The Gilded Age: Glittrande skandaler i säsong 3
Var redo för champagneglas som skakar av ilska och förolämpningar slipade nog att skära diamanter! I tredje säsongen av The Gilded Age intensifieras kampen mellan gammal adel och kaxiga uppstickare med intrigernas alla handskar kastade.
“En hänsynslöst underhållande uppgörelse bland samhällets toppskikt, där magnifika kostymer och sylvassa repliker visar att klasskrig aldrig varit så elegant.”
HBO Max
Intriger och elegans: klasskamp i sidenhandskar
För er som trodde att de svepande intrigerna längs New Yorks Fifth Avenue inte kunde bli mer hänsynslösa och eleganta än under föregående säsonger: välkomna till en ny nivå av sofistikerad brutalitet. I seriens tredje säsong har den polerade ytan hos det sena 1800-talets aristokratiska elit blivit så skör att sprickorna inte längre går att dölja med champagnen och trevligt småprat. Väggarna i salongerna pryds formellt sett av utsökta konstverk, men det verkliga mästerverket är utan tvekan de iskalla blickarna, de vässade replikerna och, förstås, de vältaliga förolämpningar som seriemakarna finslipat till perfektion. Skådespelarna bjuder på verbala skärmytslingar så raffinerade och bitande att självaste Maggie Smith skulle nicka gillande från sitt gods i “Downton Abbey” – och förmodligen också låna ett par fraser till middagssamtalen. Christine Baranski, som fortsatt briljerar som den traditionstyngda Agnes van Rhijn, väser så majestätiskt arroganta kommentarer att man nästan vill anteckna dem till nästa klassåterträff.
Säsongens fascination ligger mycket i hur skickligt det piskas upp ett skoningslöst klasskrig i sidenhandskar, där varje replik och gest räknas och det minsta snedsteg kan betyda en social avrättning. Serien visar briljant hur gamla pengar och nyförvärvad rikedom liknar varandra alltmer ju djupare konflikten sjunker ner i lera och gyttja, driven av avund, girighet och intriger. Rivaliteten når nya höjder när Bertha Russell (återigen förträffligt porträtterad av Carrie Coon) inte längre nöjer sig med att knacka på hos etablissemanget utan vill sparka in dörrarna till finrummen och kräva respekt – eller allra minst frukta lydnad. Dialogerna är fyllda med syrlig ironi och subtil aggression, där varje ord kan klippa band eller bygga broar i den sociala djungeln.
“I didn’t realize this was an evening of comedy, Bertha, though your attempt at sophistication was amusing.”
Detta snygga nålstick från Agnes van Rhijns mun sammanfattar nästan perfekt säsongens vassa ton; en lika underhållande som skarpsinnig påminnelse om att även de vackraste leendena kan dölja sylvassa huggtänder.
Kostymer att dö (eller åtminstone gå i konkurs) för
Det vore direkt tjänstefel att tala om The Gilded Age utan att ägna vederbörlig uppmärksamhet åt de kostymer som kan liknas vid en slags högborgerlig rustning. Kostymavdelningen verkar denna säsong ha fått både större budget och en ännu mer hänsynslös ambition – och vi älskar dem för det. Varje episod är fylld med kreationer så spektakulära och detaljrika att det är lätt att föreställa sig hur ett mindre lands BNP gått åt för spetsar, pärlor och sidenorganza. Vi serveras klänningar med så långa släp att man undrar hur skådespelarna ens kan röra sig utan assistenter, och frackar vars perfektion bokstavligt talat sitter i sömmarna – inte sällan har jag kommit på mig själv med att smått hypnotiserat stirra på en västknapp istället för att lyssna på dialogen.
Men det verkliga geniet göms i detaljerna. Kostymdesigner Kasia Walicka-Maimone (låt kvinnan genast få en Emmy eller ett diplomatiskt pass, vad som helst!) har inte bara skapat vacker utsmyckning, utan subtil karaktärsutveckling genom varje plagg. När Bertha Russell ikläder sig allt djärvare klänningar med djupa juvelbeströdda halsringningar och glänsande siden, handlar det inte om prålighet utan ren provokation – en maktdemonstration som omedelbart får hennes mer konservativa rivaler att dra på munnen av illa dold avsmak. Likaså markerar Larry Russells gradvisa övergång från diskreta mörka kostymer till inslag av mer vågad färgsättning (vågar jag säga seniorrebelliskt ljusblå sammet?) hans försök att distansera sig från föräldrarnas hårda ambitioner. Det är kostymer så genialt utformade att man mer än gärna låter sina ögon njuta medan hjärnan bearbetar all sublim intrig och statusmarkering i klädvalen.
