Alex Schulmans roman gräver fram kärlek, svek och självbedrägeri ur familjens välförseglade katastrofarkiv. En drabbande berättelse om arv, skam och människor som gör varandra illa med imponerande uthållighet.
Midcent Bokrecension – Bränn alla mina brev av Alex Schulman
”Alex Schulmans roman gräver fram kärlek, svek och självbedrägeri ur familjens välförseglade katastrofarkiv. En drabbande berättelse om arv, skam och människor som gör varandra illa med imponerande uthållighet.”
Vissa familjer har skelett i garderoben. Alex Schulmans har uppenbarligen byggt en hel IKEA-varuhuskedja av dem.
Bränn alla mina brev är en roman om kärlek, otrohet, svartsjuka och den sorts skam som inte försvinner bara för att de inblandade hunnit dö. Schulman tar sin egen familjehistoria som sprängstoff och följer de emotionella svallvågorna från 1930-talets Stockholm till senare generationer. Resultatet är en bok som ibland känns som en psykologisk thriller utan mordvapen – om man nu inte räknar ord, brev och tystnad som vapen. Vilket man absolut bör göra.
Det här är ingen mysig släktkrönika där folk dricker kaffe ur tunt porslin och tittar längtansfullt över en sjö. Här är kärlek ett tillstånd som snabbt övergår i kontrollbehov, ånger och existentiell bakfylla. Schulman skriver om människor som säger att de älskar varandra och sedan ägnar årtionden åt att bevisa motsatsen.
Romanens utgångspunkt är berättarjagets egen känsla av vrede och oförklarligt mörker efter ett gräl med sin fru. Jakten på varifrån den känslan kommer leder bakåt i familjearkivet: till sommaren 1932, då hans mormor Karin Stolpe inleder en relation med den unge Olof Lagercrantz, och till följderna av kärlekstriangeln mellan Karin, maken Sven Stolpe och Lagercrantz.
Schulman växlar mellan olika tidsplan och använder brev, dagboksutdrag och efterforskning som motor. Det är ett effektivt grepp, eftersom läsaren hela tiden förstår att det förflutna inte ligger stilla bara för att det fått gulnade kanter. Varje ny uppgift får konsekvenser i nuet. Familjehistorien blir inte ett dammigt arkiv utan ett elektriskt stängsel.
Detta är spoilerfritt: romanen avslöjar sina kort gradvis, och den bör läsas så. Man tjänar inget på att googla för mycket i förväg, om man inte är den sortens person som läser sista sidan först och sedan undrar varför spänningen dog. Den sortens person finns, och han arbetar ofta med PowerPoint.
Alex Schulman har en språklig styrka som passar ämnet: han skriver fort, klart och med hög emotionell temperatur. Meningarna är sällan överlastade. Han har ingen lust att låta läsaren beundra hans formuleringar i onödan; han vill få oss att vända blad. Det gör han också.
Språket är ofta avskalat, nästan journalistiskt i sin precision. Schulman väljer konkreta detaljer – ett rum, en blick, en kropp i rörelse, ett brev som blir liggande – och låter dem bära hotet. Han är skicklig på att skriva fram stämningar där någon redan har sagt fel sak, fast ingen ännu verkar ha förstått det.
Det bästa med stilen är dess framåtdriv. Bränn alla mina brev är litterär utan att bli sirlig och lättillgänglig utan att bli dum. För en läsare som tillbringat ett arbetsliv med att läsa mejl där folk skriver ”vi behöver lyfta den här frågan” kan Schulmans raka prosa kännas som en befrielse.
Men det finns också en baksida. Ibland märks konstruktionen lite väl tydligt. Vissa kapitel avslutas med den där välbekanta, dramatiska litenheten: en formulering som nästan hör musiken svälla i bakgrunden. Det är effektivt, men någon enstaka gång känns det som att romanen greppar tag i läsarens kavajslag och väser: ”Känner du nu? Känner du?” Ja, Alex. Vi känner. Du kan släppa kavajen.
