Sömngångaren av Lars Kepler – en pulshöjande mardröm du gärna stannar uppe för

Joona Linna går vilse i natten (igen) – Kepler håller oss vakna med ännu en bladvändare

Det krävs nätter mörka som svensk vinter och mardrömmar värre än TV-shopens reklamklipp för att Lars Kepler ska vara nöjda. I Sömngångaren dras Joona Linna tillbaka till en verklighet som skulle få Hannibal Lecter att be om en nattlampa.

En intrig så tät att den kan användas som ryamatta

Berättelsen öppnar med vad som först verkar vara ett rutinmässigt mord (i den mån mord någonsin är rutin, förstås). Snart står det klart att offret är kopplat till en försvunnen kvinna, vilket leder Linna ner i en dunkel labyrint av hemligheter, mentalsjukhus och — naturligtvis — sömnproblem. Om du ännu en gång förväntar dig att Kepler serverar dig en trevlig kvällskopp av mysdeckare, har du uppenbart inte läst deras tidigare alster. Här handlar det mindre om “Miss Marple tar en kopp te” och mer om “Dexter på amfetamin mitt under Stockholms strömavbrott”.

Sömntema – en mardröm att njuta av

Ett tydligt tema, som förstås redan avslöjas i titeln, är sömngång och gränsen mellan verklighet och mardröm. Kepler utnyttjar skickligt läsarens rädsla för det okända och obestämda. Boken utforskar effektivt de psykologiska djupen av människans undermedvetna och hur dessa krafter kan vända vardagliga miljöer till rena skräcksituationer. Temat är knappast nytt – vi minns alla Kruegers oförglömliga närvaro i 80-talets Terror på Elm Street – men här presenterat på ett sätt som känns fräscht, nordiskt och svalt blodisande.

Prosa som kör fullgas – håll i hatten

Keplers skrivstil påminner som vanligt om en åktur i berg-och-dalbanan på Gröna Lund: rappt beskriven, tempofylld och med små, nästan sadistiska, pauser innan nästa hisnande twist dyker upp. Korta kapitel och precisa meningar förstärker känslan av tempo och drar läsaren framåt mot en oundviklig upplösning – här finns inga långa beskrivningar av trädgårdar eller trasiga äktenskap att gäspa sig igenom (vi tittar på er, många andra skandinaviska deckarförfattare).

Joona Linna – ständigt sömnlös, ständigt paranoid (ständigt charmerande?)

Kommissarie Joona Linna har överlevt fler trauman än Bruce Willis i alla Die Hard-filmer kombinerat, och han bär sina ärr med både styrka och sorgsen blick. I Sömngångaren fortsätter hans karaktär att utvecklas på ett trovärdigt sätt, med ett djup som gör honom till en sympatisk antihjälte trots hans klaustrofobiskt dystra värld. Vissa av bifigurerna faller däremot lite väl mycket i kategorin “obehaglig-typ-med-sakkunnig-funktion” – inte alltid lika övertygande, men alltid underhållande.

Personligen kunde jag inte släcka nattlampan

Jag brukar ofta le sarkastiskt åt överdimensionerade reklamtexter på pocketomslag, typ “En bok du inte kan lägga ner!”. Men i Keplers fall biter jag i det sura äpplet och erkänner – detta var bokstavligen en bok jag inte kunde sluta läsa. Mörkret, spänningen och det psykologiska spelet mellan författare och läsare är förträffligt. Å andra sidan känner nog en del igen Keplers tendens att ibland gå över gränsen till det nästan spekulativt skräckfilmsaktiga. Smaken är shared här – antingen älskar du detta eller så drar du täcket över huvudet och önskar dig tillbaka till Morden i Midsomers trygghet.

Kritiker och publik dominerat av positiva svar (och koffein)

På Goodreads får Sömngångaren ett högst respektabelt snittbetyg på 4,09 av 5 möjliga, med en mängd läsare som hyllar spänningen och tempot. Kirkus Reviews kallar den just för “An addictive page-turner that is as brilliant as it is chilling“. Givetvis finns det de som tycker intrigen kan bli lite överdramatisk och extrem, något recensenten på Aftonbladet påminde oss om med orden:

“Vid något tillfälle undrar man om Kepler faktiskt skruvar till det lite för mycket – men naturligtvis läser man vidare ändå.”

Vilket bara bevisar min egen poäng – även kritiker som skruvar på sig kan inte lägga ifrån sig boken.

Domen: Vem ska läsa?

Är du den lätt sömnstörda typen bör du kanske hålla dig borta. För alla andra, särskilt fans av thrillergenren och tidigare Kepler-romaner som Hypnotisören och Kaninjägaren, är detta ett givet köp. Sömngångaren är ingen rogivande godnattsaga men definitivt en kanon att avnjutas med lampan tänd och dörren låst. Kaffebryggaren laddad, gott folk. Kepler håller oss ännu en gång vakna.Ämnen i denna artikel:Bokrecension, Lars Kepler, Sömngångaren,