Livsrum granskas: Frans Wachtmeister möblerar om i tillvaron

Livsrum: När trygghetslängtan blir ett all inclusive-helvete

Det börjar med ett garageinbrott, den sortens händelse som får fullt fungerande vuxna människor att googla övervakningskameror klockan 02.13 och plötsligt betrakta grannens thuja som en nationell säkerhetsfråga. I Frans Wachtmeisters Livsrum har PR-konsulten Erika, 48, och sambon Hugo redan lämnat Malmö för Staffanstorp i jakt på lugn. Men lugnet visar sig, som så ofta, vara en dyr vara med dålig kundservice.

När parets relation börjar krackelera och tanken på ett gated community känns mer lockande än skamlig, reser Erika till Sharm el-Sheikh. Där möter hon europeiska kvinnor, unga egyptiska män och en semesterindustri som säljer allt från snorkling till illusionen om att livet ännu kan börja om. Erika får en idé: ett resortprojekt, provocerande och drömskt, byggt för dem som vill ha ett livsrum som faktiskt känns värt att försvara.

Det här är ingen roman som försiktigt frågar hur vi mår. Livsrum sparkar upp dörren, tittar på vår trygghetsnoja, vår nostalgi och vår konsumtion av andra människor och säger: jaha, ni tänkte alltså göra ett spa av civilisationspessimismen?

Staffanstorp är bara första hållplatsen

Wachtmeister är som bäst när han visar att Erikas flyttdröm inte handlar om kvadratmeter utan om kontroll. Ett liv bakom murar framstår som ett löfte om ordning: inga överraskningar, inga obehagliga främlingar, inga krav på att se världen som den är. Problemet är bara att Erika och Hugo knappt står ut med varandra. Vad hjälper kodlås och bommar när den verkliga otryggheten sitter mitt emot en vid köksbordet och pratar fermentering?

Det är en kärv och träffsäker iakttagelse. Livsrum säger något obekvämt konkret om vår tids trygghetsbegär: vi vill gärna skydda det vi har, även när vi inte längre vet vad det är. Hemmet, nationen, relationen, den gamla föreställningen om Europa – allt blir i Wachtmeisters roman ett slags inhägnat område där inträde kräver rätt kapital, rätt kropp, rätt pass eller åtminstone rätt sorts längtan.

Resan till Egypten skruvar sedan upp romanens temperatur ordentligt. Erika möter Nathalie, den koptiske dykinstruktören Sami och så småningom även en schweizisk delägare i resortplanerna. Här vänder Wachtmeister på den välbekanta sexreseturismens könsroller utan att låtsas att makten därmed magiskt försvinner. Pengar, ålder, ursprung och begär fortsätter att göra sitt smutsiga arbete. Det är ingen feelgood vid Röda havet. Tack och lov. Världen har redan nog med böcker där någon hittar sig själv mellan två glas prosecco och en olivlund.

En elak roman med för mycket spring i benen

Språket är Wachtmeisters stora styrka. Han skriver ledigt, vasst och fullt av sinnliga detaljer, precis som Aftonbladet noterar. Men ”ledigt” ska inte förväxlas med slapphänt. Prosan har en giftig precision; en miljö, en replik eller en småborgerlig ambition kan punkteras på några få rader. Han har ett bra öra för den sortens resonemang där människor försöker låta principfasta när de egentligen bara vill slippa bli störda.

Tempot är högt och romanen drivs framåt av nya konstellationer, nya idéer och allt mer absurda konsekvenser. Det gör den underhållande. Ibland mycket underhållande. Sveriges Radio kallar den ”både gränslös samhällssatir och mycket humor”, och Expressen beskriver den som ”Formidabelt … det här är en mycket elak roman”. Båda omdömena sitter där de ska.

Men Wachtmeister har också ett tydligt problem: han litar ibland mer på sin provokationsmotor än på sina människor. Erika är en fantastisk konstruktion för att bära romanens giftiga kritik av Sverige, Europa och den bekväma västerländska självbilden. Hon är intelligent, driftig, förblindad och ofta skrattretande. Ändå får hon inte alltid den mänskliga tyngd som krävs för att hennes sammanbrott och förvandling ska kännas helt drabbande.

Göteborgs-Posten invänder att Erika och Nathalie främst blir transportmedel för idéerna, medan Fokus tycker att de återkommande skämten och skissartade figurerna får romanen att luta väl mycket åt fars. Det är befogad kritik. När satiren går på högvarv blir vissa personer nästan rekvisita i Wachtmeisters välmöblerade provokationsgryta. Och han är inte direkt subtil i sina blinkningar mot Michel Houellebecq; Göteborgs-Posten kallar romanen kort och gott Plattform, fast på svenska.

Skillnaden är att Wachtmeister gör något eget av lånet genom Erika. Han byter ut den klassiske manlige sexturisten mot en svensk kvinna med pengar, rastlöshet och ett allt mindre tålamod med den värld hon lämnat. Det är en intelligent förskjutning, även när romanen ibland verkar nöjd med att själva förskjutningen finns där.

Domen: Läs den för att bli road – och lite skamsen

Livsrum är en roman med betydligt fler idéer än den har tålamod, och ibland önskar man att Wachtmeister hade stannat en aning längre i mörkret i stället för att genast leverera nästa elaka poäng. Aftonbladet, som ger boken fyra av fem plus, menar också att slutet inte når de riktigt mörka djup romanen utlovar. Jag håller med. Det finns ett stråk av allvar under komiken som kunde ha fått breda ut sig mer och gjort boken mindre smart – men starkare.

Ändå: vilken energi. Wachtmeister skriver en svart komedi om trygghet som vara, Europa som fantasiprodukt och begär som affärsmodell. DN beskriver Livsrum som en berättelse om att ”få smaka på sin egen medicin”, och det är träffande. Romanen delar ut medicinen med generös hand och utan att bry sig särskilt mycket om patientens blodtryck.

Det här är boken för dig som gillar samhällssatir med vassa hörn, Houellebecq utan fransk askkopp och romaner som vågar vara både plumpt roliga och genuint obehagliga. Den som vill ha varm identifikation och psykologisk finlir bör möjligen välja något med fler stickade filtar. Men för läsaren som vill bli underhållen, irriterad och tvingad att fundera på vad man själv egentligen vill stänga ute är Livsrum ett mycket läsvärt, bitskt och ovanligt piggt angrepp.

Betyg: 4 av 5.

ISBN – 9789113147932