Ajvide gör Saltkråkan radioaktivt och det är obehagligt effektivt

Särsö ser ut som Saltkråkan – tills Tjernobyl börjar bubbla under ytan

Det börjar med sommarlov, optimistjolle och skärgårdssol – och slutar med att man tittar på havet som om det vore en dåligt stämd frysbox med onda avsikter. John Ajvide Lindqvists Sommaren 1986: Lovisa och Melinda är del två efter Sommaren 1985, men flyttar fokus från fjolårets tonåringar till elvaåriga Lovisa och Melinda. På Särsö ligger minnet av Helenas död kvar som ett oväder som vägrar dra förbi. Och sjöjungfrun som hämtades från förbjudna Svärtan? Den var inte precis en souvenir från turistbyrån.

Sommaren 1986 är Tjernobyl-sommaren. Radioaktivt nedfall gör svamp, får och badvatten till små vardagliga frågetecken, samtidigt som något tycks vara fel i havet. Lovisa och Melinda försöker hålla ihop en vänskap som hotas av ett betydligt mer jordiskt elände: Melinda tvingas plugga över sommaren för att hoppa över en klass. För en vuxen låter det som ett ambitiöst Excel-ark. För två elvaåringar är det ungefär som att någon beslutat att skilja Lennon från McCartney och sedan krävt bättre studiero.

Vänskapen är romanens verkliga monster

Ajvide Lindqvist är som bäst när han låter skräcken växa ur det som redan gör ont. Lovisa och Melindas vänskap är inte en sockrig barnboksallians där båda alltid säger rätt sak och delar lika på saftglassen. Den är intensiv, egensinnig och full av regler, ritualer, hemliga platser och den sorts absoluta lojalitet som bara finns innan man lär sig att vuxenvärlden gärna bokar in ens liv i kvartsscheman.

Melindas skolpress blir därför långt mer hotfull än den först verkar. Att vara begåvad är här inte bara en gåva, utan en biljett bort från det gemensamma. Lovisa riskerar att bli kvar. Melinda riskerar att bli den där flickan som vuxna berömmer så mycket att hon knappt hinner vara barn. Lindqvist fångar den obehagliga logiken i prestationskraven: ingen behöver vara elak för att skada någon. Det räcker med föräldrar som vill väl och ett skolsystem som applåderar när barn springer fortare än de borde.

Det är också en roman om frihet – den gamla sortens frihet, med cyklar, båtar, sjöbodar och timmar utan GPS-spårning eller föräldrachatt. Barnen rör sig över Särsö med en självständighet som dagens vuxna antagligen skulle försöka lösa med hjälmkrav, reflexväst och en kommunal riskanalys på 46 sidor. Just därför känns deras värld så lockande. Och så farlig.

Mysrys med cesium i kaffebrödet

Ajvide Lindqvist blandar idyll och obehag med van hand. Särsö är varm, salt och solblekt, befolkad av original som Galna Gunnel, Krutgubben och den folkilskna hunden Burken – en hund som låter som om den har läst Machiavelli. Samtidigt finns Svärtan där ute, den förbjudna ön, och under vattenytan rör sig frågor som inte blir mindre olustiga av att de har fenor.

Det smarta är kopplingen mellan det övernaturliga och miljökatastrofen. Tjernobyl blir inte dekorativ tidsmarkör, en sådan där nostalgisk neonlogga bredvid kassettband och axelvaddar. Nedfallet förvandlar verkligheten. Naturen, som nyss var barnens lekplats, blir misstänkt. Havet är inte längre bara platsen för bad och segling utan ett ekosystem som kan skadas, förändras och slå tillbaka.

Nostalgin har en tydlig funktion: den gör förlusten synlig. Vi minns gärna 1980-talet som en tid med evighetslånga sommarlov och vuxna som knappt märkte att barnen var borta förrän kvällsmaten stod på bordet. Men romanen påminner om att tidsandan också rymde Palme-mordets skugga och Tjernobylångestens osynliga hot. Det var inte tryggare förr. Bara mindre digitalt dokumenterat.

Det som inte alltid fungerar är tempot. Romanen är på 418 sidor, och vissa partier dröjer så länge i sommarstämningen att den övernaturliga nerven tappar lite blodtryck. Ibland känns skräcken som en gäst som blivit sittande ute på verandan medan värdparet fortsätter diskutera väder och båtmotorer. Men språket, miljön och flickornas relation håller intresset uppe även när handlingen tar en omväg.

Kritikerna är oense – havet fortsätter vara kusligt

Mottagandet speglar romanens dubbelnatur. BTJ:s Helene Ehriander ger 5 av 5 och kallar boken ”en fascinerande, tät och välskriven berättelse” där barndomens oändliga sommarlov möter ”livsförändrande händelser och mysrys”. Femina landar också på 5 av 5 och konstaterar: ”Skräckmästaren Ajvide växlar vackert mellan ljus och mörkaste mörker.”

GP:s Per Klingberg är mer skeptisk och beskriver romanen som ”lite mer än fyrahundra sidor sommarlunk med lite fantastik som krydda”. Han tycker att det övernaturliga stundtals blir rutinmässigt och att barnporträtten inte når upp till Lindqvists bästa. Barometern sätter 3 av 5: underhållande och nostalgiskt, men med mindre djup än författaren brukar nå.

Alla har lite rätt. Det här är inte Ajvide Lindqvist i sitt mest skoningslösa läge, och den som väntar sig ren nattsvart terror i stil med Låt den rätte komma in kan behöva justera ficklampan. Men som skärgårdsrysare är den både klok och effektiv: ett äventyr där det farligaste inte bara finns på Svärtan eller under havet, utan i tanken att den man behöver mest kan vara på väg bort.

En sommarlovsrysare för den som minns när världen blev farlig

Betyg: 4 av 5.

Sommaren 1986: Lovisa och Melinda passar särskilt läsare som vill ha skräck med hjärta, skärgård med skav och 1980-tal utan att behöva låtsas att allt var rosa bara för att det fanns Top Gun-affischer på pojkrumsväggarna. Läs den för Lovisa och Melinda, för den sorgliga precisionen i deras vänskap och för Ajvide Lindqvists förmåga att göra en svensk sommaridyll lika inbjudande som en brygga – och nästan lika förrädisk.

ISBN – 9789181354218