Börshajen eller indexälskaren – vem skrattar bäst åt slutet?

Om du någon gång har suttit på en middagsbjudning och hört någon vän självsäkert skryta om sina otroliga aktieaffärer, är sannolikheten stor att du i hemlighet både beundrat och avundats denne modige börshaj. Kanske har du också undrat: gör han rätt, eller är han i färd med att göra bort sig rejält? Du är inte ensam. Frågan om aktiv aktiehandel kontra passiv indexplacering har debatterats lika friskt som en svensk midsommarnatt är lång. Med en cocktail av fakta, humor och brutalt ärlig statistik tar vi här en djupare titt under huven. Kan du verkligen slå börsen genom smarta aktieval, eller är det hela ingenting annat än en illusion skapad av självsäkra typer med en osviklig förmåga att glömma sina misstag?

Börshajen: ett geni eller en apa med tur?

Alla älskar en vinnare. Det är något djupt fascinerande med den individ som trotsar sannolikheterna och skördar rikedomar på börsen som gemene man bara kan drömma om. Minns du Fingerprint Cards? Vid en första anblick var aktien under mitten av 2010-talet ett briljant guldkorn – bolaget verkade göra till guld allt det rörde vid. Mellan januari 2015 och december samma år rusade aktien ofattbara 1500 procent. Småsparare med is i magen blev miljonärer över natten, soltorkade tomater och festmåltider ersatte falukorven. Men alla sagor tar slut och Fingerprints saga slutade brutalt. Aktien rasade 90 procent från toppen på bara några år och många tidigare vinnare blev fattigare än de varit från början.

Historien om Fingerprint är långt ifrån unik – IT-bubblan kring millennieskiftet är ett annat brutalt exempel på aktiespekulationens faror. Många svenskar minns väl hur unga entusiastiska investerare som läst IT-framtidens profetior med lysande ögon, plötsligt vaknade upp till en svidande verklighet när marknaden brutalt rättade till deras optimism. Ekonomifakta rapporterar att endast drygt 15 procent av aktiva småsparare faktiskt lyckas slå index långsiktigt. Resterande 85 procent spenderar tiden med att jaga nästa heta aktietips i media, alternativa forum eller från svågern med goda intentioner men begränsad kunskap. Att försöka slå börsen kan mycket väl visa sig vara en dyr och lika fåfäng hobby som att försöka spela golf med samma skicklighet som Tiger Woods.

Indexälskarens tråkiga triumf – siffror ljuger aldrig

I motsatt ringhörna står indexinvesteraren, denne sant tråkige hjälte vars middagsberättelser snarare väcker gäspningar än förvirrad beundran. Men kanske är det precis så tråkigt det ska vara. För tittar vi bakom kulisserna och granskar kalla fakta, så är det tydligt att det enkla, passiva och tålmodiga valet gång på gång visar sig vara det smartaste. Enligt siffror som presenteras av Ekonomifakta och Dagens Industri har en indexfond med brett aktieurval på Stockholmsbörsen levererat en genomsnittlig årlig avkastning på cirka 8–10 procent under de senaste decennierna. Tysta, stabila vinster ackumuleras långsamt men säkert i skuggan av mer spektakulära raketers uppgång och fall.

Låt oss sätta dessa siffror i ett konkret perspektiv. En person som för 20 år sedan investerade 100 000 kronor i en genomsnittlig svensk indexfond skulle idag sitta med drygt 450 000 kronor på kontot – och det utan passionerat följande av börsens svängningar, analytikerns heta tips eller nattliga panikbeslut. En skön kontrast mot de hektiska dagar som präglar den aktive investerarens liv, där jakten på den perfekta affären ofta lämnar dem, i svaga stunder, undrandes varför de inte istället ägnar kvällarna åt att fiska abborre eller spela padel. För saken är simpel: ibland ger tristess det bästa avkastningen.

”Att investera är konsten att vara smart nog att inse hur dum du är.”

När det gäller att investera pengar är det få saker som orsakar så mycket självbedrägeri som tron på vår egen överlägsna förmåga. Vi människor är, kort och gott, mästare på att överskatta våra kunskaper och underskatta vikten av slump och timing. Detta fenomen har till och med ett namn – det kallas ”övertro”. Studier inom finansiell psykologi visar att nästan 80 procent av småsparare anser sig vara bättre än genomsnittet på att välja aktier, trots att hårda fakta säger det raka motsatta. Precis som de flesta män gärna tror sig vara över genomsnittet skickliga bilförare, tror samma individer att de har insikter om börsen som ingen annan snappat upp.

Att investera är konsten att vara smart nog att inse hur dum du egentligen är.

Sanningen att säga är dock de flesta av oss ungefär lika lämpade för kvalificerad aktieanalys som vi är för att tävla på elitnivå i slalom. Den verkliga vinsten i börsens spelhamnar ofta hos dem som accepterar sin okunskap och därför undviker dyra misstag i sin jakt på snabba vinster. Paradigmet ”ju mindre du pillar på portföljen desto bättre är resultatet” borde skrivas ut och ramas in ovanför varje medelålders mans kontorsplats som en ständig påminnelse.

