Hemingway på happy hour – hur en gammal machoman blev självhjälpsguru

”Lycka i livet består kanske främst av att lära sig leva med elände,” skrev Ernest Hemingway en gång, och med detta typiska, bekymmersrynklade citat kliver han – gruffig, whiskystänkt och poetiskt cynisk – med ens in i rollen som dagens oavsiktliga livsstilscoach. Det kan tyckas förvånande att en man vars hjälteråd till omvärlden främst kretsade kring att aldrig blanda drinkarna för svagt och att slåss med stil, plötsligt finner en hängiven publik bland dagens stressade generation män med tillgång till dyra grillar, golfklubbor och meditationer med strömmande vattenljud i bakgrunden.

Hemingway som livscoach – vad i hela världen har hänt?

Detta nya fenomen kunde med lätt skeptiskt intresse skådas nyligen, när en vän i 50-årsåldern glatt meddelade att Hemingways ”En fest för livet” (originalet ”A Moveable Feast”) nu var hans senaste litterära upptäckt: ”Det är precis som jag känner just nu, förstår du – att man måste njuta idag, för imorgon kanske allt är borta.” Att vännens enda parallell till Hemingways vilda tillvaro i Paris kaféer är den lokala pubens quizkvällar gör knappast den nya filosofin mindre fascinerande. Med samma villighet att inandas livsvisdom som yngre generationer sippar på det obligatoriska gurkvattnet under helgens yoga-retreat, tar nu medelålders män åter till sig Papa Hemingways bittra – och något tveksamma – visdomar i ramponologen för mindfulness och mental hälsa.

Recensenter och högljudda kulturtyckare har även de vaknat upp inför Hemingway-renässansen. En recensent hos Kirkus Reviews kallade nyligen fenomenet ”en ironisk dekonstruktion av modern självhjälpskultur, förklädd i mustasprydd nostalgisk machismo”. Och mycket riktigt, det finns något närmast absurt i hur Hemingways korthuggna, ofta destruktiva, livsråd plötsligt delas friskt på sociala medier som Instagram och Facebook, åtföljda av kontemplativa bilder på whiskeyglas och dyra cigarrer. Frågan som pockar på är förstås: Har män i övre medelåldern till slut hittat sitt eget motsvarighet till wellness-industrins självhjälpsgarden? Och varför, av alla osannolika författare, blev just en alkoholromantisk machoman från en svunnen tid deras nya guru?

Whisky på tom mage och andra tveksamma råd

Det har knappast undgått någon med ett Instagram-konto att ett av Ernest Hemingways mest citerade råd lyder: ”Write drunk; edit sober.” Faktum att han själv troligen aldrig sagt eller skrivit just detta verkar inte störa någon, allra minst de tusentals män som ivrigt delar det som ett slags filosofiskt mantra. Men oredighet och tveksam autenticitet verkar inte vara några större hinder i jakten på stabil mental hälsa i en instabil värld. Lika delar sorglustigt och tragiskt är de andra citat som lyfts fram ur Hemingways skattkammare, såsom klassikern:

”En intelligent man är ibland tvungen att dricka för att umgås med idioter.”

Dessa fragment av Hemingways sedvanligt råa logik tycks av någon anledning ha blivit pöbel-själens nya KBT-terapi, en nödtorftig medicin mot livets svårbegripliga vardag. Och vem kan riktigt klandra någon för ett försök till snabb verklighetsflykt, särskilt när singelmalten tidigare förbehållits finsmakande whiskysällskap istället för att serveras som en metafor för existentiellt översittarskap? I en tid där självhjälpsböcker säljs med outhärdlig moralisk präktighet verkar Hemingways brutala men befriande raka cynism fungera som en efterlängtad motgift.

”Ballantine Ale – Ernest Hemingway” by midcenturypress is licensed under CC BY-NC 2.0

Från tropiska retreats till barerna i Paris – maskulinitetens mindfulness

Det är förstås lätt att himla med ögonen åt män i övre medelåldern som söker spirituellt lugn i litteraturens kanske minst lugna själ, men charmigt nog verkar ”En fest för livet” ha hittat sin alldeles egna mindfulness-nisch. Trots att de mer tropiska wellness-retreaten med canapéer av grönkål och bikram-yoga fortsatt lockar de flesta kvinnorna, smider dagens medelålders herrar sitt eget andliga bohemkapitel i betydligt mindre tillgjorda miljöer. Istället för fruktsmoothies på Bali är det mörka barer, en inbjudande skinnfåtölj och nostalgiskt brummande jazz en torsdagskväll som sätter tonen för den slags mindfulness Hemingway aldrig pratade om men ändå tycks ha skrivit receptet för.

