Från tortyrkammare till Ted Talks – uppgörelsen med Syriens mörker
Bokrecension
Midcent Bokrecension – Hundra blommor : Från fånge i krigets Syrien till frihetskämpe av Omar Alshogre
“Omar Alshogres självbiografi plockar sönder krigets fasor med sylskarp detaljrikedom, men också med humor och osannolik livskraft. En överlevnadshistoria som faktiskt lyckas undvika klyschor.”
Det är trångt om plats mellan skratten – och skakningarna – i Omar Alshogres “Hundra blommor”
Det är få böcker som lyckas få mig att både kasta en blick på dörrlåset och beundra mänskligheten – på samma sida. Men Omar Alshogres Hundra blommor: Från fånge i krigets Syrien till frihetskämpe gör just det, och med sådan precision att den hade kunnat utföra blindtarmsoperationer utan bedövning.
En överlevnadshistoria utan omskrivningar – eller offerkofta
Vi möter Omar som tonåring i det syriska fängelsesystemets allra mörkaste kakofoni – en plats där hopp mest känns som ett dåligt skämt. Ändå står han där, oskyldigt anklagad och systematiskt torterad. Men den riktiga överraskningen är inte brutaliteten (även om den får Game of Thrones att likna ett scoutläger), utan Omars envetna humor och uppkäftiga livsvilja. Det är sällsynt att läsa om människor som tvingats äta kakel (bokstavligen) och ändå lyckas dra ett skämt om att portionerna har blivit mindre på sistone.
Berättarstilen är rak som en cementvägg. Inga krusiduller. Omar undviker skickligt de vanliga självbiografiska klichéerna – inget “du är min hjälte!”-gos eller sensmoralstrams. Istället ger han oss syrliga anekdoter, tragikomiska infall och en överlevnadsinstinkt vassare än ett galler med stålfjädrar. Hans förmåga att se och beskriva det absurda under hopplösa förhållanden för tankarna till Primo Levi och Elie Wiesel – fast med syriska kryddor och knivskarp samtidskomik.
Humor som livlina – ett oväntat vapen mot tortyr och död
Jodå, det finns stunder där man får bita läppen för att inte skratta åt eländet, just för att Omar själv gör det. Han raljerar över vakternas grå uniformer, fängelsets “spa-möjligheter” (tips: undvik att boka tid), och hittar till och med absurda ögonblick av lycka mitt i mardrömmen. Det låter otroligt, men det fungerar. En påminnelse om att humor inte bara är en ventil – det är ibland det sista vapnet man har kvar.
Hur står den sig mot andra memoarer om krig, förtryck och överlevnad?
Memoargenren om mänsklig tragedi är full av tunga pjäser – Jeanette Walls tuggmotstånd i The Glass Castle, Elie Wiesels vakuumförpackade ångest i Natten eller Malala Yousafzais episka mod iförd skoluniform. Men där många självbiografier ibland vältrar sig i självömkan eller moraliskt självgoda slutklämmor, bjuder Omar på skoningslös detaljbeskrivning, en rå uppriktighet och framför allt: ingen offerkofta. Jämfört med till exempel Tatueraren i Auschwitz (jo, vi vet, den är halvselig) vågar “Hundra blommor” lita på sin egen röst – och berättelsen blir just därför betydligt mer angelägen.
Kritik, publik och varför boken biter just våra läsare i ankeln
På Goodreads står betyget i skrivande stund på stabila 4,5/5 (medan någon verkar ha gett en etta för att “blommor” låter för glatt – vissa människor!). Svenska Dagbladet rosar “en drabbande berättelse om människans odödliga motståndskraft”, och Dagens Nyheter noterar att “det är Omars bitska ögon för detaljer som gör boken till mer än misärprosa”.
Flera läsare vittnar om känslosvängande läsupplevelser, där gråten övergår i fniss och tillbaka igen – vilket kan vara farligt om man läser på tunnelbanan. Och varför träffar boken så rätt just hos män i 45–64-årsåldern? Jag vågar påstå att det är blandningen av rak, ärlig berättarstil och den där “enda riktiga regler att lita på är dina instinkter”-mentaliteten. Visst, ni (vi) har alla haft dagar på jobbet där vi känt oss instängda – men få har behövt lista ut hur man smugglar ut ett meddelande ur ett diktatoriskt helvete och samtidigt hitta hålrum för ett skratt eller två. Där kliver Omar fram som den där polaren man verkligen vill ta en öl med – förhoppningsvis på betydligt trevligare platser än Assadregimens källare.
DN:
”Omars gestaltningsförmåga och hans kompromisslösa uppriktighet gör ‘Hundra blommor’ till årets kanske starkaste memoar.”
Goodreads-användare:
”Jag läste hela på två kvällar, och blev både arg och hoppfull. Omars humor räddade både honom och läsupplevelsen.”
Slutomdöme: en nödvändig påminnelse – och ja, det är tillåtet att skratta
Vad som funkar? Nästan allt. Omars röst är så precisa att hans mardrömmar känns verkligare än våra egna måndagsmorgnar. Mindre lyckat? Jo, ibland vill man ha mer bakgrund om de andra fångarnas öden, men det är som att kräva efterrätt på ett fängelse: ibland är man bara tacksam för att ha överlevt huvudrätten.
Rekommenderas för: Alla som gillar när verkligheten överträffar dikten, när mod inte luktar hjältesaga och när humor blir det vassaste vapnet mot ett system som hatar skratt. Ja, och för alla (män och andra) som någon gång lutat sig tillbaka och sagt: “Jag hade aldrig klarat det där.” Läs och inse att många klarar mer än de tror – om de bara vågar ta med sig ett dåligt skämt i bakfickan.
Betyg: 4,5 av 5. Förmodligen den enda krigsmemoar du faktiskt kan ha med dig till bastun utan att skämmas över en tår eller ett skratt.
Omar Alshogre. vägrar och får beskedet att vi då inte kommer att släppas in. Utan att tveka tar jag Alis hand och lämnar lägret. Efter att ha drivit runt i två dagar på gatorna fortsätter vi att planlöst följa strömmen norrut, till …
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Omar Alshogre, Hundra blommor : Från fånge i krigets Syrien till frihetskämpe
ISBN_13 – 9789137163024
