Alex Schulman gör 17 juni till en känslomässig knockout – fråga oss som minns hur det brukade kännas
Bokrecension
Midcent Bokrecension – 17 juni av Alex Schulman
“Schulman vrider ur sig ännu en laddad familjehistoria i 17 juni – en roman som närmast tvingar läsaren att konfrontera egna minnen och familjespöken med brutal ärlighet.”
Alex Schulman gör tidsresor för de vågade – 17 juni borrar i familjesjälen
Det finns romaner som försöker väcka ditt intresse. Och så finns det Schulmansk hemlighetsmakeri som – om du är lagd åt självplågeri eller bara råkar ha vuxit upp i en svensk mellanstor stad med din egen bagage av pinsamma släktträffar – kastar dig huvudstupa ner i ångestpoolen och håller kvar dig under ytan tills dina egna barndomsminnen börjar bubbla upp till ytan.
Tidsmaskin med anknytning: så lyder konceptet
17 juni är Alex Schulmans senaste roman, och nej, han har inte plötsligt börjat skriva feelgood om glada el-cyklister i Småland. Istället möter vi Vidar, en avstängd lärare – redan där anar vi var ångesten börjar – som efter en incident på jobbet och ett djupt rotad livskris snubblar över ett telefonnummer till familjens gamla sommartorp. Han ringer, förmodligen av lika delar nyfikenhet och ren självbestraffning, och får… prata med sin döde far, exakt på dagen den 17 juni 1986.
Det som vid första rumpan (ja, jag menar blicken – men “rumpan” är ändå Schulmanterritorium) kan låta som ett skruvat sci-fi-upplägg, utvecklas snabbt till den där laddade vardagsdramatiken och nerviga minnesexplosionen som Schulman slipat till sitt eget skarpslipade varumärke – se Glöm mig, Bränn alla mina brev eller varför inte hans poddanekdoter om “mamma på övervåningen”.
Vad funkar? Och varför känns det i magen?
Handen på hjärtat: ingen nu levande svensk författare är bättre på att ringa in smärtpunkterna i familjesystemet än Schulman. I 17 juni släpper han loss hela arsenalen av förträngda minnen, skeva fadersroller och gråbruna sommardagar som luktar möglig trasmatta. Genom att låta Vidar återvända till – och faktiskt samtala med – det förflutna, konfronteras läsaren osentimentalt med de där obehagliga frågorna. Vad var det egentligen som hände då? Varför minns vi som vi minns? Och vill vi ens veta sanningen?
Schulman är, som vanligt, skicklig på att skapa närmast fysisk klaustrofobi och samtidigt ge oss små “fan också, så där var det ju hemma hos oss”-fnysningar. Välskrivet, vasst och med en dos svart humor som räddar texten från ren depression. Däremot; det blir ibland så analyserande att jag nästan plockar fram min egen mellanstadiedagbok och undrar om det här verkligen ska behöva göra så ont. (Svar: Tydligen ja.)
Stil och återfall – jämförelse med tidigare verk
En vanlig kritik mot Schulman är att han skriver samma bok om och om igen. Visst, 17 juni återvänder till den laddade barndomen, de kluriga föräldrarna, och den självrannsakande huvudpersonen som verkar behöva ännu ett års terapi. Men själva greppet – samtalet över tid – känns ändå nytt, och temat “hur mycket vågar vi i vuxen ålder skrapa i våra egna minneslager?” är om inte banbrytande så i alla fall effektivt. Det är hyperpersonligt, men också oroande bekant.
Vad tycker kritikerna? Röster från läktaren
Aftonbladet gav romanen orden: “hiskande roman om en resa i tiden, och om vad som formar en människa” – rättvist, men kanske också lite snällt. Dagens Nyheter menar att Schulman “hamrar fast sin favorittematik – familjelögner, skuld och försoning – men faktiskt förnyar sig stilistiskt genom de korthuggna tidsresorna”.
På Goodreads har 17 juni (i skrivande stund) fått snittbetyget 3,8 av 5 – många klappar händerna för den säkra prosan och minnesfinessen, medan en och annan läsare muttrar om “samma gamla Schulman-ångest”.
Många (läs: vi födda innan internet) känner igen oss i Vidars minnesresa, även om vi sluppit ringa våra döda föräldrar på fast telefon.
Vill du ha soligare kulturupplevelser är det bara att scrolla vidare, men du missar också möjligheten att känna dig både djupt berörd och lagom miserabel – på det där härligt svenska sättet.
Bör du läsa 17 juni? Den stora invägningsfrågan
Ja, om du vill gräva i barndomen, förstå mer om dina egna spöken – och orkar konfrontera de där dagarna när allting vände, på riktigt.
För dig som uppskattat Schulman förut är detta ett säkert kort – uppslukande, skickligt och sorgligt. För dig som tycker att han redan använt sina egna föräldrars trassel som bränsle på tok för många gånger… hoppa över och läs något lättare, typ Per Gessles nya texter om maränger.
Mitt betyg: 4 av 5 telefonsignaler till det förflutna. Både plågsamt och omöjligt att lägga ifrån sig. Jag kommer behöva en stark kopp kaffe (och eventuellt en terapeutisk promenad) efter att ha läst klart.
Alex Schulman. respektera . Du begick ett misstag , det är ditt ansvar , han är ett barn och du är den vuxne . " Det är klart att jag hade kunnat slingra mig ur samtalet , genom löften om att göra som hon ville . Men sanningen var ju att …
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Alex Schulman, 17 juni
ISBN_13 – 9789100809409
