En skådespelerska, en yngre man och ett land på helspänn

En namnlös skådespelerska ska gestalta den unga flickbruden i Madama Butterfly. När hon möter Dag, son till sin tidigare mentor, växer begäret samtidigt som krigsoron mörknar över staden.

Person med glasögon läser ett dokument framför stora fönster med kvällsbelysning; läsning, kontorsmiljö, stadsljus, panoramafönster, kväll (20?)
Innehåll
Nattsäsong

Bokrecension

Midcent Bokrecension – Nattsäsong av Karolina Ramqvist
”En namnlös skådespelerska ska gestalta den unga flickbruden i Madama Butterfly. När hon möter Dag, son till sin tidigare mentor, växer begäret samtidigt som krigsoron mörknar över staden.”

ANNONS


Begäret går inte i pension – det börjar repetera

Att bli äldre är illa nog; att samtidigt förväntas vara femton på jobbet borde åtminstone ge ob-tillägg.

I Karolina Ramqvists Nattsäsong förbereder sig en framgångsrik, namnlös skådespelerska för rollen som den femtonåriga flickbruden i pjäsförlagan till Madama Butterfly. Hennes egen kropp bär en annan erfarenhet än rollens. Redan där finns romanens elektriska kortslutning: kvinnan som har levt ska gestalta flickan som ännu inte förstått vad livet tänker göra med henne.

På teatern finns också Dag, en yngre digital konsult och son till Sven, regissören som en gång gav henne genombrottet. Sven är dessutom en far som övergett barn. Dags intresse väcker hennes begär, medan krigsoron tätnar över staden. Vad vill han? Vad vill hon själv? Frågorna driver läsningen, utan att Ramqvist behöver förvandla romanen till en gåtlek med facit längst bak.

Jag dras framför allt till friktionen mellan livserfarenhet och känslomässig handfallenhet. Man kan ha hunnit skaffa både yrkesstatus och maken Hans utan att för den skull bli immun mot en blick. Åren ger perspektiv. Tyvärr följer självbehärskning inte alltid med i paketet.

Kroppen minns vem som hade makten

Ramqvist gör åldrandet till något mer intressant än en inventering av förluster. Här handlar det om vem som får vara åtrådd, vem som tilldelas oskulden och vem som har makten att bestämma vad en kvinnas kropp ska betyda. Teatern blir en särskilt effektiv plats för den undersökningen: där är förvandlingen både yrke och krav.

För mig är kopplingen mellan Dag och Sven romanens vassaste konstruktion. Begäret uppstår inte i ett historielöst vakuum. Den yngre mannen bär med sig förbindelsen till den äldre auktoritet som formade hennes karriär. Attraktion, tacksamhet och underordning hamnar i samma rum. Det blir trångt, även utan scenografi.

Som man får man också anledning att fundera över regissörens gamla privilegium: att kalla sitt inflytande för någon annans möjlighet. Ramqvist behöver inte hålla föredrag om saken. Själva relationernas uppbyggnad gör arbetet.

Jag uppskattar att huvudpersonens begär varken blir ett föredöme eller ett diagnosbesked. Hon tillåts vara upptagen av sig själv, motsägelsefull och svår att komma nära. Det är litterärt fruktbart. Det är också, stundtals, ganska påfrestande sällskap. De två sakerna utesluter lyckligtvis inte varandra.

Bokrecension-En skådespelerska, en yngre man och ett land på helspänn

ANNONS

Vackert språk, dålig luft

Språket är romanens främsta tillgång. Jag tycker om precisionen, hur prosan håller känslorna stramt snarare än förklarar sönder dem. Det finns en kontrollerad kyla som gör begäret hetare och oron mer påträngande. Ramqvist skriver inte läsaren på näsan. Hon låter däremot gärna läsaren sitta kvar med obehaget.

Stämningen fungerar bäst när teaterns konstgjordhet och stadens krigsrädsla börjar färga varandra. Vad är rollarbete, vad är självbedrägeri, vad är ett verkligt hot? Gränserna förskjuts. Jag läser inte detta främst som en berättelse om vad som händer härnäst, utan om hur verklighetskänslan långsamt tappar balansen.

Men kontrollen har ett pris. Ibland blir romanen så upptagen av sin egen laddning att rörelsen stannar av. Jag känner anspänningen, men vill emellanåt ha mer motstånd utifrån, något som bryter berättarens kretsande. Krigsoron förstärker mörkret effektivt; den känns inte alltid lika nödvändig som skildringen av begär och beroende.

Och det teatrala balanserar verkligen nära det övertydliga. När allt tycks bära symbolisk vikt börjar jag längta efter något som bara får vara sig självt. Även en läsare kan behöva paus från föreställningen. Helst utan att köpa ett orimligt dyrt glas vin.

Karolina Ramqvist-En skådespelerska, en yngre man och ett land på helspänn

Kritikerna delar salong – jag stannar kvar

Mottagandet spretar på ett sätt som passar boken. SVT:s Ulrika Milles kallar den en ”skräckromantisk beredskapsskildring” och skriver:

”Det är ett drömspel som både provocerar och förför.”

Fokus Mats Almegård är också tydligt positiv: ”Hon har skrivit en av årets bästa romaner”, lyder rubriken. Han framhåller dess ”märkligt feberaktiga sug”. Där känner jag igen min egen läsning.

GP:s Mikaela Blomqvist är betydligt mer kritisk. Romanens frågor ”får aldrig något fäste”, skriver hon, och berättaren blir ”helt instängd i sig själv”. Jag förstår invändningen, men tycker att instängdheten oftare skapar tryck än tomgång. Aftonbladets Malin Nauwerck ger 3 av 5 plus och placerar Ramqvist på gränsen till kitsch. Också det är en träffande riskbeskrivning. Nattsäsong är nominerad till Augustpriset 2026 i kategorin Årets svenska skönlitterära bok.

Mitt betyg: 4 av 5. Läs den om du uppskattar exakt prosa, obekväma maktförhållanden och begär som inte rättar sig efter födelseåret. Söker du rask intrig finns bättre sällskap. Själv stannar jag gärna i Ramqvists mörka salong, även när ventilationen sviker.

ISBN – 9789100815202

ANNONS
Dela

Du kanske också gillar

Nyhetsbrev

Underhållning i din inkorg

Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.

Varje vecka. Avsluta när du vill.