När Wall Street trodde att festen aldrig skulle ta slut

Wall Street trodde sig vara odödligt. Sorkin skriver dödsattesten

Det dyraste på Wall Street 1929 var inte aktierna. Det var övertygelsen om att de bara kunde stiga. I 1929 följer Andrew Ross Sorkin börsboomen, kraschen och efterverkningarna fram till 1933 genom människorna som drev på, försökte bromsa eller helt enkelt befann sig mitt i raset. Det är en berättelse om lånade pengar, ignorerade varningar och en optimism så självsäker att den borde ha krävt säkerhetstjänst.

Sorkin har tidigare skrivit Too Big to Fail om finanskrisen 2008. Här använder han samma grundgrepp: Finanshistoria berättas genom personer och deras beslut. Det fungerar. En fallande börskurva är viktig, men den blir betydligt svårare att glömma när man förstår hur många som hade anledning att bortförklara den. Bokens stora styrka är att kraschen aldrig framstår som ett blixtnedslag från klar himmel. Den växer fram ur en rad val som var lättare att försvara före katastrofen än efteråt.

Människorna bakom siffrorna

Bankmannen Charles Mitchell och finansmannen Thomas Lamont står nära berättelsens centrum. Runt dem rör sig bland andra spekulanterna Jesse Livermore och William Durant, politikern Herbert Hoover och Federal Reserve-chefen George Harrison. Winston Churchill finns också med. Persongalleriet är omfattande, men poängen är inte att rada upp berömda namn som om boken vore en middag där ingen vågar gå hem. Poängen är att visa hur marknad, makt och självbild griper in i varandra.

Det persondrivna upplägget gör övermodet begripligt utan att ursäkta det. Ingen behöver vakna och besluta sig för att skapa ruin för att vara med och bygga en bubbla. Det räcker att köpa berättelsen alla andra köper, särskilt när den egna framgången ser ut att bekräfta den. Aktieköp med lånade pengar förstärker både uppgången och sårbarheten. När optimismen vänder blir samma flockbeteende en motor för paniken.

Det är här Sorkin är som bäst: Han låter läsaren se hur varningssignaler kan finnas mitt framför ögonen och ändå förlora mot lockelsen att fortsätta. Jag vill gärna tro att jag själv hade varit klokare. Det vill nästan alla, vilket möjligen är bokens mest obehagliga poäng.

Högt tempo, tät trafik

Sorkin skriver med driv snarare än med lärobokens tålamod. Uppgången får fart, besluten hakar i varandra och övergången från självsäkerhet till panik blir nervig läsning. Det är ett väl valt tempo för en berättelse där så mycket står på spel och där människor fortsätter agera även när deras gamla antaganden håller på att spricka.

Men detaljrikedomen har ett pris. När ytterligare en aktör kliver in i ett redan välfyllt finansdrama får jag ibland lust att begära en bordsplacering. Det är inte ett argument för att stryka personerna; deras relationer och skilda intressen är själva berättelsens stomme. Däremot tränger elitperspektivet stundtals undan dem som fick leva med följderna utan att ha suttit nära makten. Boken sträcker sig till 1933, men dess starkaste strålkastare är riktade mot dem som kunde påverka spelet.

Sorkin förklarar mycket genom att visa hur människor tänker och handlar. Den som främst vill ha en renodlad analys av finanskrisers mekanik får alltså söka den på annat håll. Själv tycker jag att bytet oftast är värt det. Mekanismerna blir inte mindre skrämmande för att de har ansikten; tvärtom blir det tydligare hur de kunde fortsätta verka trots alla varningar.

En krasch värd att läsa om

Det svenska mottagandet fångar både bokens kraft och dess svaghet. I Axess kallar Benny Carlson 1929 ”en ny klassiker i vardande” och beskriver den som en detaljerad, personcentrerad skildring snarare än en analys av krisens anatomi. Han ser den också som ”en utbroderad version av Galbraiths klassiker”. Det är träffande: Sorkin vill få oss att stanna hos människorna, inte bara begripa kurvorna.

”En imponerande men stundtals alltför detaljrik bok.”

Så lyder Jonas Grafströms och Vilhelm Leijonhielms omdöme hos Nationalekonomiska Föreningen i Ekonomisk Debatt. De berömmer den levande berättarrösten men invänder mot detaljrikedomen och elitperspektivet. Jag håller med om båda delarna. Det som ibland bromsar läsningen är också det som ger berättelsen dess tyngd: Här får övermodet namn, vanor och inflytande.

Mitt betyg: 4 av 5. Läs 1929 om du uppskattar historia där stora skeenden uppstår ur mänskliga beslut – och om du vill förstå varför flocken kan kännas tryggast just när den springer åt fel håll. Ta bara med tålamod för ett stort persongalleri. Sorkin belönar det rikligt.

ISBN – 9780593949245