Klassiker: Goodfellas – varför gangsters alltid klär sig bäst
Goodfellas gjorde maffialivet både lockande och livsfarligt. Ray Liotta, Joe Pesci och Robert De Niro i toppform.
Warner Bros.
I Martin Scorseses gangsterklassiker från 1990 bjuds vi med på en elektrifierande resa genom den amerikanska maffians hjärta. Med mästerligt filmhantverk, oförglömliga karaktärer och dialog så knivskarp att den nästan borde registreras som vapen, sätter “Goodfellas” ribban för alla framtida filmer inom genren. Det är en berättelse där glamorös kriminalitet och moralisk förnedring dansar hand i hand, och där våldet aldrig är mer än ett andetag bort från den svarta humorns befriande skratt.
“No finer film has ever been made about organized crime – not even The Godfather.”
– Roger Ebert
När gangsterdrömmar blir visuell poesi
I händerna på en mindre filmskapare hade historien om Henry Hills uppgång och sammanbrott kunnat sluta som ett trött kriminaldrama bland alla andra. Men med Martin Scorseses kreativa briljans förvandlas varje scen till en studie i visuellt berättande. Från filmens vackert koreograferade öppning med ett rött bakljus lysande från en bil i natten, till den hisnande och numera klassiska steadicam-scenen där Henry (spelad av en karismatiskt charmig Ray Liotta) leder sin dejt Karen genom Copacabana-klubbens bakväg, rakt förbi kön, kökspersonal och korridorer, ända fram till det perfekta VIP-bordet vid scenkanten; varje kameradragning är medveten, varje klipp strategiskt placerat för maximal effekt. Scorsese använder filmmediets visuella språk för att inte bara visa oss Henrys privilegierade och snabbt eskalerande värld, utan också hans gradvisa moraliska förfall och känsla av oövervinnlighet. Scener som den explosiva montagen av maffiavrättningar iscensatta till Derek and the Dominos låt “Layla”, eller det obevekliga tempot i Henrys paranoida kokaintripp, exemplifierar perfekt den unika blandningen av stilistisk elegans och brutal realism som gör “Goodfellas” till ett obestridligt mästerverk.
Svart humor och mörka hjärtan – dialogen som skapar gangsters
Ett av de mest distinkta dragen i “Goodfellas” är tveklöst dess dialog, en febrig och skoningslös ordväxling som balanserar mellan groteskt tragikomisk ironi och iskallt våldshot. Det är just denna balansakt som blir filmens pulserande hjärta och som etsar fast karaktärerna i popkulturens kollektiva medvetande. Vem minns inte Joe Pescis odödliga improviserade monolog “Funny how?”, en scen så laddad med underliggande fara att biopubliken förmodligen höll andan när den först visades? Pesci väver obehag, humor och aggression på ett sätt som borde komma med en varningsetikett – “risk för plötsligt andningsstopp”. Han växlar mellan att vara karismatiskt underhållande och fullständigt skrämmande inom loppet av några sekunder, ett skådespel i den branta uppförsbacken mellan gapskratt och ren terror. Roger Ebert fångade träffsäkert filmens förmåga att blanda tonlägen när han beskrev den som:
“A movie with an explosive energy and the kind of exhilarating, compulsive storytelling that keeps you nailed to your seat.”
Men dialogens styrka ligger inte enbart hos Pesci. Ray Liotta och Robert De Niro fyller också sina repliker med subtil hotfullhet och en mörk charm som är lika beroendeframkallande som de dyra drinkarna och cigarrerna pojkarna avnjuter på sina stamställen. När De Niros Jimmy Conway torrt och nästan vänligt instruerar en kumpan: “Never rat on your friends, and always keep your mouth shut,” kristalliserar han samtidigt filmens gravallvarliga lektion och dess sardoniska humor. Denna dialog, fullpackad med street smart-visdom och stilistisk elegans, fungerar inte bara som ren underhållning; den avslöjar bit för bit det nattsvarta hjärtat hos dessa karaktärer, och skapar en obruten spänning som håller greppet om betraktaren ända till sista filmrutan.
