Kjell Westö gör bokbranschen farligt levande i Coda

Westö låter kulturrevolutionen gå i pension – och det svider

Det finns få saker som åldras snabbare än radikala ideal, möjligen yoghurt och en festivalarmbandssamling från 1994. I Coda låter Kjell Westö den insikten bli både romanmotor och knivsegg, när gamla vänner från Helsingfors kulturliv tvingas se vad som blev kvar av deras ungdomliga löften.

En bok om dem som blev precis det de föraktade

Den snart pensionsklara förläggaren Andy Montag blickar tillbaka på Kommando Kronopio, konstnärskollektivet som under 1980-talet ville stöpa om Helsingfors kulturliv. De var unga, arga, begåvade och fullständigt övertygade om att världen behövde dem. Vilket den förstås också gjorde, åtminstone om man frågade dem själva.

I gruppens centrum finns Andy, hans vän och framgångsrike författare Willy Thelin samt Corinne Kattelus, som med åren blivit affärskvinna. Mellan dem ligger vänskap, rivalitet, svek och kärlek – den sortens laddade historia som inte löses upp bara för att man lärt sig använda läsglasögon.

Romanens nutidsdrama tar fart när en yngre kritiker går hårt åt Willy Thelin på en litteraturfestival. Det är en effektiv öppning: generationsskiftet kommer inte som en mild bris utan som en kulturdebatt med vässad penna. Andy tvingas då inte bara försvara sin vän, utan också granska den gamla kretsens självbild. Vad hände med drömmen om ett friare konstliv när Kronopios medlemmar själva blev dörrvakter till etablissemanget?

Westö gör inte den yngre generationen till karikatyrer och inte heller de äldre till enbart tragiska reliker. Det är klokt. Alla har delvis rätt, och alla är delvis outhärdliga – alltså människor.

Andy Montag är en man som levt genom andras liv

Andy är en ovanligt lyckad huvudperson just för att han inte är romanens självklara stjärna. Han är förläggaren, möjliggöraren, den som läst andras manus, odlat andras karriärer och i viss mån hyrt in sig i andra människors dramatik. Han har levt nära litteraturen, men också i dess skugga.

Det ger Coda ett fint vemod. Andy är inte misslyckad, men han plågas av den där frågan som gärna dyker upp när arbetslivet börjar se sin slutskylt: Var detta mitt liv, eller administrerade jag mest andras?

Westö är som starkast när Andy försöker förstå sin egen roll i triangeln med Willy och Corinne. Där finns en psykologisk precision som gör ont utan att slå läsaren i huvudet med en Freud-bok. Andy är både observant och blind, generös och småaktig, en man som gärna analyserar alla andra men helst lämnar sitt eget känsloliv i en kartong märkt ”senare”.

Det är inte en ny mänsklig typ, men Westö skriver honom med sådan värme och irritation att han blir levande. Man vill ruska om honom, vilket vanligen är ett gott betyg åt en romankaraktär.

Helsingfors som minnesmaskin och litteraturen som spegelsal

Helsingfors är inte kuliss i Coda; staden är en gammal vän som minns allt man själv försökt förtränga. Westö återvänder till 1980-talets optimism, dess konstnärliga hunger och dess allt mörkare fond av aidsepidemi, Palmemord och Tjernobyl. Det är en stad där framtiden först ser ut som ett löfte och sedan som en obetald faktura.

Här är Westö i sitt esse. Han fångar rummen mellan människor: kaféerna, festerna, arbetsplatserna, blickarna som säger mer än de repliker som faktiskt uttalas. Tritonus lät musiken bära frågor om skapande och självförstörelse, medan Skymning 41 prövade teaterns förhållande till sanning och ansvar. Coda riktar strålkastaren mot litteraturen själv: vem får skriva, vem får tolka, vem har makten att kalla något sant?

Den metafiktiva leken med Willy Thelins roman, som också heter Coda, är särskilt elegant. Westö låter sin fiktive författare skriva in en bok med samma titel i berättelsen, och plötsligt granskar romanen sig själv från insidan. Det är inte ett billigt litterärt partytrick. Det fördjupar frågan om hur liv blir berättelse, och om berättelsen någonsin kan göra rättvisa åt livet. Svaret är förstås nej. Men Westö visar varför vi fortsätter försöka.

Allt fungerar dock inte lika väl. Sidogalleriet av konstnärer, kulturpersoner och bekanta blir stundvis väl stort. Man känner igen Aftonbladets invändning: huvudtriangeln mellan Andy, Willy och Corinne tappar ibland kraft när för många bifigurer vill ha mikrofonen. Kulturvärlden har aldrig lidit brist på folk som vill tala om sig själva; Westö hade kunnat vara en aning hårdare som redaktör.

En värdig slutklang, trots några för många stämmor

Mottagandet har varit tydligt positivt, med en intressant spricka. DN beskriver Coda som en ”skarp och ofta underhållande utvecklings- och frigörelseroman” och ser den som ännu ett kapitel i ett mästerligt författarskap. SvD lyfter Westös förmåga att skapa en värld och en stämning som läsaren sugs in i, särskilt i mötena mellan gamla vänner, älskare och fiender.

Sveriges Radio kallar romanen ”en hyllning till konsten”, medan Yle framhåller dess ”maximalistiska, måleriska och minnesvärda” stil och litteraturens kraft att skaka om, forma och förändra. Aftonbladet är betydligt kärvare: idén är ”oemotståndlig – men den håller inte”, menar recensenten och sätter 2 av 5 plus.

Jag landar högre. Coda är ibland för befolkad och lite för förtjust i sitt eget kulturliv, men den är också klok, rolig, sorglig och ovanligt skarp om åldrande, vänskap och makt. Det här är en roman för den som uppskattar Westös Helsingfors, för den som undrat vad det kostar att ägna ett liv åt konsten – och för den som misstänker att den egna ungdomens principer kanske inte var fullt så vattentäta som man minns.

Betyg: 4 av 5.

ISBN – 9789100814915