Att hans råbarkade språkbruk, ensamma melankoli och maskulint sorgsna äventyrsberättelser resonerar med en modern femtioårings nyfunna känslighet är egentligen inte oväntat. Från ”Farväl till vapnen” till ”Den gamle och havet” har Hemingway alltid sålt ett tvivlande men tydligt profilerat maskulint ideal: hårdkokt sentimentalitet, romantisk motgång och en livsstil fylld av bitterljuva insikter. Intressant nog finns ett särskilt behov bland dagens mogna manliga läsare att romantisera just detta slags nedtonad dekadens – helst betraktad genom en tunn slöja dyr cigarrök och med smaker från någon elegant maltwhisky i glaset, noga vald från Systembolagets övre hyllor. Eller för att använda Hemingways eget lakoniska ordval:

”Drick gott, njut stort och ångra ingenting.”

Kulturmannen 2.0 – egenterapi med litterär tyngd

Kanske kan vi skylla en smula på de senaste årens fascination för retro-mannen i greppvänligt machoskuren tweed. Där serier som ”Mad Men” fått oss att först romantisera manlighetens destruktiva impuls (vita stiff drinks serverade strax innan lunch) och sedan oroligt ifrågasätta vad i hela världen vi nyss romantiserade, uppstår Hemingway som oväntad terapeutisk räddare i nöden. När generation X möter livets stora frågetecken någon gång efter fyllda fyrtio, framstår ”En fest för livet” och dess efterföljande cynism sålunda som en bekväm referensram att luta sig mot. Det är KBT med litterär twist – ett elegant sätt att döva den egna existentiella ångesten, utan att för den skull behöva certifierade psykologer eller (värre) tvingas umgås med människor som öppet talar om känslosam sårbarhet.

För varför erkänna existentiell osäkerhet öppet, när man istället kan citera Anthony Bourdain, Hemingway eller Don Draper och genast vinna socialt erkännande för sin litterära tyngd och något glamorösa självömkan? Det blir som självreflektionens svar på att klä sig i klassiskt skräddarsytt: tidlöst, lärdomsstint och acceptabelt stilrent även när innehållet egentligen är tomt eller åtminstone lätt malätet. Med detta sagt kanske det ändå är bättre att medelålders män ägnar helgen åt att uppdatera Facebook med Hemingway-citat än att ännu en gång beröva världen på en middag genom att tala om sitt golfhandikapp. Recensenten på Goodreads sammanfattade fenomenet väl:

”Om Hemingways iskalla melankoli blivit dagens mest populära terapi bland män i fyrtio-femtioårsåldern, är det nog lika mycket en kommentar till männen som till terapin.”

”Ernest Miller Hemingway” by tonynetone is licensed under CC BY 2.0

”När Hemingway börjar låta som din lokala mindfulness-instruktör är det nog dags att bekymra sig – eller hälla upp ännu ett glas single malt.”

Artikeln speglar fenomenet där Ernest Hemingways bistra cyniska livsvisdom plötsligt hyllas som självhjälp bland män i åldern 45–60. Trött på modern wellness riktar dagens medelålders män nostalgiskt blicken bakåt – whiskyn i hand och Hemingway på läpparna. Det har en charmant absurd ton av ironisk distans; som en recensent i Kirkus Reviews uttrycker saken, är detta ”en ironisk dekonstruktion av modern självhjälpskultur.”

Renässansen av machomannen Hemingway som livscoach är tveklöst nöjsam. Men medan vissa citat – till exempel ”Write drunk; edit sober.” – kanske aldrig ens tillhörde honom, tar den medelålders mannen gärna osanningar i utbyte mot enkel, packeterad,översittarvisdom. På Goodreads reflekteras klokt att detta fenomen nog säger mer om män än om självhjälpen i sig, vilket känns träffsäkert.

Sammantaget: underhållande cynism och insiktsfull reflektion, även om fenomenets allvar ibland tonas ned för komikens skull. Definitivt värt en läsning med en whisky bredvid – njut ansvarsfullt, med ett ironiskt leende.

Betyg: 4 av 5 whisketumlare.