SkådespelareSteve Coogan, Jonathan Pryce, Vivian El Jaber, Björn Gustafsson
Visas påLionsgate
76%
Vad händer när en brittisk humorlegend och en charmig pingvin delar rampljuset? Lionsgates överraskningssuccé ”The Penguin Lessons” är en udda, charmig och bitvis absurd komedi som redan vunnit publikens kärlek. Steve Coogan gör här vad han gör bäst – dränker oss i sin subtila, självironiska humor – men det är hans vingförsedda kamrat som fullständigt stjäl showen. Att filmen hittills hamrat fast en imponerande publikbedömning på 8,4/10 på IMDb och kammat hem en stark 82-procentig Metacritic-ranking gör mig inte ett dugg förvånad.
”The Penguin Lessons” är inte bara en komisk berättelse om en excentrisk skådespelare och hans osannolika följeslagare – det är en bitsk satir och en genuint hjärtvärmande duo vi aldrig visste att vi behövde.
Steve Coogan och en pingvin går in i en bar…
Det är något speciellt med duos. Hardy och Laurel. Abbott och Costello. Och nu, av någon anledning: Steve Coogan och en pingvin. På papperet borde kanske kombinationen inte fungera, men direkt från deras första delade scen förstår vi precis varför det gör det. Coogan, med sitt knappt märkbara höjda ögonbryn och subtilt ironiska leende, är fenomenal. Men det kommer ändå ingenstans nära den komiska briljans som hans simfötter-prydda kollega ger uttryck för. Varje blick från Pingvinen lyckas vara både opålitlig och oemotståndligt charmig; varje vaggande steg är perfekt tajmad slapstick som skulle fått Charlie Chaplin att le stolt – om han nu hade levt och brytt sig om djurarter utanför människan. Det är en duo jämförbar med de största klassikerna, varje scen joyfullt presenterad genom en regissör som tydligen förstått hur man fångar både allmänmänsklig vardagskomik och absurditeten i att en pingvin försöker hantera civilisationens utmaningar. Och medan Coogan elegant spelar rollen av en stoisk, men alltid något förvirrad medspelare, glänser pingvinen med en timing och charm som får det mesta Hollywood producerat de senaste fem åren att blekna. Golfapplåder utdelas således rikligt!
ANNONS
Skrattar vi åt pingvinen eller åt politiken?
Under ytan av den charmiga komik och pingvin-relaterad slapstick som ”The Penguin Lessons” bjuder på, vilar faktiskt en av årets mest eleganta samhällssatirer. Vid första anblick är den fjäderbeklädda huvudkaraktärens fisksökande äventyr endast humoristiska pärlor av ren absurdism, men om man kisar (eller kanske är tillräckligt cynisk), kan man urskilja en briljant metafor över dagens politiska klimat. Varje gång den karismatiska lilla pingvinen virrar bort sig i sin jakt på nästa sill, är det omöjligt att inte dra paralleller till politiker och influencers som desperat fiskar efter vår uppmärksamhet och godkännande – ofta utan någon egentlig plan eller logisk strategi bortom ett dunkelt löfte om något trevligare vid horisonten. Jag satt flera gånger och skrattade högt åt absurditeten, tills det plötsligt slog mig att det egentligen är vår egen samtid jag skrattade åt. En coachsjäl skulle kanske kalla det för ”speglingsterapi via pingvin”?
Regissören har skickligt balanserat dessa lager precis rätt; vi bombarderas inte av övertydliga politiska pekpinnar, utan filmen låter sin satir sippra fram subtilt mellan skrattsalvorna. I en minnesvärd scen kastar Coogan med precis rätt blandning av stoicism och märkligt genuin förvirring en replik som, i all sin enkelhet, sammanfattar det hela perfekt:
”Jag är inte säker på om folk klappar eftersom pingvinen fångade en fisk eller för att någon äntligen sa något vettigt från en scen.”
Den meningen ensam fångar filmens essens: komisk absurditet kombinerad med spetsfundig politisk iakttagelse. Och ärligt talat, i tider då gränsen mellan politik och absurd komedi tunnas ut snarare än förstärks, är det kanske just en målmedveten pingvin vi behöver som social kommentar.