Det vore enkelt att beskriva romanen som en berättelse om en affär och dess katastrofala följder. Men det vore också för enkelt. Otroheten fungerar här som en spricka i isen: den visar vad som redan finns under ytan – maktkamp, självbedrägeri, behov av bekräftelse och en skrämmande oförmåga att låta andra människor vara fria.
Schulman är särskilt intresserad av hur kärlek kan användas som alibi för grymhet. Personerna i romanen är inte monster i enkel bemärkelse. De är värre och mer trovärdiga än så: de är intelligenta, sårbara, fåfänga, besatta och fullt kapabla att motivera sina egna övertramp. De lider, och de får andra att lida. Ofta samtidigt.
Här finns också en obehaglig träffsäkerhet i skildringen av manlig svartsjuka och kontroll. Romanen väjer inte för hur romantiska föreställningar kan förvandlas till ägandebegär. Kärlekens språk blir stundtals ett språk för övervakning: Vem träffade du? Vad menade du? Varför såg du ut så? Den som har levt tillräckligt länge har antingen sett den dynamiken på nära håll eller varit glad att han slapp bli en del av den.
Det förflutna är inte förbi i Schulmans värld. Det har bara bättre minne än vi har.
Romanens verkliga ämne är arv – inte i betydelsen sommarstuga, silverskedar och en pärm med obegripliga försäkringspapper, utan emotionellt arv. Vad förs vidare när en familj inte talar klarspråk? Vad händer när skam blir en familjetradition, när vrede saknar synlig orsak och när en generation lämnar sina olösta katastrofer till nästa?
Schulman låter berättarens eget sökande bli en del av berättelsen. Han söker inte bara fakta om Karin Stolpe, Sven Stolpe och Olof Lagercrantz. Han söker ett språk för sig själv: för sin vrede, sin rädsla och sin plats i en kedja av människor som har älskat dåligt men intensivt.
Det är romanens mest drabbande idé: att vi gärna tänker på oss själva som självständiga vuxna män med rimliga åsikter och ett väl fungerande lösenordssystem, medan vi i själva verket kan bära runt på gamla familjemönster som om de vore fabriksinstallerade appar. Man kan avinstallera dem, kanske. Men det kräver att man först hittar dem.
Schulman skriver inte fram arv som en ursäkt. Ingen kan lägga sina handlingar på döda släktingars konto och sedan gå vidare till dessert. Däremot visar han hur människor formas av berättelser som aldrig berättats färdigt. Den distinktionen är viktig – och hanterad med större allvar än vad hans offentliga persona ibland får en att vänta sig.
Som roman är Bränn alla mina brev mycket effektiv. Den har tempo, nerv och en struktur som håller läsaren på kroken. Den är byggd kring informationsgivning och förskjutna perspektiv, vilket gör den svår att lägga ifrån sig. Ibland på bekostnad av det subtila, ja, men hellre en roman som riskerar att bli för engagerad än en som sitter och funderar på sin egen betydelse i 400 sidor.
Som familjeskildring är den ännu starkare. Schulman lyckas göra en berömd litterär och kulturell miljö mänskligt instängd. Sven Stolpe och Olof Lagercrantz var verkliga författare och offentligheter, men romanen intresserar sig mindre för deras eftermälen än för deras känsloliv – eller, mer korrekt, deras ibland mycket dåliga hantering av det.
Som historiskt drama är boken skickligt förankrad i autentiskt källmaterial, men den ska läsas som just roman. Förlaget Bookmark beskriver hur Schulman arbetar med verkliga brev och dagboksutdrag, men en roman fyller också luckor, gestaltar inre liv och arrangerar material för dramatisk verkan. Det är inte en fotnotstung biografi; det är en litterär tolkning av verkliga människor och dokument. En viktig skillnad, särskilt när verkliga familjer och gamla konflikter fortfarande har efterklang.
Historien får dessutom extra laddning av att den utspelar sig i en svensk litterär miljö där bildning, passion och egon går omkring i samma rum och försöker se oberörda ut. Det går sådär.
