Steve Carell briljerar som vilsen pappa i humorfyrverkeriet Rooster på HBO
Glöm jetset, grillkvällar och förutsägbara polisserier – Steve Carell kavlar upp ärmarna och tar existentialismen till hönsgården i Rooster. Här väntar oväntad genialitet bland fjädrar, grus och dialog sylvass nog att knäcka ägg med.
”Rooster är anti-deckaren för dig som hellre skrattar åt livskrisen än gömmer undan den – en serie där manlig vänskap, jordnära charm och kycklingar med personlighet får dig att ringa din bror en extra gång.”
HBOMax
Vad handlar Rooster om egentligen?
Det hela utspelar sig inte bara i någon generisk lantlig idyll – nej, Rooster är lika mycket en grovkornig existentiell komedi som ett kärleksbrev till den sortens småstäder där folk fortfarande bråkar om vem som får sitta längst in i pubsoffan. Steve Carell tar på sig gummistövlarna (och ett par slokande moraliska dilemman) som Joe “Rooster” Ellings, en frånskild, måttligt förfallen fyrabarnspappa från den amerikanska förorten, plötsligt kallad till landsbygden via ett högst oväntat arv – du vet, en sådan där gammal bondgård med fler hemligheter än ladugårdshöns och skralt wi-fi.
Manuset, signerat Bill Lawrence (ja, han med Ted Lasso och Scrubs) tillsammans med den alltför sällan hyllade Jamie Tarses, lyckas trolla fram en serie där en existentiell kris förenas med blixtrande dialog och ett förvånansvärt rikt kackel av, tja, dramatik mellan tvåbeningar med fjädrar. Här är miljöerna lika närvarande som karaktärerna själva: mellan dammiga, snedvridna lador (filmade i norra Illinois – kolla efter den milda lättjan i solljuset) och den lokala puben “Henhouse”, där det viskas mer bakom ryggen än vad svenska riksdagsgrupper mäktar med under ett helt budgetår.
Det verkliga geniet: trots premissen lyckas Rooster undvika hönsgårdsfällan – det dumglada, varma och putslustiga – och hittar istället en sorts rufsig skönhet i snabba kasten mellan skratt och svärta. De existentiella frågorna lägger sig som höströk kring Carells Joe, som ständigt får kämpa med lantlivets hårda verklighet (kycklingdramat med ett existentialistiskt sting? Tro’t eller ej, det funkar).
”Carells Joe Ellings visar oss människan bakom fjädrarna – både när han stånkar av frustration bredvid sitt värpande arv och när han, storögt, inser att livet på landet är betydligt mer än att stirra på gryningssol genom smutsiga köksfönster.”
— ur min anteckningsbok efter att ha sett pilotavsnittet (och försökt förklara höns-ekonomins logik för min hustru)
Scenerna från puben är för övrigt höjdpunkter och briljanta i sitt småskaliga men rappt levererade mikrodrama – inget storslaget ”Succession”-bråk, men förvånansvärt laddat, ofta lika kul som Parks & Recreation och lika skavande som Louie på sitt mest obekväma.
När Steve Carell låter fjädrarna flyga
Låt oss tala klarspråk: Rooster hade kunnat förvandlas till ännu ett feelgood-pekoral om “stackars stadsmänniska lär sig om livet på landet (blir lycklig av att krama höns)”. Istället får vi Steve Carell, vars närvaro är som en blandning av barlast och raketbränsle. Han gör Joe till en antihjälte som är svår att inte heja på, även när han går vilse bland spannmålsbehållare eller har existentiella sammanbrott över en trasig äggsamlare. Carell är på sitt allra mest avväpnande när han vacklar runt i en regnjacka, försöker laga hönsnät – och snubblar in i genuina känsloutbrott utan att överge sin klassiska självironiska skärpa. Det är, vågar jag säga, hans mest nyanserade roll sedan The Office.
Stödet från Susan Kelechi Watson är fenomenalt. Hennes Lila – veterinär med lokalpatriotisk bismak och sylvass tunga – motbevisar alla tv-tropes om “bystiga bondkvinnor med hemlig tragik”. Watson spelar ut hela registret: från mörk humor till lågmäld ömhet och en sällsynt förmåga att få en fras som “snart brinner gödselstacken” att kännas laddad med Shakespeare-vibb. Det här är, för att citera mitt anteckningsblock (och min svärmor efter första avsnittet):
“En ensemble där sidokaraktärerna är så pricksäkra och charmigt orimliga att man glömmer den dyra castingen i alla HBO:s prestigeprojekt.”
— ur min svärmors sms, efter två glas vitt och tre avsnitt
Allra bäst är att ingen här faller i hönsgårdsfällan (förutom möjligtvis bikaraktären Doug, som bokstavligt talat fastnar i en bur i avsnitt fyra). Biroller som grusiga pubägare, småstadens enda IT-expert (Roger Bart, älskad från Desperate Housewives – alltid med konstig keps), och Lila gör denna lilla Illinois-håla till något lika levande – och småknasigt – som Pawnee i Parks & Recreation. Det är landsbygdens nerv, råbarkade charader och pilska grannar, utan att tappa greppet om den där stora existentiella ångesten som får de flesta av oss att kolla på tv klockan 22:47 en tisdag.
En modern klassiker för den som både vill skratta och känna efter
Sammanfattningsvis lyckas Rooster med det omöjliga: att vara skruvat rolig, smärtsamt träffande och full av levande karaktärer utan att någonsin bli kletig feelgood. Steve Carell och Susan Kelechi Watson briljerar tillsammans och gör varje hönsgårdskris till en liten tv-juvel. Det är en serie för dig som gillar sarkasm, svärta och att krångla till tillvaron – och för alla som undrat vad som egentligen händer på landsbygden efter kl 22.
På IMDb har Rooster snabbt klättrat till ett stabilt 8,1/10 med över 92% positiva omdömen hos Rotten Tomatoes (kritikerkonsensus: “Varmt, kvickt och sällsynt smart landsbygdskomedi”). RogerEbert.com menar att “Carell har aldrig varit bättre” och hyllar manusets blandning av “rural realism” och brännande rolig dialog. Flera reviewers drar paralleller till både Parks & Rec och Northern Exposure – men Rooster är, enligt mig, redan sin egen fågelsort.
Betyg: ★★★★☆ (4 av 5 possible kycklingpinnar)
Perfekt för dig som vill ha lika delar existentiell ångest, bonnig pubkultur och kvick dialog – alltså den ultimata blandningen av hjärna och hjärta, med fjädrar på köpet.
Rooster – 2026 – HBOMax – Rollistan innehåller bl.a:
Steve Carell, Danielle Deadwyler, Phil Dunster, John C. McGinley
Bilder från TheMovieDataBase. HBOMax
