Klassiker: Pulp Fiction – filmen som lärde oss älska dialog
Tarantinos mastodontverk är fortfarande den coolaste filmen du låtsas förstå bättre än du gör.
Miramax
Ärligt talat, om du levde under en sten 1994 kanske du missade Quentin Tarantinos mästerverk Pulp Fiction. För resten av oss blev livet aldrig detsamma efter att ha stiftat bekantskap med Jules, Vincent och resten av det färgstarka galleriet av cyniska antihjältar. Detta är filmen som fick oss att ifrågasätta om våra vardagliga samtal verkligen är så tråkiga som de verkar och om ketchup verkligen räcker till våra pommes. Kort sagt – Tarantino lyckades skapa en kulturell dynamitgubbe som fortfarande sprakar nästan trettio år senare.
“Med sylvassa dialoger, udda anti-hjältar och en berättarteknik som ställer allt på ända, är Pulp Fiction inte bara en film, utan själva definitionen av 90-talets coolhet.”
Ljuva repliker och hårdkokta hamburgare
Tarantino har alltid haft ett gott öra för dialog. Men i Pulp Fiction överträffar han troligtvis sig själv. Här trivs det vardagliga småpratet sida vid sida med en plötslig, brutal våldsamhet – kombinera dessa två och du får något som känns autentiskt, absurt och infernaliskt underhållande. Till och med bibelcitat gör han coola tack vare Jules, som mästerligt gestaltas av Samuel L. Jackson, vars “Ezekiel 25:17”-predikan effektivt etsade fast sig i våra minnen (och för evigt förstörde framtida försök till högläsning från det Gamla Testamentet). Därtill har vi John Travolta som Vincent Vega, vilket förresten var det stora återupplivandet av hans karriär, med hans nu ikoniska observationer av Europas kulinariska kultur. Aldrig har diskussioner om hamburgare döpta till “Royale med ost” eller pommes frites indränkta i majonnäs känts så lustfyllt ironiska och ändå märkligt meningsfulla. Tarantino bevisar – med briljans – att en välskriven konversation om småsaker kan vara lika explosiv, eller till och med mer spännande, än den mest intensiva actionsekvens. Resultatet? Dialogscener så bra att du nästan glömmer bort att karaktärerna är gangstrar, yrkesmördare och rånare.
Ett soundtrack coolare än din LP-samling
Låt oss vara ärliga här: en av de främsta anledningarna till att Pulp Fiction känns lika fräsch idag som 1994 är dess lika tidlösa som egenartade soundtrack. När Dick Dales “Misirlou” rivstartar i filmens öppningssekvens är det som att få en adrenalininjektion rakt i bröstet. Med en kraft och en stil som många av oss oxå önskar att vi kunde uppnå i vardagslivet, kastas vi in i Tarantinos värld av coolhet kryddad med åtminstone två rejäla knäppar ironi. Chuck Berry å sin sida får oss virtuellt att snöra på dansskorna i den numera legendariska twistscenen med Travolta och Uma Thurman – en scen som garanterat fått otaliga medelålders ryggskott på samvetet. Tarantinos lekfulla och skickliga musikval skapade dessutom en ny storhetstid för surfrock, dammade av gamla vinylsamlingar och fick Generation X att på allvar omfamna 60-talet. Ljudspåret är inte bara bakgrundsmusik, utan en lika vital karaktär som Jules eller Vincent själva. Kort sagt, Tarantino gjorde med surfrock det samma som tidigare generationer gjort med jazz och rock ‘n’ roll – han tog det tillbaka från arkiven och gjorde det fullständigt oumbärligt igen.
90-talets popkulturella jordbävning
Så mer än att bara bjuda på snabbmatssnack och adrenalinstinna låtar, lyckades Pulp Fiction också förändra själva sättet vi ser på film. Quentin Tarantino levererade en popkulturell käftsmäll som ekat ända sedan premiären. Plötsligt färgades hela 90-talet av hans återinförande av smarta, medvetet självreflekterande neo-noir-element, och den olineära berättarstrukturen – som vi nästan tar för given idag – förvandlade filmen till ett aktivt pussel där inget var vad man först trodde. Ingen kunde väl ana att ett strukturerat kaos kunde vara så njutbart? Till och med modet ändrades efter filmens premiär, där vi plötsligt såg ungdomar (och medelålders män med begynnande midjelinjeproblem som jag själv) försöka dra av Jules frisyr eller Mias slagkraftiga look utan att riktigt lyckas. Och det var knappast bara publiken som hänfördes – kritikerna var nära nog lyriska. Efter vinsten av den prestigefyllda Palme d’Or vid Cannesfestivalen och otaliga hyllningar från ledande recensenter som Roger Ebert (som kallade den ”en av filmhistoriens mest influensrika filmer”) fick skiftet sin tydliga kvittens. Nästan tre decennier senare – med en publikbetyg på 8,9/10 på IMDb och ett Metacritic-betyg på 95 av 100 – står det klart att Pulp Fiction inte bara är ett filmiskt mästerverk utan själva sinnebilden för en kulturell milstolpe. Och för oss som såg den då har livet, eller åtminstone våra försök att se coola ut, aldrig riktigt återhämtat sig.
“Som filmen som ställde alla regler på ända – och gjorde det med stil – förblir Pulp Fiction den kulturella måttstock som alla filmer med liknande ambitioner fortfarande mäts emot.”
“Pulp Fiction är filmens motsvarighet till vällagrad whisky – djärv, stilren, och bara bättre med åren.”
Slutomdöme: Om du bara ser en gangsterfilm i ditt liv, låt det bli denna
Quentin Tarantino skapade inte bara en film med Pulp Fiction; han skapade ett fenomen. Filmen är en sällsynt kombination av hjärta, humor och hårdkokta karaktärer, sammantvinnat med dialoger lika skarpa som Travoltas frisyr. Den lyckas lika väl roa en mainstream-publik som att imponera på filmkritiker, vilket tydligt framgår av dess prestigefyllda utmärkelser och sina strålande betyg (ett enastående IMDb-betyg på 8,9 och Metacritic-poäng på 95).
Pulp Fiction är definitivt inte för den känsliga tittaren eller den som gillar sina berättelser lättsmälta och linjära. Filmen kräver uppmärksamhet, lite cynisk humor och en stark mage för spontana blodbad. Men för alla som uppskattar verkligt briljant manusarbete, distinkt regi och oförutsägbara karaktärer är detta en njutning som tål att upplevas gång på gång. Faktum är att filmkritikern Roger Ebert pekar tydligt på dess bestående relevans och omnämner den som “en av filmhistoriens mest influensrika filmer”. Efter snart tre decennier kvarstår dess inflytande – inte bara på filmbranschen utan även inom populärkulturen som helhet.
Sammanfattningsvis är detta obligatorisk tittning för alla cineaster, popkultur-entusiaster och egentligen för varje person som någonsin funderat på vad livet vore om våra vardagliga konversationer handlade mer om ”Royale med ost” än om vädret. Slutbetyget är lika givet som högsta vinsten i Vegas: 5/5.
Pulp Fiction – Rollistan innehåller bl.a:
John Travolta, Samuel L. Jackson, Uma Thurman, Bruce Willis
Bilder från TheMovieDataBase8.4898.4898.489