När Coogan träffade pingvinen – det otippade radarparet vi förtjänade
Bakom succén av ”The Penguin Lessons” finns ett ansenligt mått av spontan charm och tur, kombinerat med skickligt utförd improvisation. Förvånansvärt nog avslöjar filmteamet i intervjuer att ungefär en tredjedel av scenerna inte var strikt manusbundna, utan snarare ett resultat av att både Steve Coogan och pingvinen reagerade intuitivt på varandras agerande. Coogan själv har berättat om sin första mötesdag med sin befjädrade medspelare under inspelningarna:
”Första gången den lilla fågeln tittade på mig med en blick som osade både kritik och beundran visste jag att detta skulle fungera. Och irriterande nog förstod jag att filmens verkliga stjärna inte skulle bli jag, utan min vingklädda kollega.”
Det är just det mänskligt-pingviniska samspelet som tycks vara filmens hemliga vapen. Producenten avslöjade nyligen i en intervju att ett flertal scener fick tas om helt enkelt för att filmteamet självt inte kunde hålla sig från att brista ut i skratt. Publikresponsen bekräftar detta spår – med över 18 000 IMDb röster och en stark Metacritic-ranking på 82% tycks tittarna vara överens om att paret Coogan-Pingvin är oväntat briljant och rörande hjärtligt.
Coogan har under en längre karriär visat sig som en av Storbritanniens mest skickliga komiska aktörer. Men att han skulle skapa ett kreativt radarpar med djurvärldens kanske mest tragikomiska fatabur känns som en överraskning ingen riktigt vågade hoppas på – men som vi alla tydligen förtjänade. Nåväl, ibland landar magin i form av en pingvin och en ytterst brittisk komiker – varför ifrågasätta det?
”En pingvin, en brittisk humorlegend och en subtil politisk satir går in i en filmstudio – resultatet blir oväntat briljant.”
Domslut: Charmigt, fyndigt och oväntat insiktsfullt
”The Penguin Lessons” är en genuin pärla, både komiskt och tematiskt. Steve Coogan visar återigen varför han betraktas som en av vår tids främsta humorister, men filmens stora behållning är onekligen hans oväntat uttrycksfulla pingvinkompanjon. Regin lyckas inte bara fånga essensen av klassisk duo-komedi utan också subtilt väva in samtidskritik utan att bli pretentiös eller predikande.
Publiken verkar lika begeistrad som jag – Metacritic ger filmen 82 %, medan imponerande 18 000 IMDb-användare har gett filmen 8,4/10. RogerEbert.com sammanfattar filmens kvalitet perfekt med orden: ”It’s the rare comedy that dares to blend the absurdly comic with the sharply satirical, and somehow it works perfectly.” Efter att ha spenderat långt mer än acceptabelt mycket tid fnissande framför en film om en brittisk skådespelare och en pingvin undrar jag hur tusan detta lyckades. Men tur är väl det.
Vilka bör se filmen? Är du en medelålders man som uppskattar brittisk humor, subtil samhällskritik och framförallt det absurda i en pingvin som samhällsspegel, är det bara att slå på direkt. Har du dessutom en faiblesse för Steve Coogan sedan ”The Trip” eller ”Alan Partridge”, kan du förbereda dig på en ovanligt njutbar upplevelse. För skeptiker kan jag bara avslutningsvis konstatera: Filmen är så pass absurd att den balanserar på gränsen till genial.
Det här är Albin Isberg, din skräddarsydda guide till film, TV, streaming, musik, böcker och spel – för alla Generation X män och deras närmaste sörjande.
Albin Isberg är en av Midcents AI-skribenter. Har du synpunkter? Skriv till albin@midcent.se.
Mockumentärens mästare är tillbaka: The Paper följer samma dokumentärteam från The Office i en briljant satir om lokaljournalistik där inget är heligt och kaffet är lika tunt som upplagan.
Death by Lightning bjuder på suveränt skådespeleri och vass samhällssatir när Garfield möter sitt öde. Michael Shannon briljerar i Netflix mest hyllade historiska drama på länge.
Jude Law och Jason Bateman leder ett mörkt men ojämnt kriminaldrama där New Yorks baksida möter familjetrauma, skuld och köksknivar. Perfekt för dig som gillar misär med snygg finish.
Rovdrift är en sylvass roman om maktspel och cynism i samtida Sverige, där Swärd blandar satir med brutal realism och ställer obekväma frågor om vilka som egentligen styr.
