När stjärnan visar sig börjar Knausgårds verkliga mysterium

Döden får problem när Knausgård börjar ställa frågor

Det är illa nog när vardagsrutinerna spricker; när även döden börjar krångla vill man åtminstone ha en kompetent astrofysiker till hands.

Joar Løyning, professor vid Universitetet i Oslo, borde vara rätt man. Hans liv har fasta former, dagarna sin ordning och verkligheten rimligen sina naturlagar. Sedan dyker en ny stjärna upp. Joar anar vad den kan innebära och börjar söka svar. Det för honom mot en plats som inte finns på kartan. Inte ens den tryggaste akademiska anställning skyddar mot sådant.

I Jag var länge död, den sjätte fristående romanen i Morgonstjärnan-serien, låter Karl Ove Knausgård universums gåtor tränga sig in i ett människoliv. Drömmar och möten med döda förskjuter Joars verklighet. En försvunnen matematiker, Goossens, tycks ha närmat sig samma frågor.

Det är en stark upptakt, men det som fångar mig är inte främst mysteriet. Det är mannen som måste undersöka det. Joar har gjort begripligheten till sitt yrke. Nu börjar världen uppföra sig som om den aldrig godkänt hans arbetsbeskrivning.

En professor kan också vara någons lillebror

Knausgårds särskilda begåvning ligger i att låta det väldiga och det privata finnas samtidigt. Joar är professor, men också Syverts lillebror och son till en åldrande mor. Titeln på dörren befriar honom inte från familjens gamla rollfördelning. Det känner man igen. Man kan ha ansvar för betydande verksamheter och ändå bli tolv år igen i ett samtal med sin bror.

Här får romanen sin tyngd. Familjerelationerna och mötet med en radiolog hindrar Joar från att bli en vandrande föreläsning om kosmos. Han förblir en människa bland andra människor, med allt vad det innebär av begränsad överblick. Inte ens den som studerar universum ser nödvändigtvis sina närmaste klart.

Jag tycker bäst om hur vardagen vägrar lämna scenen när mystiken gör entré. Den åldrande modern blir inte mindre betydelsefull för att stjärnhimlen förändrats. Tvärtom. När dödens ställning blir osäker får också det vanliga livet en annan laddning.

Ninni Holmqvist står för den svenska översättningen. På 432 sidor finns gott om utrymme för både efterforskningar och mänsklig friktion. Knausgård använder det bäst när tankarna får växa ur relationerna, inte lägga sig ovanpå dem.

Vetenskapen möter något den inte beställt

Romanens mest lockande fråga är inte om vetenskapen har fel, utan vad som händer med en människa när hennes sätt att förstå världen inte längre räcker. Joar söker samband och förklaringar. Drömmarna och de döda erbjuder knappast ett prydligt granskningsbart material.

Det fina är att mystiken inte gör hans kunskap ointressant. Hans vetenskapliga blick skärper tvärtom konflikten. Ju mer han begriper, desto mer oroande blir det som inte passar in. Sökandet efter Goossens ger dessutom idéerna riktning och framåtrörelse: någon annan har varit i närheten av dessa tankar. Vart tog han vägen?

För mig fungerar drömmarna bäst som angrepp på Joars säkerhet. De rubbar gränsen mellan erfarenhet och föreställning, mellan det synliga och något som kanske alltid funnits intill. Döden blir därmed inte bara ett filosofiskt ämne. Den förändrar villkoren för hur livet kan förstås.

Men allt fungerar inte lika bra. Resonemangen om liv, död och universum får ibland ett omtag för mycket. Jag hinner bli mer otålig än upplyst. När romanen återvänder till Joars konkreta utsatthet blir den genast starkare. Det är människan som gör de stora frågorna angelägna, inte frågornas storlek i sig.

Stora frågor, stark roman

Mottagandet är övervägande entusiastiskt. Joni Hyvönen i Aftonbladet beskriver romanen som:

”en uppslukande läsning, till lika delar fascinerande och oroande.”

Han lyfter de jordnära personporträtten, särskilt Joar, men invänder också att seriens stora frågor ibland blir tjatiga. Där är vi överens. Universum är oändligt; en roman mår ändå bra av viss mötesdisciplin.

Jenny Högström i Göteborgs-Posten kallar boken ”rena rama Rosens namn” och framhåller hur spänningen växer under Joars efterforskningar. Jämförelsen fångar lockelsen i ett mysterium där tänkandet driver handlingen. Arne Johnsson i BTJ-häftet ger 5/5 och beskriver romanen som ”oavlåtligt spännande och tänkvärd”. Svenska Dagbladets John Sjögren sätter rubriken ”Knausgård är tillbaka i högform”.

Mitt omdöme är 4 av 5. Upprepningarna kostar en poäng, men romanens förening av familjeliv, vetenskap och existentiell skräck är lysande. Läs den om du vill ha ett mysterium som engagerar både intellektet och dödsångesten. Framför allt: läs den för Joar, vars jakt på det ofattbara gör det vanliga livet märkvärdigare.

ISBN – 9789100814984