“The Passenger” av Cormac McCarthy – som en whisky på 45%

En man, ett garage och en oroväckande mängd tunga tankar. Det låter kanske som en blinkande varningsskylt för dem som helst väljer rakbladsvass spänning framför enslig eftertanke, men ge Cormac McCarthys senaste alster ”The Passenger” en chans och du kanske upptäcker att tystnaden smakar förvånansvärt gott. Faktiskt bättre än du tror, särskilt om du tänker dig den som ett glas whisky på precis 45 % – lagom mognad, värmande bett och komplexitet i perfekt balans.

Långa blickar mot horisonten – Livslång resa eller total vilsenhet?

Huvudpersonen Bobby Western sitter där, oftast ensam, försänkt i ett slagfält av existentiellt grubbel. I händerna på en sämre författare kunde detta fenomen snabbt förvandlas till en snoozefest värdig ett parti söndagsschack, men McCarthy är ingen amatör – och han spelar ut solitaire-handens långsamma tragedi som en mästare. Minutiöst utplacerade mindfulnesspauser, likt stillsam sightseeing över en parkeringsplats lika öde som en stormarknad dagen efter midsommarafton, tvingar oss obönhörligen att reflektera över våra egna livslögner och missade avfarter.

Kritiker världen över har stått förvirrat kluvna inför detta grepp – precis som i ett långt äktenskap där man ibland längtar bort men ändå alltid hittar hem. Kirkus Reviews ger romanen en kärleksfull örfil och beskriver den som ”karg, brutal och magnifik”, medan recensenten på Goodreads drabbas av en mild uppgivenhet och suckar att berättelsen är ”utmattande betraktelse”. The Guardian stämmer in med en viskning om ”djupt belönande” läsning, samtidigt som andra läsare på samma forum likställer tempot med att stirra på tvätt som torkar.

Ett garage fyllt med obesvarade frågor (och lite skrot)

Precis som det där garaget du lovade att röja redan i förrfjol (men aldrig riktigt hade lust att ta itu med), fyller McCarthy romanens gömmor med dammiga sorgelådor, hyggligt oklara verktyg och ett par oförklarligt kvarlämnade cykeldäck fyllda av existentiell ovisshet. Läsaren bjuds in att rota runt i skymningens lätt dystopiska dunkel och mellan staplade lager av förträning hittar man små glimtar av knivskarp insikt. Sinnrike Cormac är förstås phen expert på att lämna oss med fler frågetecken än svar, och snart börjar vi fundera på om även våra egna undangömda lådor kanske rymmer något mer än gamla bingolotter och trasiga golfklubbor.

Kritikers hyllningar och suckar – eller konsten att simma utan simdynor

Läsarmottagandet av ”The Passenger” påminner en aning om en middagsbjudning med bordsgrannar du varken valt eller känner igen – det är blandat, smått kaotiskt men ändå oefterhärmligt underhållande. Till och med luttrade recensenter, ständigt ansvariga för att klassificera livet och litteraturen enligt stjärnor och poäng, kliar sig stundom förbryllat i huvudet. Medan Stereogum besjungit romanen som ”en ärlighet så skarp att den kan användas för att raka bort det mest seglivade självgodhetsflinet”, uttrycker en av Goodreads användare, efter fjärde gäspningen, en teori om att boken bör ha skrivits för ”filosofer med för mycket fritid”. Cormac McCarthy gör inget försök att möta vare sig jublet eller gäspningarna halvvägs – åtminstone inte till ytan. Istället presenteras en roman så kompromisslös i sin egenart att man som läsare tvingas in i en introspektiv ringhörna för att diskret rannsaka sina djupaste (och ytligaste) instinkter. Vill du ha en behagligt kaffelatte-inte-skämmigt-att-ha-i-hyllan-roman, kanske du bör leta vidare bland bästsäljarnas glättiga katalog, men är du redo att simma utan simpuffar i existentiella vatten är detta postmodernismens motsvarighet till en iskall midnattssimning.

”En brutal käftsmäll, lika smärtsam som vacker. Du vet inte säkert om du borde njuta eller ringa terapeuten direkt.” – Kirkus Reviews

Whisky på 45 % – varför tystnaden gör smaken bättre

Att öppna dörren till McCarthys litterära värld är som att slå upp korken på den där flaskan skotsk malt du sparat till ett ospecificerat ”speciellt tillfälle”. Först anar du doften, subtil men löftesrik med en antydan av rökig melankoli; därefter hör du glasets lågmälda klingande som i ensamt samförstånd ekar över ett tyst garagegolv. Det är detta samspel mellan bitterhet och mognad, mellan komplexa undertoner och rakryggat mod, som ”The Passenger” erbjuder sina läsare. Lika omöjlig som whiskyn är att dricka i större klunkar än nyfikna sippar, är det svårt att rusha igenom romanens meningstunga stycken. Ingenting levereras sockrat eller färdigpaketerat – varje passage kräver andakt och eftertänksam smakprövning för att blottlägga de djupare lagren. Själva poängen ligger kanske just i det långsamma tempot, i den pausade rytmen; det är först när garagedörren gått igen med en mild duns bakom dig som tystnaden blir så talande, whiskyns smaker så nyanserade och McCarthys ord så hänsynslöst verklighetsnära. Ett glas på lagom mogen styrka och perfekt temperatur gör sig trots allt bäst när världen utanför kan vänta.

”En roman lika skoningslös som en tyst garagekväll – sparsmakad, intensiv och lömskt njutbar.”

Tystnaden talar högst

I ”The Passenger” gör Cormac McCarthy det som borde vara olidligt – existentiell tystnad och introspektiv ensamhet – och förvandlar det till ren och skär njutning, ungefär som en whisky som precis drar gränsen vid 45 procent alkoholhalt; starkt nog att svida, men tillräckligt balanserad för att du ska vilja dröja dig kvar. Berättelsen om Bobby Western, fast i en storm av existentiella bekymmer, delar strängt läsarna i två läger. Kirkus Reviews hyllar det karaktäristiskt kärva språket som ”karg, brutal och magnifik”, medan Goodreads-användarnas reaktion varierar från tillbedjan till kvävd frustration (”utmattande betraktelse”).

Är den värd tiden?

Precis som good whisky inte bör svepas utan eftertanke, kräver romanen mer än bara ytligt engagemang. McCarthy serverar inga simpuffar för att hålla läsaren ovan ytan i de filosofiska djupen. Men för den som uthärdar – eller snarare omfamnar – de långsamma partierna väntar en belöning nog så saftig och insiktsrik.

Söker du en litterär upplevelse som smakar moget, starkt och förbryllande gott, behöver du inte leta längre än till detta verk. Ta nu fram whiskyglaset – McCarthy kräver sin tystnad.

Betyg: 4 av 5