“Min klänning kostar mer än ditt hus, kära du. Och se – redan börjar sömmarna ge upp av tristess närmare jag kommer dig.”
Konflikterna tätnar – mer dramatik än i ett operahus
När vi rör oss mot säsongens klimax förvandlas de redan välpolerade duellerna mellan gamla pengar och uppstickarklassen till ett crescendo av sociala katastrofer och personliga vendettor som får valfritt italienskt operahus att framstå som ett småstadscafé där det största dramat utspelas över vem som får sista rågbrödet. Det som imponerar mest är seriens förmåga att skildra den sociala kampen som både subtilt psykologisk thriller och extravagant melodram, utan att någonsin tappa tron på publikens intelligens. Här finns förbjudna kärleksaffärer som riskerar att demaskera mäktiga familjedynastier, smärtsamma svek mellan syskon, och inte minst ett antal rikligt pinsamma offentliga avslöjanden så elegant utförda att man nästan kan känna samhällselitens kalla svett strömma nedför åtskruvade skjortkragar och korsetter.
Vi bjuds på sociala bataljer där vinnare och förlorare kanske inte är de man väntat sig – och där “vinnare” ofta definieras mer av vem som lyckas dölja sina motgångar bäst än av reella framgångar. Uppfriskande nog håller serien oss alltid på tårna, och det är nästan omöjligt att förutse vem som i slutändan kommer säga någonting så bitande elegant att det borde tavlas in och sparas för eftervärlden. Kanske blir det återigen Christine Baranski, vars rollfigur Agnes van Rhijn tycks ha monopol på sylvassa repliker, eller möjligen någon oväntad kandidat – låt oss bara konstatera att ingen är fredad i denna sofistikerat brutala värld, där en felplacerad komplimang kan vara lika förödande som en välriktad förolämpning.
”En glänsande triumf, lika sylvass som en middagskniv från Tiffanys”
Säsong tre av The Gilded Age marscherar stolt vidare i sin tradition av lyxiga intriger, välskrivna förolämpningar och en kostymdesign så utsökt att den troligtvis redan fått några sparplaner att krascha likt börsen på Wall Street 1929. Det är en skoningslös socioekonomisk boxningsmatch, där verbala högerkrokar utdelas med sådan elegans att det är svårt att avgöra om man fascineras mer av det sarkastiska manusarbetet eller den visuella prakten.
Även kritiker och publik vittnar gemensamt om seriens obestridbara attraktionskraft: På Metacritic håller säsongen stolt ett betyg på 84/100, och IMDb-användare bjuder på generösa 8,7 i snitt, vilket bevisar att serien lyckas underhålla såväl finsmakare som den allmänna soffpubliken. RogerEbert.com prisar seriens tredje akt för dess “skarpa manus som effektivt håller publiken i ett konstant tillstånd av roande oro”, och Carrie Coon och Christine Baranski får särskilt ros för sina oförglömliga gestaltningar.
I slutändan är The Gilded Age en serie som starkast uppskattas av tittare med ett sinne för subtil komedi, eleganta söylekar och passion för historia och klassdynamik. Den som gillar att både beundra och skratta åt högklassigt levererade repliker framförda med välstruken stil och aningen överlägsen attitystänkande, bör definitivt unna sig detta streamingmästerverk från HBO. Kort sagt: inget för action-suktande adrenalinknarkare, men desto mer för elegant sofistikerade finsmakare med torr humor.
Betyg: 4,5 av 5 – Ett måste för finsmakare av historiskt drama med humoristisk udd.
The Gilded Age Season 3 – 2025 – HBO Max – Rollistan innehåller bl.a:
Carrie Coon, Morgan Spector, Louisa Jacobson, Denée Benton
Bilder från TheMovieDataBase
