Kulturkanon i Sverige – gubbfälla eller genial idé?
Kulturkanon i Sverige – gubbfälla eller genial idé?
Vem bestämmer egentligen vad som är kultur?
Det sägs att svensk kultur är så inkluderande att vi till och med bjuder in grannarna på fika för att diskutera vad den är. Men så fort någon nämner ordet kulturkanon, förvandlas landets vardagsrum till slagfält värre än Vasaloppets sista backar. Plötsligt sitter civilingenjörer och poeter, TikTok-aktivister och ännu-imponerade-över-Strindberg-typer och slår varandra i huvudet med begrepp som “folkbildning” och “representativt urval.” Regeringens förslag om en svensk kulturkanon, alltså en officiell lista över det “viktigaste” inom litteratur, konst och musik, har redan fått halva landet att slå knut på sina egna åsikter – och resten att fundera på om det är dags att istället bara vallfärda till Kopparmärra och mumla om gamla tider.
“Att välja ut tio ’svenska mästerverk’ är lite som att be en bastuklubb enas om bästa badtemperaturen – någon kommer svettas och någon kommer gråta.”
Men vad är det egentligen som gör att just frågan om en svensk kulturkanon väcker så rörande och upprörda känslor? Kanske är det för att kultur här inte bara handlar om böcker, film och gamla oljemålningar, utan om självaste idén om vilka vi är – eller snarare, vilka vi tror vi borde vara. Kanske handlar det också om en djupt rotad rädsla: Att vi, ett folk fostrat i konsensus och lagomhet, plötsligt ska tvingas ta ställning. För vem vill vara den som föreslår Åsa-Nisse och därmed saboterar för all framtid på sommarens släktmiddag? Och varför är det givet att Strindberg alltid måste vara med – när den enda gemensamma erfarenheten av honom för de flesta är ångesten under gymnasiets svensklektioner?
Frågan om vad som är värt att bevara – och varför – är med andra ord en folkhemsdynamit vi i Sverige hanterar med samma nervositet som post-realistisk samtidskonst på kommunbiblioteket. Men än är showen inte slut: vi listar, sågspånar och fnyser oss igenom de mest givna och minst önskvärda förslagen till svensk kulturkanon – och frågar oss, med viss bävan och en dos skadeglädje, om någon ens vill ha svaret.
Det eviga urvalet – och varför vi aldrig blir nöjda
Kulturkanon-debatten är egentligen ett nationellt gruppterapisamtal där vi substituerat känslomässigt ansvar med citat från Moberg och ramlar in och ut ur Facebooktrådar om vad som är för ”fint” eller ”folkligt”. Vad som räknas och varför har alltid varit minerad mark – redan Strindberg blev ju nitad av samtiden (och sig själv) för sina storslagna åsikter. Tur då att dagens motsvarande nervösa breakdowns sker på TikTok och Twitter, där generation efter generation kämpar mot kulturpoliser och memes om Gunde Svans näsa. Någonstans mellan äldre gentlemäns förtret över att Sven-Bertil Taube uppfattas som ”oförarglig” och den yngre klickens vilda försvar av YUNG LEAN, blir kanonfrågan en påminnelse om Sveriges märkliga blandning av ängslighet och elitism – vi vill så innerligt vara både progressiva och traditionsbundna att vi till sist är mest rädda för att någon ska bli sur på julbordet.
“Få andra länder kan vädra ett trauma över att välja ut kultur utan att någon föreslår kompromissen: en PowerPoint från SVT:s öppna arkiv.”
Vad ska med – och vem får fnysa?
Så, vad borde egentligen vara med? Är det ens lag på ytterligare ett kapitel Selma Lagerlöf eller har Jan Guillous baddräkt redan passerat bäst före-datum för vad unga kallar svensk identitet? Nobla existensberättiganden – från Bamse som folkhemsikon till Robyns ”Dancing On My Own” och Bergmans andfådda ångestfilm – blandas traditionsenligt med sånt ingen kan förbjuda (Mamma Scans köttbullar, glasverandan och Kopparmärra). Och ändå blir varken slipsnissar eller kulturkoftor nöjda. Den största missen är kanske att ingen verkar våga nämna Kent – rimligtvis Sveriges enda gemensamma referenspunkt för medelålders män på väg mot existentiell panik.
En sann svensk kanon blir lätt lika uppskattad som ett oväntat munspelssolo på firmafesten: någon trummar takten, resten håller för öronen. Vad är folkbildning i ett land där ingen vill låtsas veta mest – men samtidigt vill kunna briljera när man väl får frågan om ”fem kulturarv du måste ha åsikter om”? Kanske är hela listandet en nostalgisk trygghetsrutin, eller som statsvetarna hävdar: ett förtvivlat försök att laga samhällskittet innan det helt fransar ut i memes och mello. Oavsett orsak lär vi fortsätta såga och sållra bland kandidaterna tills ingen längre orkar vara upprörd – eller tills någon offentlig myndighet bestämmer att nästa års sommarpratare ska vara en AI-modell som recenserar ”Saltkråkan” på dalmål.
“Att försöka lista svensk kultur är som att hålla ordning på julbordet – alla vill ha sitt, men ingen är nöjd.”
Kort sammanfattning
Diskussionen om en svensk kulturkanon visar hur svårt det är att enas kring vad som verkligen definierar Sverige. Det handlar mindre om konst och litteratur och mer om identitet, nostalgi och rädslan att exkludera någon eller något. Kulturkanon-idén blottlägger svenskarnas blandning av elitism och konsensusångest, med lika mycket syrligt fnys som nostalgiskt mumlande om gamla referenser och favoriter.
Reflektion
Insikten är att viljan att välja ut nationens kulturella hjärta snabbt förvandlas till ett känsloladdat drama där ingen riktigt vill vara den som tar besluten – samtidigt som alla har starka åsikter. I en tid när svensk kultur diskuteras på både Facebook och statliga sammanträden visar sig den verkliga svårigheten: vi söker gemenskap men är livrädda för bråk vid julbordet.
Källor i urval
Analys och observationer bygger på rapportering från DN, SvD och aktuell kulturdebatt, samt forskning om kulturkanon från bland andra Pew Research Center.
Ämnen i denna artikel: kulturkanon, svensk kultur, regeringen, samhällsdebatt, klassiker,
