Ska vi hålla käften på jobbet – bara för att vi är gubbar?
Ska vi hålla käften på jobbet – bara för att vi är gubbar?
Minns du när det var självklart att säga vad man tyckte på jobbet – även om det ibland blev fel? När ett möte inte var komplett utan att någon i 50-årsåldern höjde rösten, vevade lite med armarna och refererade till en chef de haft på Ericsson 1993? Idag känns det snarare som att vår främsta uppgift är att agera ljuddämpande fondvägg i ett öppet kontorslandskap. Möjligen får vi ett snabbt ögonkast om kaffemaskinen krånglar – då kan man få glänsa med sitt gamla kunnande. Men i övrigt? Sitt tyst, le lagom och låtsas som att anteckningarna på iPaden faktiskt betyder något.
När blev det förbjudet att ha åsikter om man har grå tinning?
Det finns en märklig stämning på många arbetsplatser numera. En sorts social kod, oskriven men hårt övervakad, där man som man över 50 helst ska ha så låg profil att det är risk att bli förväxlad med inredningen. Kommer du ihåg Jätteproppen Orvar? På 80- och 90-talet var det den där gubben som aldrig flyttade på sig – nu är vi plötsligt själva Orvar, men istället för att stoppa karriärvägar för unga, ska vi helst sitta tysta och inte störa dynamiken.
Jag var nyligen på ett stormöte där det faktiskt blev pinsamt tyst när någon av oss ”medelålders herrar” öppnade munnen. Det var som att någon dragit ur ljudsladden till den där gamla JVC-anläggningen – och alla blickar sa samma sak: ”Snälla, säg inget gammaldags nu. Skona oss från ett till mansplaining-exempel.”
“Att erfarenhet numera verkar vara lika mycket i vägen som en trög internserver från 1998 – det är faktiskt rätt absurt.”
Så är det privilegium eller parodi? Är det verkligen så farligt att någon som sett några lågkonjunkturer och överlevt både dotcom-krascher och faxmaskiner har en åsikt? Tydligen. Förväntningarna på oss har gjort en helomvändning – från auktoritet till driftkucku, från självklart bollplank till potentiellt störningsmoment.
Den nya tystnadskulturen: från auktoritet till accessoar
Det är nästan komiskt hur snabbt rollerna har svängt. För bara en generation sedan var det gubbens röst som satte dagordningen – ibland på gott, ofta på ont, men definitivt med eftertryck. Idag förväntas vi snarare vara ett slags levande bakgrundsbrus, lite som växten i hörnet som någon glömt vattna. I det moderna kontorslandskapet är ”gubbighet” något man antingen parodierar i Slack-trådar eller låtsas inte existera. Den som ändå vågar yttra något om hur man gjorde på ABB 1997 får omedelbart det där vänliga, men smått överseende, leendet tillbaka – ungefär som när man lyssnar på en farbror som förklarar vad VHS var för något.
Och visst, en del av oss har kanske blivit lite förtjusta i våra egna röster genom åren. Men när erfarenhet systematiskt avfärdas som irrelevant, eller ännu värre: potentiellt kränkande, då börjar det likna parodi. Enligt DN:s reportage om arbetsplatsklimat visar färska undersökningar att äldre män ofta upplever sig osynliggjorda och bortprioriterade i beslutsprocesser – samtidigt som man paradoxalt nog förväntas vara ”trygga mentorer” (så länge vi är tysta).
“Vi förväntas vara trygga, men helst ljudlösa – lite som en gammal Harman Kardon-högtalare på standby.”
Att lyssna är smart – men att hålla käften jämt är fegt
Missförstå mig rätt: lyssnande är en underskattad superkraft, och det finns inget nobelt i att dominera ett möte bara för sakens skull. Men det har gått inflation i självutplåning. Om vi alla – särskilt vi med några gråa hår – bara sitter och hummar bekräftande i Teams, vad händer då med samtalet? När man till slut bara är en stillbild i mötesflödet, en ”Axel (han/honom)” som tyst nickar åt allt, tappar man till sist inte bara rösten utan även lusten att bidra.
Så här kommer en ärlig fråga, direkt till dig som läser: Har vi verkligen råd att hålla käften – bara för att vi blivit gubbar? Eller är det just nu, när erfarenheten riskerar att tystas ner, som den faktiskt behövs som mest?
Källor:
DN: Så skapas ett inkluderande arbetsliv
“Vi förväntas vara trygga mentorer, men helst tysta som en standby-högtalare.”
Reflektion och sammanfattning
Att som man i 50-årsåldern bli reducerad till bakgrundsbrus på jobbet är dagens absurda norm – erfarenhet har gått från att vara en tillgång till att betraktas som störmoment. När äldre röster tystnar för att inte framstå som “gubbiga”, förlorar arbetsplatsen både perspektiv och mod att ifrågasätta. Lyssnande är klokt, men självutplåning riskerar att göra både samtalet och individen irrelevant. Kanske är det just nu, när det förväntas tystnad, som de mest erfarna rösterna borde höras tydligast.
Källor
DN: Så skapas ett inkluderande arbetsliv
Ämnen i denna artikel: fredagsmöte, man i 50-årsåldern, tystnadskultur, privilegium, yttrandefrihet,
