Klassiker: Forrest Gump – livet är som en chokladask (och lite PTSD)
En man springer genom USA:s historia och får oss att både skratta och gråta – ibland samtidigt.
Paramount Pictures
”Livet är som en chokladask, du vet aldrig vad du får.” Redan från den ikoniska parkbänken fångade Forrest Gump hjärtan världen över med sin unika blandning av oskyldiga betraktelser och livsfilosofier. Robert Zemeckis episka 90-talsdrama lyckades med konststycket att både fascinera och irritera, men framför allt fick den miljoner människor att springa till biografen och känna sig en smula varmare inombords – även om några förståsigpåare himlade rejält med ögonen.
”Forrest Gump är en känslosam odyssé genom efterkrigstidens USA sett genom ögonen på en man vars enkelhet visar sig vara både hans största styrka och tydligaste svaghet.”
Ett hjärta så stort att hjärnan får vila
I rollen som den mentalt enkla men känslomässigt generösa Forrest lyckas Tom Hanks balansera på en tunn linje mellan innerlig charm och sockersöt enfald. Denna balansgång är inte okomplicerad – minsta felsteg hade förvandlat Forrest från älskvärd optimist till irriterande karikatyr. Men Hanks navigerar skickligt mellan dessa extrema gropar och skapar en rollfigur vars öppenhjärtiga naivitet berör på djupet. Det är något befriande, nästan provocerande, med filmens budskap som tycks antyda att en enklare livssyn automatiskt ger större lycka. Tankarna når snabbt den amerikanska kulturen, där förenkling inte sällan blivit synonym med visdom och där all komplexitet ibland avfärdas som snobberi. Men här finns också ett mörkare stråk – vad säger det egentligen om samhället när framgång och glädje så ofta porträtteras som möjliga bara för den obekymrade och tanklösa? Kan det finnas en antydan om en nationell längtan efter glömskans lycka, en drift att fly obehagliga sanningar för att istället njuta av det enkla och goda? Forest Gumps glada enfald speglar möjligen också en djupt rotad kulturell fantasi – att den lyckligaste människan är den som aldrig granskar sin egen samtids komplexitet för noga eller chefens verkliga moral alltför ingående.
En spektakulär historielektion – med extra krydda av sentimentalitet
Zemeckis ambition att låta Forrest snubbla in i nästan varje betydande händelse i amerikansk 1900-tals historia är onekligen festlig, men väcker också en viss ambivalens hos den mer cyniske filmfantasten (jag är bland annat skyldig här). Med hjälp av skicklig teknik ser vi Forrest skaka hand med president Kennedy och Nixon, tipsa Elvis Presley om hans berömda höftrörelser och på ett för honom typiskt obekymrat vis delta i ett Vietnamkrig som förvandlas till en kombination av idrottsevenemang och tragiskt ungdomsäventyr. Scenerna känns onekligen fräscha, och visst lyckas filmen stundtals leverera smart och charmig blinkning åt historiskt medvetna tittare – men efter en stund börjar man undra om en och samma person verkligen behövde snubbla över alla viktiga sekvenser under ett halvt sekel amerikansk historia.
Det sentimentala greppet som tar sig uttryck i det ständigt närvarande musikspåret (tänk ”Fortunate Son” och ”Sweet Home Alabama” i overdrive) gör samtidigt att filmens historielektion gränsar farligt nära nostalgi på steroider. Något som förstås kan uppskattas av de tittare som nostalgiskt önskar återuppleva det amerikanska sextio- och sjuttiotalets förlorade drömmar. Men just här uppstår också en del av filmens svaghet. I dess övertydliga sökande efter varma, känslosamma ögonblick glider Forrest Gump ibland från charmig och lekfull historiebetraktelse till att kännas som en sockrad historiekaka bakad av Hollywood, med faran att både nyanser och politisk komplexitet går förlorade längs vägen. Filmen är således inte en historielektion – snarare ett amerikanskt fotoalbum från generationernas gemensamma minnen, filtrerat genom en sentimentalitet som, beroende på personlig toleransnivå, kan värma hjärtat eller skapa en viss irritation.
