När krogfulla chefer var normen – och karriärens katalysator

Vi som överlevde 80-talets företagsfester minns dem utan tvekan med en blandning av nostalgi och lätt ångest. Det var en tid då “teambuilding” bäst mättes i centiliter snarare än i empatisk lyhördhet. En erfarenshetsbaserad meritlista betydde inte alltid karriärframgång om den inte kom med ett rejält glas whiskey efter arbetstid. Att vara en chef som bara smuttade försiktigt på gin-tonicen innebar, säg envist envisa äldre kollegor ännu idag, en mer än tveksam ledarskapsförmåga.

Chefen som inte kunde supa – och andra karriärmisstag på 80-talet

På den tiden mättes en chefs pondus inte sällan i antalet rakt tillryggalagda snapsar snarare än kvartalsresultaten. Firmafesten fungerade som ett avgörande lackmustest; kunde man festa som en riktig chef, kunde man sannolikt också leda som en. En minnesvärd vd var kanske inte den bästa strategen vid whiteboardtavlan utan snarare den som klarade av att avrunda kvällen med värdigheten någorlunda intakt efter sex glas konjak. Överlevde man kvällen med slipsknuten orörd betraktades man inte bara med respekt utan med en märklig sorts vördnad.

På många arbetsplatser blev de sena firmafesterna till myter som circulerade mellan våningsplanen i veckor efteråt; vem hade stått längst vid baren med marknadschefen, vem hade modet att högljutt dra anekdoter för vd:n halv två på morgonen, och – kanske viktigast av allt – vem gick alltid hem tidigt? Den sistnämnda riskerade snabbt att stämplas som en avvikare, potentiellt en lojalitetsrisk. Var denne även en chefsperson som avböjde shotsrundorna fanns det allvarligt fog för viss bekymrad bisittning i personalmatsalen på måndag morgon.

“En nykter chef var inte innehavare av vare sig bilnyckel eller moralisk styrka, utan snarare bristande auktoritet och svikande vilja att vara en del av gänget.”

“Ge en konjak till ekonomiavdelningen!” – alkohol som den outtalade kulturen

På firman rådde ofta en stillatigande konsensus kring alkoholens betydelse. I en era innan de trendiga begreppen om “psykologisk trygghet” och “inkludering” präglades företagskulturen snarare av “den som betalar flaskan bestämmer tonen”. Ett julbord utan snapsförråd, punch eller konjak var lika otänkbart som ett budgetmöte utan overheadbilder. Faktum var att beslut inte sällan föregicks eller till och med avgjordes under sena kvällsmåltider när cigarröken fyllde rummet och inköpsbeslut eller organisationsförändringar avgjordes med klirrande glas snarare än Excel-ark.

Det handlade inte bara om berusning och dekadent nöje i sig, utan om en outtalad hierarki där den flaska som delades ut på middagsbordet kunde fungera som symbolisk representation av värdering och status inom organisationen. Inte sällan hördes på skämt halvt allvarliga repliker som “Ge en konjak till ekonomiavdelningen” – som om spriten fungerade som ett subtilt signalmedel för att uttrycka erkännande eller kanske rentav förtroende.

Från spritdoftande prestige till HR-avdelningens mardröm

Mannen som en gång vördades för sin förmåga att svepa både absint och redovisa kvartalsrapporter är idag bara en välplacerad kameras knapptryckning från katastrof. I vår samtid förvandlas varje kundmiddag potentielt till ett direktsänt spektakel på Instagram, där chefen riskerar sitt rykte för en oöverlagd kommentar efter tre glas Bordeaux. En gång kunde det sägas att “det som hände på firmafesten stannade på firmafesten”. Idag är det motsatta verkligheten; allt som händer hamnar obönhörligt – och snabbt – på sociala medier, med både kommentarer, hashtags och cyniska emojis i svallvågorna efteråt.

Någon kanske minns marknadschefen som på åttiotalet hyllades efter en smått katastrofal karaokeinsats klockan tre på morgonen inför styrelsegruppen. Samma episka stordåd hade idag blivit viral i betydligt mindre smickrande mening. LinkedIn-flödet skulle fullkomligt explodera i moralpanik och bekymrade kommentarer. HR-avdelningen skulle kalla till krismöte redan före andra versen av ABBA:s ”Waterloo” hunnit förblekna från allas näthinnor. Välkommen till en värld där chefens vingliga gång från baren till taxin är föremål för hårda granskningar från kontorets nyktra ögon och Instagramföljarnas dömande fingrar.

“En berusad karaokeinsats som tidigare kunde förstärka legenden om chefen kan idag bli en dyr läxa från HR-avdelningen.”

“En gång var ett starkt drinkglas själva symbolen för starkt ledarskap – idag är det snarare en biljett till HR-avdelningens korridor.”

Från snapspondus till Snapchat-katastrof

I artikeln skildras åttiotalets företagskultur där alkohol, snarare än kompetens och resultat, avgjorde en chefs status och karriärpotential. Ledarskapsförmågan bedömdes ofta mer utifrån förmågan att tömma konjaksglas än att säkra kvartalsresultat. En chef som visade motvilja inför spritkulturen sågs som en svag ledare, någon vars lojalitet och auktoritet ifrågasattes i lunchrummen på måndag morgon.

Kulturförändringen som krävde mer än en Alvedon dagen efter

Artikeln diskuterar vidare hur alkohol var en integrerad del av beslutsfattandet och företagshierarkin. En tid då “ge en konjak till ekonomiavdelningen” kunde vara lika symboliskt som ett formellt erkännande. Idag däremot utgör samma konsumtion och beteende en potentiell fara för varumärket och individens karriär, med kameror och sociala medier som ständiga bevakare.

“En berusad karaokeinsats som tidigare kunde förstärka legenden om chefen kan idag bli en dyr läxa från HR-avdelningen.”

Ett digitalt uppvaknande och ansvarssamhälle på LinkedIn

Den digitala erans framväxt har lett till en kulturförändring i grunden. Det som tidigare hyllades i slutna företagsrum kan idag med blixtens snabbhet bli viralt och få allvarliga konsekvenser för såväl företagets varumärke som chefens yrkesroll. Artikeln reflekterar över hur lättvindiga firmafester blivit potentiella karriärsbomber där tidigare tiders alkoholglorifiering ersatts med krav på ansvarstagande och professionalism.

Artikeln bygger på skildringar från arbetslivets sociala förändringar samt observationer av dagens medielandskap och moraldebatter. Inspiration och underlag hämtas bland annat från etablerade källor som DN, SvD och internationella analyser om företagskultur från The Atlantic.