Författare: Laleh Pourkarim
Genre: Biografi & memoar
En gammal Konsumkasse med fotografier och papper blir startpunkt för Lalehs personliga berättelse om familjens väg från Iran och Sovjetunionen till Sverige, skapande och självförståelse.
Författare: Laleh Pourkarim
Genre: Biografi & memoar
Utgiven: 2026
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Sidor: 316
Språk: Svenska
Laleh är betydligt mer intressant när hon försöker förstå livet än när hon får det att låta som om livet går att förstå. I Jag såg hur vi var stjärnor finns båda varianterna. Lyckligtvis vinner den första, även om den andra ibland håller ett litet anförande på vägen.
Det här är ingen självbiografi där barndomen raskt betas av så att vi kan komma till genombrottet och gratulationerna. Här får tankarna ta plats. Ibland också tankarnas kusiner, som egentligen bara skulle titta förbi.
Vill du ha en prydlig artistbiografi där varje minne förklarar nästa karriärsteg bör du välja något annat. Laleh rör sig mellan erfarenheter och funderingar utan att alltid bekymra sig om läsarens behov av vägskyltar. Jag blir stundtals otålig, särskilt när en stark situation får lämna plats åt ännu ett resonemang.
Ändå tycker jag mycket om boken. Den är egen, känslomässigt övertygande och bättre när den vågar vara motsägelsefull än när den vill formulera livsvisdom. Läs den om du någon gång försökt begripa dina föräldrar i efterhand, eller undrat vad självständighet faktiskt kostar. Musikintresset är en ingång, men knappast ett inträdeskrav.
Föräldrarna Atefe och Houshang står i berättelsens centrum, och Hammarkullen blir en viktig plats i en uppväxt präglad av flykt. Azerbajdzjan, Minsk och Östberlin hör till familjens geografi. Men den verkligt intressanta kartan visar vad människor bär med sig mellan platserna: övertygelser, förluster och föreställningar om hur ett liv bör levas.
Konsumkassen fungerar som ett anspråkslöst familjearkiv och en konkret motvikt till bokens stora frågor. Fotografier och papper går att hålla i handen; minnen är betydligt mindre samarbetsvilliga. Jag tycker om den spänningen. Det förflutna framstår inte som ett färdigsorterat material som bara väntat på att bli bok. Kassen påminner dessutom om hur världshistoria faktiskt förvaras hemma hos folk. Sällan i syrafria arkivboxar.
Pappans Marx och persiska poeter, mammans tankar om individens kraft och pengar: familjehistorien rymmer flera sätt att förstå tillvaron. Laleh låter dem finnas intill varandra utan att reducera föräldrarna till förklaringar av henne själv.
Det ger också Hammarkullen en betydelse bortom rollen som obligatorisk bakgrund i berättelsen om en framgångsrik artist. Här finns uppväxten och hemhörigheten, inte bara en hållplats före Stockholm och Los Angeles. Flykten är ingen dramatisk upptakt som sedan kan läggas åt sidan. Den fortsätter att prägla frågorna om frihet, trygghet och vem man får bli.
Allra mest koncentrerad blir boken när Laleh skriver om arbetet. Debutalbumet, genombrottet 2005 och konflikterna med skivbolagschefer ger berättelsen friktion. Här möter den egna viljan andra människors planer, vilket som bekant är vad som brukar hända när någon säger att man ska få vara helt fri.
Jag uppskattar särskilt att skapandet inte bara framstår som inspiration. Laleh är artist, låtskrivare och producent: någon som faktiskt gör musiken. Arbetet i Los Angeles vidgar perspektivet, men det är självbestämmandet som håller mitt intresse vid liv. Vem får bestämma hur det ska låta? Vem får definiera vad som är möjligt?
Prosans närhet till låttexterna är både en tillgång och ett bekymmer. Den lyriska rösten kan få en tanke att plötsligt kännas snarare än bara förstås. Självbiografisk prosa varvas också med låttexter, och uttrycken belyser varandra. Men en sång kan bäras av klang och upprepning på ett sätt som en längre prosapassage inte alltid klarar.
När minnesbilder och reflektioner staplas tappar berättelsen ibland riktning. Jag saknar inte en rak tidslinje; jag saknar ett hårdare urval. Skillnaden är viktig. Man kan uppskatta en människas tankevärld och ändå önska att någon vänligt men bestämt hade avslutat ett par möten.

Meningssökandet är ingen dekor. Mellan pappans idévärld, mammans övertygelser och partnern Gustafs tal om Gud försöker Laleh hitta ett eget förhållande till det som inte enkelt låter sig förklaras. Jag blir mest berörd när frågorna förblir öppna. Då får längtan vara just längtan, inte en färdig insikt med presentband.
Kritikernas mottagande fångar samma dubbelhet. Jenny Aschenbrenner i SvD sammanfattar med rubriken:
”Lalehs livshistoria är både rörande och rörig”
Hon finner både ”guldkorn” och ”osorterade detaljer”. Jan Andersson i GP uppslukas av debutskivan och kampen mot skivbolagscheferna, men tappar intresset vid längre reflektioner och minnesbilder. Den konkreta musikbranschskildringen kallar han ”underhållande och intressant läsning”. Där ligger min egen läsning nära hans.
Albin Bohlin i Dagen betonar flykt, förlust, familjekärlek och andligt sökande, samtidigt som han invänder mot det litterärt spretiga helhetsintrycket. Karin Persson i BTJ är mer odelat entusiastisk: ”en djupt originell självbiografi berättad med elegans.” Hon ger helhetsbetyget 5, ”Briljant”.
Jag delar entusiasmen för originaliteten, mindre för elegansen i varje övergång. Boken finns även som ljudbok, inläst av Laleh Pourkarim själv. Hennes röst är trots allt central här, också på papper.

Betyg 4 av 5.
ISBN – 9789100814601
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.