Bokrecension
Midcent Bokrecension – Kärleken av Pascal Engman
”Josef återvänder till Sverige för att fly Klanen och återse Antonia. Samtidigt planerar Zara och polisen Hjalmar hämnd, medan Johanna och William dras in i nätverkets våld.”
Josef återvänder till Sverige för att fly Klanen och återse Antonia. Samtidigt planerar Zara och polisen Hjalmar hämnd, medan Johanna och William dras in i nätverkets våld.
Midcent Bokrecension – Kärleken av Pascal Engman
”Josef återvänder till Sverige för att fly Klanen och återse Antonia. Samtidigt planerar Zara och polisen Hjalmar hämnd, medan Johanna och William dras in i nätverkets våld.”
Det finns dåliga sätt att återvända till Sverige, och att ha ett kriminellt nätverk efter sig slår till och med ersättningsbussen från Arlanda. Josef kommer ändå tillbaka. Han vill leva fritt och återförenas med Antonia. Först måste han bara komma undan Klanen, där han har gått från medlem till fiende med ett högt pris på sitt huvud.
Med Kärleken avslutar Pascal Engman trilogin som började med Klanen och fortsatte med Kriget. Titeln låter som en nedväxling. Det är den inte. Här är kärlek snarare det som gör människor sårbara när våldet redan har flyttat in och skaffat egen nyckel.
Det är en effektiv och känslomässigt övertygande final, även om berättarmaskineriet ibland arbetar så hårt att jag önskar att någon kunde dra ur kontakten en stund. Engman har 420 sidor till sitt förfogande, men behandlar sällan läsarens puls som en förnybar resurs.
Hans främsta tillgång är samtidigt tydlig: spänningen handlar inte bara om vem som överlever, utan om vilket liv som över huvud taget återstår att rädda.
Efter faderns död har Muhammed tagit över Klanen. Systern Zara sörjer däremot inte. Tillsammans med polisen Hjalmar planerar hon hämnd och arbetar för att förgöra nätverket. Där Josef vill undan dras Zara mot konfrontationen. Deras drivkrafter skapar en bra spänning: längtan efter ett annat liv ställs mot viljan att göra upp med det gamla.
Johanna och William ger berättelsen ytterligare en riktning. Hon bor på HVB-hem, han i villa i Edsviken. Båda dras in i Klanens verksamhet och passerar lätt under polisens radar. Deras olika livsvillkor gör parallellen intressant utan att den behöver krånglas till: utsatthet öppnar en dörr, privilegier stänger inte automatiskt en annan.
Så vävs trådarna samman kring samma nätverk: Josefs försök att lämna det, Zaras försök att krossa det och ungdomarnas väg in. Det är romanens starkaste konstruktion. Brottsligheten blir större än enskilda förbrytare, eftersom den samtidigt griper tag i människor från flera håll.
Josefs mål är lätt att förstå och känna för. Zara tillför en obekvämare energi. Johanna och William gör i sin tur att konsekvenserna inte stannar hos dem som redan känner spelets regler.

Engman är skicklig på att växla perspektiv och hålla flera hot levande samtidigt. När uppmärksamheten flyttas mellan personerna får deras olika mål laddning av varandra. Jag läser vidare för att jag bryr mig, men också för att romanen är mycket bra på att hindra mig från att sluta. Min planerade läggtid framför härmed ett formellt klagomål.
Ölandsbladet träffar rätt i sitt bladvändaromdöme:
”Men i Pascal Engmans fall stämmer det verkligen”.
BTJ berömmer perspektivbytenas filmiska effekt och lyfter skildringen av hur unga rekryteras via sociala medier. Det är relevanta styrkor. Tempot och rekryteringen hör ihop med romanens obehag: vägen in i våldet kräver inte någon högtidlig övergång till en annan värld.
Min invändning gäller priset för framåtrörelsen. Ibland blir personernas omedelbara uppgifter tydligare än deras motsägelser. Fly, hämnas, välj sida: drivkrafterna fungerar utmärkt som motorer, men jag vill ibland stanna längre i det som skaver mellan besluten. Engman är bättre på tryck än på andrum. Det gör inte romanen ytlig, men vissa känslor hade vunnit på att få ligga kvar innan nästa perspektiv tar över.

Skildringen av gängkriminaliteten fungerar bäst när pengar och status sätts bredvid utnyttjande och förlorad handlingsfrihet. Våldet är inte bara ett sätt att höja insatserna. Det påverkar relationer och begränsar människors möjligheter att välja. Kontrasten mellan Johanna och William hindrar också läsningen från att fastna i den bekväma föreställningen att rätt bostadsadress fungerar som vaccin.
Som trilogiavslutning lyckas Kärleken framför allt föra tillbaka uppmärksamheten till människorna. Efter maktkampen återstår frågan om vad allt har kostat. BTJ beskriver slutet som melankoliskt och känslomässigt tillfredsställande. Jag instämmer. Avslutningen har tyngd utan att behöva förväxla tillfredsställelse med munterhet.
Boken fungerar på egen hand, men jag rekommenderar att börja med Klanen. En final får större kraft när man har följt vägen dit. Och det här är en väg värd att följa, trots att man knappast önskar sig en tomt längs den.
Läs den om du vill ha samhällsnära spänning med stark framåtrörelse och mänskliga insatser. Söker du stillsam psykologisk fördjupning finns bättre alternativ. Söker du en engagerande trilogifinal levererar Engman.
Betyg: 4 av 5.
ISBN – 9789190063255
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.