”Att bevittna Forrest Gumps resa genom historien är som att se en personlig greatest hits-kavalkad av amerikansk 1900-talskultur. Underhållande? Absolut. Nyansrikt och subtilt? Inte direkt.” – Roger Ebert
Kritiker och publik: Kärlek vid första ögonkastet, men smaken håller inte för alla
Få filmer har kammat hem både Oscarsstatyetter och publikens kärlek som Forrest Gump. Vid premiären 1994 blev filmen en omedelbar succé. Publiken föll pladask för Tom Hanks varma charm och filmens enkla budskap – det spelar ingen roll varifrån du kommer, lyckan kan finnas i det mest enkla. På IMDb har filmen en fortsatt imponerande ranking på 8,8/10 baserat på över 2,2 miljoner röster, och Rotten Tomatoes vittnar om kärleken med 95 procent positiva publikbetyg. Även kritikerna var i stort sett imponerade, men med ett mer reserverat snitt på 71 procent positiva recensioner hos Rotten Tomatoes.
Men det vore förstås inte fullt Hollywooddrama utan ett antal höjda skeptiska ögonbryn. Redan vid premiären ifrågasatte flera kritiker filmens något väl förenklade historia och sentimentalitetens ansträngt breda penseldrag. Metacritics genomsnitt på stabila men mindre spektakulära 82 av 100 sammanfattar väl dessa mer återhållsamma röster. Kritiker menade att filmen flera gånger gled förbi den verkliga komplexiteten hos händelser som Vietnamkriget, medborgarrättsrörelsen eller Watergate, och istället nöjde sig med en ytlig charm som kunde kännas oansvarig – eller åtminstone överdrivet sentimentaliserad.
Här kan vi kanske ana kärnan i filmens fortsatta storhet och samtidigt varför den än idag delar åsikterna så starkt; Forrest Gump förblir en briljant och varmhjärtad film, men inte en okomplicerad kärleksaffär för alla. Precis som med chokladpraliner är smaken helt beroende av vilken fyllning du föredrar – charmiga historier med gott om socker, eller lite mer bitterljuva och komplexa narrativ. Och ibland är det kanske okej att leva efter Forrests filosofi och bara ta en tugga och hoppas på det bästa.
”Forrest Gump är lika delar charm och sockrig sentimentalitet – en kultklassiker vars hjärtliga naivitet lyckas kompensera dess stundvis påfrestande förenkling av historien.”
Sammanfattande reflektion och betyg
Forrest Gump är inte en film för cyniker eller historiepuritaner – den är snarare skapad för alla oss som ibland behöver påminnas om värdet i det enkla och naiva. Tom Hanks lysande prestation gör att filmens värme och generositet tränger igenom även den mest sammanbitna skeptikerns försvar, samtidigt som dess historia och dess förenklade perspektiv kommer få vissa tittare att skruva på sig av obehag. Precis som Roger Ebert menade kan detta vara underhållande men knappast ”nyansrikt och subtilt”.
Filmen är ett episkt, historiskt potpurri, och dess sentimentala nostalgi är en tydlig anledning varför publikens kärlek (IMDb:s 8,8/10 och hela 95% på Rotten Tomatoes från tittare) slår betydligt högre än det något mer kritiska mottagandet från recensenterna (71% på Rotten Tomatoes, 82/100 på Metacritic). Huruvida filmen ses som en gripande berättelse om den mänskliga andens triumf eller en trivial amerikaniserad sentimentalitet beror därför ofta på betraktarens egen toleranströskel och kulturella preferenser.
Slutligen kan Forrest Gump sammanfattas som ett älskvärt tidsdokument med ett obestridligt stort hjärta. Den passar perfekt för de kvällar då man helt enkelt vill känna sig upplyft, nostalgisk och okomplicerad, och för tittare som uppskattar kombinationen av varmhjärtad humor, amerikanska klassiska hits och ett enkelt men berörande manus. Cynikern bör möjligen avstå – men resten rekommenderas starkt en omsittning.
Betyg: 4 av 5 chokladpraliner
Forrest Gump – Rollistan innehåller bl.a:
Tom Hanks, Robin Wright, Gary Sinise, Sally Field
Bilder från TheMovieDataBase8.58.58.5