Karaktärernas symfoni – perfekta skådespel och levande personligheter
Att tala om “Goodfellas” utan att lyfta fram dess skådespelartrio vore som att prata rockmusik och glömma Rolling Stones. Ray Liotta, Robert De Niro och Joe Pesci – tre namn som tillsammans väver en kemisk sammansättning av elektrisk intensitet och magnetisk attraktion, där varje karaktär blir ett instrument i Scorseses välorkestrerade gangsteropera. Liottas gestaltning av Henry Hill bär filmen med en sällsam kombination av ungdomlig naivitet, charm och slutligen ett desperat och urholkat samvete. Hans öppningsreplik – “As far back as I can remember, I always wanted to be a gangster” – ljuder fortfarande med en burdus nostalgi som aldrig lämnar publiken oberörd.
Robert De Niro är lika briljant i sin subtilare rolltolkning av Jimmy Conway, vars kalla och beräknande lugn utstrålar en lömsk fara som vibrerar under ytan i varje scen. Hans diskreta mimik talar lika tydligt som hans sparsamma ord, och det är en njutning att bevittna hur effektivt De Niro på ett ögonblick kan växla mellan artig vänlighet och dödshot utan att lyfta på ett ögonbryn.
Men det är ändå Pesci som stjäl showen med en prestation som är lika hysteriskt underhållande som den är genuint skräckinjagande. Hans roll som psykopatisk och oberäknelig våldsman – Tommy DeVito – är så otroligt övertygande och intensiv att den blir nästan hypnotisk. Man kan inte låta bli att skratta åt Pesci samtidigt som man oroar sig över att leendet ska tolkas fel och få ödesdigra följder. Roger Ebert summerar perfekt kraften i Pescis spel:
“Astonishing, a performance of raw humor and terrifying intensity.”
Dessa tre skådespelare bildar tillsammans en symfoni av personligheter som, trots sina moraliska brister (eller kanske just tack vare dem), etsar sig fast i våra minnen. Scorsese har gett oss oförglömliga gangstrar, tragiska antihjältar vars levnadsöden är lika lockande som de är avskräckande.
En gangsterklassiker att dö (eller döda) för
“En film som fångar dig vid strupen och samtidigt charmerar med sin ondskefulla elegans – detta är gangsterfilmarnas Mount Everest.”
I över tre decennier har “Goodfellas” förblivit en oantastlig måttstock inom gangstergenren och det är lätt att förstå varför. Martin Scorsese ställer skarpt fokus på moralisk korruption och våldsam lockelse i en film präglad av stilistiska visuella finesser, sylvass dialog och oförglömliga karaktärsporträtt. Scorseses måleriska mise-en-scène tillsammans med en dialog så vass att den går att raka sig med, lyfter filmen långt bortom andra etablerade mafiaepos. Att Roger Ebert satte den över självaste “Gudfadern” säger allt:
“No finer film has ever been made about organized crime – not even The Godfather.”
“Goodfellas” är heller inte endast kryptisk filmkritikers favorit; med ett IMDb-betyg på imponerande 8,7/10 och Metacritic som erbjuder hela 92 av 100, bekräftar publiken också filmens tidlösa popularitet och avtryck. Här blandas svart humor med brutalism i perfekt proportion, drivet framåt av ett skådespelargalleri i absolut världsklass: Liottas charmiga ambivalens, De Niros diaboliska intensitet, och Pescis skrämmande oberäknelighet.
Är du den sortens filmälskare som uppskattar välskrivna dialoger, moraliska dilemman och kompromisslöst våld framfört med både elegans och finess, kommer du att dyrka denna moderna klassiker. Kort sagt, om du ännu inte sett denna film: släpp allt. Se den genast. Upprepa vid behov.
Betyg: 5 av 5 – ett eget kapitel i filmhistorien.
Goodfellas – Rollistan innehåller bl.a:
Robert De Niro, Ray Liotta, Joe Pesci, Lorraine Bracco
Bilder från TheMovieDataBase8.4558.4558.455