Det som fungerar bäst är Schulmans förmåga att skriva fram psykologisk klaustrofobi. Han visar hur människor fastnar i mönster av längtan, svek och förnedring, och hur de sedan förväxlar vanan med ödet. Boken är starkast när den litar på detaljerna och på läsarens egen moraliska reaktion.
Det finns en rå uppriktighet i berättarjagets sökande som gör romanen svår att avfärda som bara ännu en välproducerad familjeuppgörelse. Schulman verkar medveten om risken att använda sin släkt som material, och den osäkerheten blir en del av textens nerv. Han vill förstå, men han vet också att förståelse kan vara ett sätt att lägga beslag på andras liv.
Det som skaver är främst att intensiteten ibland blir väl jämnt uppskruvad. Romanen arbetar hårt med oro, avbrott och dramatiska upptäckter. En aning mer stillhet hade på sina håll gjort smällen hårdare. När allt är laddat kan läsaren till slut känna sig som en gammal proppsäkring: imponerad, men aningen trött av att lösa ut.
Ändå är det en mindre invändning. Schulman har skrivit en bok med ambitionen att komma åt familjens djupaste lögner, och sådant arbete blir sällan diskret. Inte ens när man använder vita handskar.
Bränn alla mina brev blev både en kritikeruppmärksammad och kommersiellt framgångsrik roman. Den utsågs till Årets bok 2018, ett läsarpris som organiseras av Bonniers Bokklubbar och där vinnaren röstas fram av läsare. Priset säger inte allt om litterär kvalitet – annars skulle julklappsböcker om airfryers konkurrera om Nobelpriset – men det visar hur brett romanen nådde.
Kritikermottagandet var i huvudsak starkt, med återkommande beröm för Schulmans berättardriv, den personliga insatsen och den känslomässiga intensiteten. Samtidigt har romanens blandning av dokumenterat material och fiktiv gestaltning diskuterats, vilket är rimligt när verkliga, välkända personer placeras i en dramatiserad berättelse. Det är en del av bokens styrka, men också dess etiska friktion.
På Goodreads har romanen samlat ett stort antal läsaromdömen, där många lyfter den som en beroendeframkallande och gripande släktberättelse. Bland de mer återkommande reservationerna finns just den höga melodramatiska temperaturen och Schulmans tydliga dramaturgiska hand. Med andra ord: många sträckläser, några tycker att han sträcker lite väl hårt i känslonerverna. Båda reaktionerna är fullt begripliga.
Rekommendation: Läs Bränn alla mina brev om du uppskattar släktromaner med psykologiskt tryck, historiska miljöer och människor som är så känslomässigt komplicerade att man vill skaka dem och sedan läsa vidare ändå. Den passar särskilt väl för läsare som gillade De kommer att drunkna i sina mödrars tårars mörker, klassiska familjeuppgörelser eller tv-dramer där ingen lämnar middagsbordet utan en hemlighet och ett mindre själsligt sammanbrott.
Det här är inte Schulman i poddformat, med en anekdot och en rapp poäng. Det är en mer sårbar, mörkare och litterärt genomarbetad Schulman. I sina bästa stunder är romanen både underhållande och djupt obehaglig: en påminnelse om att det som inte sägs i en familj ändå brukar hitta ett sätt att höras.
Betyg: 4 av 5.
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Alex Schulman, Bränn alla mina brev
ISBN – 9789189585737
På Särsö försöker elvaåriga Lovisa och Melinda rädda sin vänskap och förstå hotet under havsytan, medan Tjernobylnedfallet förvandlar sommarlovets frihet till kuslig fara.
Frans Wachtmeister undersöker människans behov av utrymme, riktning och sammanhang i Livsrum, en bok som bjuder på reflektion, friktion och ämnen som dröjer sig kvar.
När algoritmerna serverar ännu en superhjälte kan Cinemateket Play öppna dörren till filmhistorien – men bara om du står ut med långsammare tempo och färre räcken.
En lågmäld vikariesheriff med våldsamt bagage svarar på ett bankrån i en sömnig småstad. Snart blir det tydligt att rånet bara är första sprickan i något betydligt mörkare.
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.
