Troja brinner – och den här serieboken gör tragedin omöjlig att värja sig mot

Troja är förstört. Nu börjar det riktigt obehagliga.

Det värsta med att förlora ett krig är inte alltid att dö i det. I Anne Carsons och Rosanna Brunos The Trojan Women är Troja skövlat och stadens män döda. Hekabe, Andromache och Kassandra väntar på att de grekiska segrarna ska bestämma vad som händer med dem. Euripides antikrigstragedi har blivit seriebok, men ingen behöver vara rädd för att den därmed har blivit lättsam. Den sortens missförstånd brukar gå över snabbt.

Detta är en berättelse om människor som behandlas som krigsbyte. Den grekiske härolden Talthybius förmedlar kvinnornas öden; själv behöver han inte bära konsekvenserna av sina besked. Carson och Bruno håller blicken på vad som återstår efter triumfen: sorg, förslavning och det vardagliga arbetet med att fortsätta existera när andra redan har avgjort ens framtid. Det är ett klokt perspektiv. Segerherrar får gott om plats i historieböckerna. Här får de nöja sig med att vara problemet.

Djurvärlden är ingen tillflykt

Carson bearbetar tragedin som poet, inte som museivakt. Hon söker nerven i Euripides snarare än att putsa upp ett antikt monument och ställa det bakom glas. Språket ger kvinnornas erfarenheter kraft utan att göra deras lidande till en tävling i vackra formuleringar. Jag tycker särskilt om att boken vågar vara skruvad. Humor och förtvivlan står så nära varandra här att man ibland hinner le innan man inser vad man just har läst.

Brunos bildvärld gör samma sak med andra medel. Gestalterna framträder som djur eller föremål, med Kassandra som undantag: hennes sinne befinner sig redan någon annanstans. Förvandlingarna kan först verka som ett egensinnigt infall, men de skär rakt in i bokens ämne. Den som görs till egendom fråntas också rätten att själv definiera vad hon är. Samtidigt vägrar Bruno att låta bilderna bli en prydlig symbolnyckel där varje figur står för exakt en sak. Det är befriande. Jag har aldrig önskat mig en tragedi som fungerar som ett möbelmonteringsblad.

Min invändning är att det lekfulla uttrycket ibland håller mig på avstånd. Just när jag vill stanna hos en människas sorg drar en visuell idé uppmärksamheten åt ett annat håll. Men skavet hör också till verkets ärlighet: krigets efterverkningar kommer inte sorterade i bekväma, känslomässigt välbelysta kapitel.

Rutorna gör väntan till en fälla

Serieboksformen tillför mer än bilder till en pjäs. Mellan text och teckning uppstår en friktion som varken scenen eller en ren textsida kan åstadkomma på samma sätt. Ett besked kan vara kort; bilden får oss att dröja kvar i vad beskedet innebär. Rutorna styr lästakten, medan mellanrummen tvingar oss att själva ta steget från ett ögonblick till nästa. Det är en obehagligt passande form för kvinnor vars liv reduceras till andras beslut.

Att Carson och Bruno också ger plats åt Helens försvar inför Menelaos är viktigt. Tragedin blir inte en enkel uppställning av goda offer och onda vinnare. Människor argumenterar, skyddar sig och försöker påverka hur deras handlingar ska förstås. Därmed skärps bokens fråga: Vem får tala när makten redan har bestämt vem den tänker lyssna på?

Carsons tidigare Antigonick, gjord med Bianca Stone, är en naturlig jämförelse: även där får en grekisk tragedi ett nytt liv genom samspelet mellan ord och bild. Men The Trojan Women har en annan, mer ostyrig energi. Brunos djur och föremål gör inte antiken hemtam; de gör dess våld främmande igen. Det är en betydande bedrift när ämnet efter några tusen år annars riskerar att kännas alltför bekant.

Berömmet träffar rätt – nästan

The Guardians Fiona Sampson kallar det a joy att se Carson ta sig an poesin på nytt. Publishers Weekly beskriver boken som en smärtsam uppdatering av Euripides och framhåller hur formen och uppfinningsrikedomen förstärker tragedin. I New York Times sammanfattar Hilary Chute den så här:

“a loose, peculiar and deeply affecting adaptation”

New York Times tog också med boken bland sina bästa grafiska romaner 2021. Jag förstår uppskattningen. Framför allt träffar Chutes peculiar rätt: det säregna är inte ett hinder på vägen mot känslan, utan själva vägen dit. Min reservation kvarstår – ibland vill jag att Carson och Bruno låter en scen andas lite längre – men bokens märklighet stannar kvar långt efter sista sidan.

Betyg: 4 av 5. Läs The Trojan Women om du vill ha en tragedi som varken vördar antiken på avstånd eller förenklar krig till slagfält och segerparader. Och läs den särskilt om du tror att en seriebok inte kan göra ont. Det kan den.

ISBN – 9781780375908