Mannen som lärde Trump att aldrig erkänna en förlust

Roy Cohn lärde Trump att aldrig förlora – särskilt inte när han hade fel

Roy Cohn hade passat utmärkt som brandvarnare, om brandvarnaren själv anlade eld och sedan stämde grannarna. I Kai Birds och Susan Goldmarks American Scoundrel: Roy Cohn’s Dark Journey from Joe McCarthy to Donald Trump möter vi en man som gjorde hänsynslöshet till yrkeskompetens och skamlöshet till konkurrensfördel.

Det är en obehagligt underhållande biografi. På 528 sidor, enligt förlaget Scribner, följer författarna Cohn från Rosenberg-åtalet och senator Joe McCarthys kommunistjakt till maffiaklienter, Studio 54 och Donald Trump. Samma man rör sig mellan rättssalar, politiska maktrum och nattklubbarnas sammetsrep. Garderoben förändras. Metoden består.

Bird, som skrev den Pulitzerbelönade American Prometheus tillsammans med Martin J. Sherwin, kan den amerikanska maktbiografins hantverk. Goldmark ledde researcharbetet, berättar New York Times. Här förenas tyngden med ett berättardriv som gör att jag fortsätter läsa trots att jag regelbundet vill tvätta händerna. Det är beröm, även om förlagets marknadsavdelning kanske föredrar något annat.

Från kommunistjakt till permanent motattack

Bokens stora styrka är att Cohns karriär inte blir en parad av berömda bekantskaper. Författarna visar kontinuiteten: anklagelsen som vapen, offentligheten som påtryckningsmedel och personliga förbindelser som genväg förbi institutionernas besvärliga regler.

Som ung åklagare deltog Cohn i processen mot Julius och Ethel Rosenberg. Hos McCarthy blev han en central aktör i kommunistjakten. Senare företrädde han maffiaklienter och rörde sig nära Richard Nixon och Reaganadministrationen. Det viktiga är inte bara vilka dörrar han öppnade, utan varför människor fortsatte att öppna dem.

Där blir biografin mer än ett porträtt av en osedvanligt motbjudande karriärist. Cohn var användbar. Hans omgivning kunde förfasa sig över metoderna och ändå uppskatta resultatet. Ungefär som när någon på jobbet ”löser problemet” genom att göra det till någon annans.

Författarnas huvudtes är att Trump lärde sig Cohns politiska och mediala grundregler: angrip, tänj på reglerna och hävda alltid seger. Jag tycker att argumentet övertygar bäst som beskrivning av ett handlingsmönster. Mindre övertygande blir det när perspektivet riskerar att göra Cohn till huvudförklaring för en hel politisk utveckling. En mentor kan lära ut knepen. Han skapar inte ensam publiken som applåderar dem.

Motsägelserna är själva motorn

Det mest drabbande är ändå inte kopplingen till Trump, utan porträttet av Cohns inre och offentliga dubbelbokföring. Hans homofobi stod mot hans eget hemlighållna homosexuella liv. Charm fungerade sida vid sida med grymhet. Social självsäkerhet dolde djupa osäkerheter.

Här lyckas Bird och Goldmark med något svårare än att avslöja hyckleri: de visar hur motsägelserna kan driva en människa framåt snarare än få henne att stanna upp. Cohns liv blir inte begripligt genom att sorteras i två prydliga högar, privat och offentligt. Allt läcker mellan mapparna.

Jag uppskattar särskilt att charmen får finnas med. En genomgående frånstötande figur skulle vara enklare att avfärda. En människa som både roar och skadar är farligare, också litterärt. Att förstå dragningskraften är inte att dela ut syndernas förlåtelse.

Samtidigt finns en begränsning i den starka personcentreringen. Kim Phillips-Fein i The Atlantic uppskattar skildringen av Cohns position i New Yorks sällskapsliv, men invänder att bilden av en gränslös narcissist inte fullt ut förklarar tidens högerpolitik. Det är en träffande invändning. Personlighetsanalys kan belysa politiken, men inte ersätta den. Här hade jag velat ha mer motstånd från omvärlden i själva förklaringsmodellen.

Välförtjänt beröm – och en viktig reservation

Mottagandet är övervägande entusiastiskt. Kirkus Reviews sammanfattar sin uppskattning så här:

“A thorough, deeply reported life story” — Kirkus Reviews.

Publishers Weekly kallar boken en “astonishing biography” och lyfter både Cohns motsägelsefulla karaktär och hans politiska efterverkningar. I New York Times Book Review beskriver Jennifer Szalai den som en “elegant retelling” och berömmer dess grundlighet och läsbarhet. Där placerar hon också boken i relation till Nicholas von Hoffmans tidigare heltäckande biografi Citizen Cohn.

Även läsarna har hittat dit: på New York Times lista för inbunden sakprosa låg boken tvåa den 20 september 2026 och sexa den 27 september, då efter två veckor på listan. Bestsellerplaceringar bevisar förstås inte kvalitet. I det här fallet behöver de inte göra grovjobbet.

Mitt betyg: 4 av 5. Läs den om du vill förstå hur juridisk brutalitet, kändisskap och politisk makt kan förstärka varandra. Inte den slutgiltiga förklaringen till Trump, men ett skarpt porträtt av mannen som hjälpte till att göra metoden respektabel. Eller åtminstone framgångsrik. Det är dessvärre inte samma sak.

ISBN –