I denna svarta skräckkomedi återförenas två tvillingbröder efter ett kvarts sekel för att hantera en blodtörstig mekanisk apa, vars dödliga skämt aldrig verkar dra sitt sista skratt.
En ond leksaksapa, två stridande tvillingbröder (båda spelade av Theo James!) och humor blandad med blod – är detta strålande nostalgi eller bara skräp med cymbaler? Välkommen till en recension fylld av sarkasm, skräck och existentiella popcornfunderingar.
”The Monkey” levererar nostalgisk skräckkomik med glimten i ögat, men frågan kvarstår om publiken trummar i takt – eller slår bakut.”
Vi börjar direkt med den mest brännande frågan kring ”The Monkey”: är det en briljant prestation eller ett billigt filmmässigt partytrick när Theo James spelar tvillingbröderna Bill och Hal? Förvånansvärt nog är svaret – lite av båda delarna. James lyckas stundtals briljera när han skapar tydliga skiljelinjer mellan Bills märkliga kombination av ansvarsfull rationalitet och dold desperation, och Hals mer frisinnade, impulsiva karaktär med en känsla för total destruktiv nyfikenhet. Mellan dessa två ytterligheter pendlar filmens puls snabbt och skoningslöst, vilket ofta resulterar i scener lika surrealistiskt komiska som skrämmande. Dock finns även stunder då man undrar om regissören Osgood Perkins verkligen visste vad han satte igång med, eller om klippbordet ibland bara lämnats obevakat under redigeringen. Att dessutom inkludera Elijah Wood som en neurotisk samlare av märkliga föremål är oväntat genialt. Woods roll är liten men obetalbar — varje scen han medverkar i känns som ett skruvat glädjemoment där publiken, kanske något skamset, inser att galenskapen är underhållande just för att den påminner oss om vårt eget inre vansinne. Tatiana Maslany, i rollen som den stackars partnern som plötsligt måste hantera en familjeförbannelse, levererar både lysande nyanser av irritabel skepticism och ren, känslosam intensitet. Maslanys milda irritation som övergår i förfärat ursinne medan blodsdropparna blir allt fler ger oss möjligheten att betrakta familjekaosets komiska absurditet från soffan – en plats där vi förmodligen är betydligt tryggare.
Finns det något som väcker lika mycket nytänd, mild ångest som barndomens plastiga monstrum i Stephen Kings anda? Tveksamt. Med ”The Monkey” väcker Osgood Perkins både nostalgi och smygande fasa bland oss som växte upp under Stephen Kings 80-talsglansdagar. Precis som Kings andra klassiker – vi talar förstås om kultfilmer som ”Carrie”, ”Friedhof der Kuscheltiere” och den oförglömliga ”Den onda dockan” – kombinerar ”The Monkey” blodigt allvar med ett självironiskt leende. Visst känns apans cymbaler stundtals mer absurt än hotfullt, men kanske är det precis poängen. Filmen tycks medvetet leka med gränsen mellan skratt och skrik, och de mest minnesvärda ögonblicken är just de tillfällen då man fnissar åt sin egen paranoia innan man tvärt avbryts av ännu en groteskt vältajmad mordscen. Som skräck-komedi känns filmen ibland något ojämn, men det råder ingen tvekan om att Perkins har koll på hantverket – miljöerna är stämningsfulla, och storyns laddning förmedlas effektivt med de långsamt, olycksbådande cymbalerna som tickar som en mörk profetia mot katastrofen.
”The Monkey” har visat sig bli en av årets mest inkomstbringande skräckfilmer med globalt intäkter på över 68,6 miljoner dollar – en imponerande bedrift med tanke på filmens något motsägelsefulla publikrespons. Medan Rotten Tomatoes kritiker unisont slår fast att filmen är ”grymt smart med några oförglömligt blodiga scener”, landar publikens egna betyg på en mer reserverad nivå om 57%. The Atlantic, alltid pålitliga när det kommer till eleganta sammanfattningar av dödens tematik, beskriver filmen som en:
”mörkt komisk skräck som klarögt utforskar dödens oundviklighet.”
Samtidigt hamnar AP News träffsäkert men kanske något ofint mitt i prick när de kallar filmen ett:
”familjedrama med inälvor – de som slafsar ut överallt.”
