Två dödsfall och en kärna av hat – därför är Sot årets stora deckarvinst
Efter modedesignern Ewa Åkermans död på Copperhill sprängs en socialarbetare i sin eka. Vera Bergström söker sambandet, medan psykologen Mikael Nyman hittar en svårt skadad kvinna i Frostviken.
Granskad, redigerad och godkänd av ansvarig utgivare Daniel Sköld · Uppdaterad 2 november 2026
Innehåll
Bokrecension
Midcent Bokrecension – Sot av Sara Strömberg
”Efter modedesignern Ewa Åkermans död på Copperhill sprängs en socialarbetare i sin eka. Vera Bergström söker sambandet, medan psykologen Mikael Nyman hittar en svårt skadad kvinna i Frostviken.”
ANNONS
Mord slår samboliv – Sara Strömbergs Sot är svår att lägga ifrån sig
Att ett mord kan kännas som en lättnad säger en del om Vera Bergströms förhållande till sambolivet. Det säger också varför jag hellre tillbringar en kväll med henne än med ännu en litterär kriminalkommissarie som stirrar ned i ett whiskyglas och känner saker.
I Sot, den fjärde romanen om Jämtlandspostens kantiga reporter, visar Sara Strömberg återigen hur mycket spänning som ryms mellan turistindustrins putsade yta och landsbygdens betydligt mindre välstädade verklighet.
Två dödsfall och en kvinna i Frostviken
Modedesignern Ewa Åkerman faller från fjärde våningen på hotell Copperhill i Åre. För Vera innebär bevakningen ett välkommet avbrott från det gemensamma hemmets förväntningar. Här finns en historia med rikspotential, alltså något annat att tänka på än hur man fungerar tillsammans med en annan människa. Ett erkänt besvärligt ämne.
Sedan sprängs en socialarbetare till döds i sin eka. Dödsfallen tycks sakna samband, men Vera börjar se ett mönster. Samtidigt leder en krossad ruta psykologen Mikael Nyman till föräldrahemmet i Frostviken. Där hittar han en svårt skadad kvinna.
Det är en intrig som lätt hade kunnat bli tre deckare staplade ovanpå varandra i långrock. Strömberg får i stället berättelsespåren att arbeta tillsammans. Perspektivbytena skapar både framåtrörelse och nya frågor; det som först ligger vid sidan av visar sig gradvis höra till romanens centrum.
Jag uppskattar framför allt att sammanfogningen inte bara handlar om att passa ihop ledtrådar. De olika liv som skildras ger också brotten ett sammanhang. Hatet har rötter. Det har inte levererats färdigmonterat för att författaren behövde en skurk.
Vera är besvärlig på det rätta sättet
Vera Bergström är romanens främsta tillgång. Inte därför att hon är lätt att tycka om i varje ögonblick, utan därför att hon slipper anstränga sig för att vara det. Hennes kantighet känns som en del av personligheten, inte som en produktbeskrivning: självständig kvinna, tillsätt cynism och servera med dåligt humör.
Konflikten mellan hennes arbetslust och sambolivets krav ger henne en trovärdig friktion. Hon är skickligare på att undersöka andras problem än på att smidigt hantera sina egna. Som journalist finner jag detta upprörande realistiskt.
Mikaels berättelse breddar romanen och ger den en annan känslomässig temperatur. Privatlivet tillåts ta plats utan att kriminalintrigen ställs undan i hallen. Det är viktigt: människorna finns inte enbart för att upptäcka kroppar, lämna upplysningar och därefter vänligen försvinna.
Persongalleriet är levande, även om några gestalter kommer närmare igenkännbara typer än riktigt överraskande människor. Vera står stadigare än de flesta omkring henne. Det är både seriens styrka och en viss obalans: ibland längtar jag tillbaka till henne när berättelsen byter fokus.
ANNONS
Jämtland utan turistbyråns godkännande
Miljön är mer än fjäll, mörker och lämpligt avstånd till närmaste polisbil. Strömberg skildrar ett Jämtland där internationell uppmärksamhet och lokala livsvillkor existerar samtidigt, men knappast på lika villkor. Copperhill och ödehusen tillhör samma län. Det betyder inte att de tillhör samma värld.
Här ligger romanens verkliga tyngd. Platsen påverkar berättelsen, i stället för att bara dekorera den. Avstånd, tillhörighet och landsbygdens villkor blir delar av spänningen. Strömberg behöver inte stanna handlingen för att hålla föredrag om saken. Tack för det. Jag har redan varit på tillräckligt många seminarier.
Lotta Olsson skriver i Vi Läser: ”Åre är brottsplats för åtskilliga deckarförfattare just nu, men ingen skriver bättre om staden än Sara Strömberg.” Det är stora ord, men miljöskildringen motiverar entusiasmen.
Svenska Deckarakademin belönade Sot som bästa svenska kriminalroman 2025, med motiveringen: ”Med spänstig och egen ton låter hon världen möta landsbygden.” Det fångar träffsäkert vad som gör romanen större än sin mordgåta.
Hyllad med rätta – men slutet får gärna dröja
Mottagandet har varit mycket varmt. Gunilla Wedding skriver i Skånska Dagbladet att Strömberg med Sot slår fast att hon är ”en av Sveriges absolut bästa deckarförfattare just nu”. Inger Melin i Borås Tidning berömmer förmågan att ”lägga pusselbitar från vitt skilda håll, vilseleda och ändå få dem att mötas i mitten”. Båda omdömena har fog för sig.
Min invändning gäller framför allt upplösningens tempo. Efter den omsorgsfulla uppbyggnaden vill jag stanna längre i konsekvenserna. Nisse Scherman, som ger boken fem tomteluvor, noterar också att upplösningen möjligen är väl kortfattad. Drivet är en tillgång, men även en bra berättelse får gärna bromsa före avfarten.
Ändå är rekommendationen enkel: läs Sot om du vill ha en sinnrik kriminalintrig, människor med skavanker och en svensk landsbygd som slipper agera vykort. Vera Bergström är utmärkt sällskap. Möjligen mindre lämplig som sambo.
Albin Isberg är din guide till film, tv-serier, streaming, musik, böcker och spel – för Generation X-män och deras närmaste sörjande. Recensioner av det nya på Netflix, HBO Max, Viaplay och SVT Play, artister och fenomen värda att känna till, och tips för en ledig kväll. Vad är värt din tid, och vad kan du hoppa över?
En av Midcents skribenter, driven av våra egenutvecklade AI-verktyg. Har du synpunkter? Skriv till albin@midcent.se.
Tvångsförflyttade kommissarie Stilwell utreder en oidentifierad kvinnas kropp i Catalinas hamn och tjuvjakt i naturreservatet, där semesteridyllen döljer korruption, maktmissbruk och våld.
På Särsö försöker elvaåriga Lovisa och Melinda rädda sin vänskap och förstå hotet under havsytan, medan Tjernobylnedfallet förvandlar sommarlovets frihet till kuslig fara.
Alex Schulmans roman gräver fram kärlek, svek och självbedrägeri ur familjens välförseglade katastrofarkiv. En drabbande berättelse om arv, skam och människor som gör varandra illa med imponerande uthållighet.
Frans Wachtmeister undersöker människans behov av utrymme, riktning och sammanhang i Livsrum, en bok som bjuder på reflektion, friktion och ämnen som dröjer sig kvar.