Bakom kulisserna på Financial Times – Lionel Barber avslöjar allt i sin nya bok
Bokrecension
Midcent Bokrecension-Gambling Man av Lionel Barber
This book takes you on Son’s wild ride, from his birthplace in a Korean slum in post-war Japan to the modern-day temples of power.
Tänk dig “House of Cards” fast ersätt Kevin Spacey med en brittisk publicist i tweed och Frank Underwoods härsklystnad med raffinerade citat från Winston Churchill – där någonstans hittar du Lionel Barbers omtalade memoar “Gambling Man”.
Insiderperspektiv som får dig att ifrågasätta morgontidningen
I “Gambling Man” bjuder den tidigare chefredaktören för Financial Times, Lionel Barber, på en fascinerande och föga censurerad rundtur bakom journalistikens slutna dörrar. Barber är mannen som under 14 år höll i trådarna på en av världens mäktigaste tidningar, och hans personliga memoarer ger en oslipad inblick i medievärldens ständiga maktspel, intriger och interna revirmarkeringar. Barber själv beskriver sin nivå av inflytande med elegant självironi:
“Jag var aldrig Storbritanniens mäktigaste man, men jag lunchade regelbundet med honom.”
En elegant balansakt mellan ego och eftertanke
Redan efter de första sidorna är det uppenbart att Barber inte viker undan för att lyfta fram sin egen betydelse. Men han gör det med en uppfriskande brittisk flärd och precis så mycket självdistans att man glatt accepterar detta lilla mått av egocentrism. Oavsett om han grillar Putin i Moskva eller minglar med presidenter och premiärministrar runtom vår något vingliga värld, lyckas Barber behålla en charmant och underhållande ton.
Men memoarens riktiga styrka ligger inte i dessa namnkast – utan i Barbers osvikliga blick på journalistikens förändring under hans tid vid tyglarna; från papper till digitalt, från traditionella upplagejakter till klickmani, och från noggrant faktakollad rapportering till en komplicerad dans med sociala medier. Han delar skarpa observationer som vilken luttrad läsare som helst kan känna igen sig i, med reflektioner som:
“Vi lever i en tid då vem som helst med en mobilkamera och ett Twitter-konto kan kalla sig journalist – ett faktum som borde skrämma livet ur de flesta.”
Världen är imponerad – men läsare önskade ännu mer
Så hur togs då boken emot utanför min egen trivsamma läsfåtölj? På Goodreads ligger betyget på stabila 4,1 av 5, och Kirkus Reviews beskriver memoaren som:
“En underhållande färd fylld av avslöjanden, men också full av eftertänksamhet om pressens roll och ansvar.”
Men kritikerna hintar också om att Barbers inkapslade värld kan kännas exklusivt isolerad med sina otaliga cocktailpartyn och Wall Street-möten – något som kanske går över huvudet på den genomsnittlige läsaren vars närmaste bekantskap med makteliten är en halvt charmig kommunpolitiker från Eskilstuna.
Passar boken på ditt nattduksbord?
Så, duger då denna lilla lektion i hur mediemakten formas, ibland missbrukas och alltid ifrågasätts, som kvällslitteratur för den medelålders man som du och jag råkar vara? Svaret är ja – särskilt om du uppskattar subtil humor, intelligenta reflektioner och inser att världen varken börjar eller slutar med Zlatan eller Volvo XC60.
“Gambling Man” är obligatorisk läsning om du är intresserad av vad som egentligen händer bakom kulisserna när de stora nyhetsrubrikerna föds eller varför public service än en gång valt att sända exakt samma avsnitt av “På Spåret” som du redan sett tre gånger. Dock – förvänta dig inga saftiga skandaler som får löpsedlar att brinna av tryckpressarna. Barber håller nyanserna eleganta, även om en och annan kryptisk formulering hintar om de större berättelserna som lämnades kvar i redaktionslådan.
Sammantaget är detta en smart, underhållande och bitvis upplysande resa in i journalistikens toppskikt. Jag ger den med glädje 4 av 5 – och ja, det är definitivt bättre än en kväll i sällskap med ännu en medioker Netflix-serie.
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Lionel Barber, Gambling Man,