Att fundera över exakt varför publiken inte är lika entusiastisk som kritikerna kan bli en egen sport. Kanske beror det på att man som genomsnittlig Gen X-åskådare då och då inser att barndomen kanske trots allt inte var fullt lika traumatisk som regissören försöker antyda. Men framför allt kan tvekan ligga i att ”The Monkey”, trots all sin blodiga charm, ibland balanserar alltför farligt på kanten mellan briljant parodi och knasig skräpmat. För den kräsna filmtittaren kanske det finns bättre alternativ – filmer som inte försöker ta livet av oss med mördarcymbaler.
Vi börjar direkt med den mest brännande frågan kring ”The Monkey”: är det en briljant prestation eller ett billigt filmmässigt partytrick när Theo James spelar tvillingbröderna Bill och Hal? Förvånansvärt nog är svaret – lite av båda delarna. James lyckas stundtals briljera när han skapar tydliga skiljelinjer mellan Bills märkliga kombination av ansvarsfull rationalitet och dold desperation, och Hals mer frisinnade, impulsiva karaktär med en känsla för total destruktiv nyfikenhet. Mellan dessa två ytterligheter pendlar filmens puls snabbt och skoningslöst, vilket ofta resulterar i scener lika surrealistiskt komiska som skrämmande. Dock finns även stunder då man undrar om regissören Osgood Perkins verkligen visste vad han satte igång med, eller om klippbordet ibland bara lämnats obevakat under redigeringen. Att dessutom inkludera Elijah Wood som en neurotisk samlare av märkliga föremål är oväntat genialt. Woods roll är liten men obetalbar — varje scen han medverkar i känns som ett skruvat glädjemoment där publiken, kanske något skamset, inser att galenskapen är underhållande just för att den påminner oss om vårt eget inre vansinne. Tatiana Maslany, i rollen som den stackars partnern som plötsligt måste hantera en familjeförbannelse, levererar både lysande nyanser av irritabel skepticism och ren, känslosam intensitet. Maslanys milda irritation som övergår i förfärat ursinne medan blodsdropparna blir allt fler ger oss möjligheten att betrakta familjekaosets komiska absurditet från soffan – en plats där vi förmodligen är betydligt tryggare.
Finns det något som väcker lika mycket nytänd, mild ångest som barndomens plastiga monstrum i Stephen Kings anda? Tveksamt. Med ”The Monkey” väcker Osgood Perkins både nostalgi och smygande fasa bland oss som växte upp under Stephen Kings 80-talsglansdagar. Precis som Kings andra klassiker – vi talar förstås om kultfilmer som ”Carrie”, ”Friedhof der Kuscheltiere” och den oförglömliga ”Den onda dockan” – kombinerar ”The Monkey” blodigt allvar med ett självironiskt leende. Visst känns apans cymbaler stundtals mer absurt än hotfullt, men kanske är det precis poängen. Filmen tycks medvetet leka med gränsen mellan skratt och skrik, och de mest minnesvärda ögonblicken är just de tillfällen då man fnissar åt sin egen paranoia innan man tvärt avbryts av ännu en groteskt vältajmad mordscen. Som skräck-komedi känns filmen ibland något ojämn, men det råder ingen tvekan om att Perkins har koll på hantverket – miljöerna är stämningsfulla, och storyns laddning förmedlas effektivt med de långsamt, olycksbådande cymbalerna som tickar som en mörk profetia mot katastrofen.
”The Monkey” har visat sig bli en av årets mest inkomstbringande skräckfilmer med globalt intäkter på över 68,6 miljoner dollar – en imponerande bedrift med tanke på filmens något motsägelsefulla publikrespons. Medan Rotten Tomatoes kritiker unisont slår fast att filmen är ”grymt smart med några oförglömligt blodiga scener”, landar publikens egna betyg på en mer reserverad nivå om 57%. The Atlantic, alltid pålitliga när det kommer till eleganta sammanfattningar av dödens tematik, beskriver filmen som en:
”mörkt komisk skräck som klarögt utforskar dödens oundviklighet.”