Hjältar och syndabockar på börsgolvet: berättelser från verkligheten

Vi älskar de spektakulära historierna, och börsvärlden bjuder på många som både inspirerar och avskräcker på samma gång. Se bara på världens kanske mest kända investeringslegend, Warren Buffett. Mannen, vars investeringsstrategi är lika spännande som att se färg torka på väggen, lyckades ackumulera en förmögenhet på över 100 miljarder dollar genom att investera enligt några enkla principer: förstå din investering, välj tråkiga kvalitetsbolag, och ha absurda mängder tålamod. Han köper kända varumärken och välkända företag, så som Coca-Cola och Apple, och håller fast vid dem, oavsett hur modenycker eller Nasdaq svänger. Resultatet: En avkastning på över 20 procent per år i mer än fem decennier.

I Sverige är kanske Lennart ”Aktiestinsen” Israelsson det bästa exemplet på liknande vältajmad envishet. Tågmästaren från Småland började på 1940-talet investera små summor i svenska kvalitetsaktier som Investor och Industrivärden och byggde över decennier tålmodigt upp en portfölj som vid hans död var värd över 140 miljoner kronor – trots att hans ämnesexpertis låg på tidtabeller snarare än finansanalyser.

Men för varje hjälte finns det förstås syndabockar som utgör bitterläxa för de övermodiga. Minns ni Refaat El-Sayed och Fermenta-skandalen? Den carismatiske VD:n som på 80-talet blåste upp bioteknikföretaget Fermenta till skyarna och lockade investerare med otroliga tillväxtlöften, allt tills luftslottet sprack i en bolagsskandaler av episka proportioner. Eller finansmannen Mats Qviberg vars räder mot HQ bank lämnade tusentals småsparare lurade och förlorade i aktiens totala kollaps. Dessa historier belyser tydligt de mörka sidorna av individuell aktiehandel, särskilt i kombination med personkult och oansvariga marknadsföringsstrategier som utnyttjar människans tendens att falla för snabba vinster och karismatiska ledare.

Facit: Vem skrattar sist och vem skrattar bäst?

Så, när investerarnas champagneflaskor öppnats och raketerna lyst upp den finansiella himlen – vem står då egentligen kvar med ett bestående leende på läpparna? Svaret är både smärtsamt enkelt och allvarligt tydligt: De tråkiga, tålmodiga och passiva investingarna – indexälskarna – skrattar vanligtvis sist och bäst. Enligt Finansinspektionens senaste sammanställningar lyckas endast cirka 15 procent – vid närmare granskning kanske betydligt färre – individuella aktieplockare slå index på längre sikt. Resten tenderar att i bästa fall nå samma avkastning men med betydligt högre kostnader, sämre nattsömn och mycket mer oro.

Om målet är rikedom och ett lugnt ekonomiskt liv ser facit ut som följer: Lägg undan illusionerna om att bli näringslivets Lionel Messi. Du behöver inte vinna alla matcher. Det räcker gott och väl att spela oavgjort varje dag genom att systematiskt placera pengar i en bred och billig indexfond. Se det som den ekonomiska världens tysta motsvarighet till det svenska längdskidlandslaget – inte alltid spektakulärt, men tryggt och framgångsrikt över tid.

Så nästa gång du hör ännu en skrävlande middagshistoria om kortsiktiga miljonvinster tänk då på detta: bakom varje ivrig aktiecharmör finns oftast en lång rad misslyckanden och misstag som snabbt sopats under mattan. Och just därför borde modesta medelålders män inse att det bästa investeringsbeslutet möjligtvis är att svälja stoltheten, sluta försöka bevisa sin genialitet och istället njuta av det faktum att medelmåttighet ibland faktiskt är det allra smartaste draget.

 

”Den verkliga vinnaren på börsen är inte den som springer snabbast – det är den som orkar jogga lugnt hela loppet.”

Trots lockelsen i att jaga höga aktievinster genom smarta, individuella affärer är verkligheten krass. Endast cirka 15 procent av aktiva småsparare lyckas faktiskt slå börsens index långsiktigt, enligt Ekonomifakta och Finansinspektionen. Att välja aktier kräver skicklighet, tajming och, inte minst, tur – ett spel där majoriteten förlorar. I kontrast står de lugna och långsiktiga indexfonderna, vars genomsnittliga avkastning på Stockholmsbörsen legat omkring 8–10 procent per år under de senaste decennierna, enligt Dagens Industri och Ekonomifakta. Över två decennier förvandlas därmed exempelvis 100 000 kronor ganska enkelt till drygt 450 000 kronor utan stress och frustration.

Insikten om människans övertro och tendens att övervärdera egna kunskaper i förhållande till slump och marknadens volatilitet kan vara avgörande. Genom att inse våra egna begränsningar kan vi faktiskt maximera chanserna till god avkastning och ett lugnt ekonomiskt liv. Indexanpassad tråkighet slår spektakulära aktieäventyr både mätt i kronor och livskvalitet – något att tänka på innan nästa middagsbjudning då börshajar skrävlar högt och brett.

Mer värdefull läsning för den kloke investeraren:

• Höga avgifter äter avkastning – var hittar du billigaste indexfonderna?
• Psykologiska fällor på börsen – varför bara lugna investerare blir rika
• Tio börsmyter som kostar medelålders män förmögenheter varje år

Källor inkluderar: Ekonomifakta, Finansinspektionens rapporter och Dagens Industri.

Ämnen i denna artikel: Indexfonder, Stock picking, Aktier,Passiv investering,Avkastning,