Samtidigt hamnar AP News träffsäkert men kanske något ofint mitt i prick när de kallar filmen ett:
”familjedrama med inälvor – de som slafsar ut överallt.”
Att fundera över exakt varför publiken inte är lika entusiastisk som kritikerna kan bli en egen sport. Kanske beror det på att man som genomsnittlig Gen X-åskådare då och då inser att barndomen kanske trots allt inte var fullt lika traumatisk som regissören försöker antyda. Men framför allt kan tvekan ligga i att ”The Monkey”, trots all sin blodiga charm, ibland balanserar alltför farligt på kanten mellan briljant parodi och knasig skräpmat. För den kräsna filmtittaren kanske det finns bättre alternativ – filmer som inte försöker ta livet av oss med mördarcymbaler.
”En cyniskt humoristisk skräckkomedi som stundtals briljerar, men ibland snubblar över sina egna cymbaler. Väl värd ditt sällskap – så länge du tål lite blodstänk och uppskattar mordiska små apor.”
”The Monkey” är en ambitiös film som tydligt visar vilken potential skräckkomedi kan ha när receptet följs till punkt och pricka. Theo James dubbelroll pendlar mellan dråpligt galen och oväntat gripande, Tatiana Maslany ger stabilt mänskligt stöd och Elijah Wood tillför briljant svart humor, även om hans skärmtid är minimal. Regissören Osgood Perkins lyckas skickligt sicksacka mellan nostalgins varma igenkänning och en sylvass kritik av vår skräckblandade fascination för dödens oundviklighet. Visst kunde balansen mellan rysningar och skratt haft en bättre fingertoppskänsla, men när stoffet väl fungerar gör filmen verkligen ett kraftfullt intryck.
Det är tydligt att kritikerna lutar mer åt hyllningar än den generella publiken – Rotten Tomatoes landar på stabila 79 %, medan publiken fastnar vid mer blygsamma 57 %. Kanske är det precis här skon klämmer: den mest kräsne tittaren kan tröttna på filmandets självmedvetna balansgång mellan gravallvar och humoristisk fars. Tavlorna hängs inte alltid helt rakt i det filmiska vardagsrummet, men när man väl slutar irritera sig på snedstegen blir resultatet en ganska tillfredsställande resa till det förflutna via den förbannade apans cymbaler.
För den åskådare som varvar Stephen King-läsande med Monty Python-maraton erbjuder filmen glädjande mycket att jubla över. Är du däremot en filmälskare som kräver strikt logik och subtil elegans kan du med fördel välja ett annat alternativ. AP News träffsäkra, något groteska etikett på filmen som ett ”familjedrama med inälvor – de som slafsar ut överallt”, är inte helt galet ute. Men i slutänden är det The Atlantic som bäst sammanfattar filmens sanna styrka, nämligen dess förmåga att med ett mörkt leende:
”utforska dödens oundviklighet på ett mörkt komiskt och klarögt sätt.”
Betyg: 3,5 av 5 Cymbaler
Underhållande nog att fånga din uppmärksamhet, men inte riktigt finkulturellt nog att kallas ett mästerverk. Perfekt förskräckligt kvällssällskap – om du vågar släppa in den i vardagsrummet.
The Monkey – 2025 – Viaplay – Rollistan innehåller bl.a:
Theo James, Tatiana Maslany, Christian Convery, Colin O’Brien
Images from TMDB API
Bilder från TheMovieDataBase. Viaplay
En stark och upprörande thriller om advokaten som vågar ta strid mot kemijätten DuPont och blottlägger den verkliga Teflonskandalen. Obligatoriskt tittande för varje skeptiker och vattenkonsument.
Stanley Tucci reser och äter sig genom Italiens kulinariska landskap med charm, humor och maginivåer av pasta – en publikfavorit och kritikerrosad dokumentärserie (IMDB 8.6).
En sällsynt öppen dokumentär som skalar bort Eddie Murphys persona och ger oss både skratt och eftertanke om humorns svarta får och Hollywoods eviga kameleont.
Eric Bana kastas in i ett mordmysterium bland granar och gigantiska klippor. Untamed mixar mänskligt mörker och amerikansk nationalromantik till en stenhård deckarupplevelse.
Mer från Midcent
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.
