Legend: Dubbel Hardy, dubbel våldspoesi
Max
Två Tom Hardy i en och samma film – dubbelt så bra eller bara dubbel trubbel? Regissören Brian Helgeland tar oss tillbaka till 60-talets London, en gyllene era där gatorna ekade av Rolling Stones och kriminella imperier styrde i skuggan. I gangsterdramat Legend från 2015 möter vi de ökända tvillingarna Ronald och Reginald Kray, båda gestaltade i en fulländad dubbelroll av Tom Hardy. Är detta en film som lever upp till sin titel eller är det ännu ett exempel på stil före substans? Låt oss ta en närmare titt.
“Tom Hardy är filmens verkliga dragplåster och visar med sitt enastående spel hur två individer kan vara identiska men ändå så totalt motsatta – en prestation som tar filmen bortom dess gangsterklichéer.” – Metacritic
Två Hardys till priset av en – en mästarklass i skådespeleri
Låt oss slagfast börja med elefanten i rummet – eller snarare tvillingelefanterna. Tom Hardys uppgift att gestalta bröderna Kray ger honom gott om utrymme att briljera, något som man knappast kan säga att han missar chansen till. Hardy lyckas skickligt och trovärdigt särskilja Ron och Reggies personligheter, trots att han rent fysiskt naturligtvis är samme skådespelare. Ronald Kray är impulsiv, oberäknelig och farligt psykotisk – en roll som Hardy porträtterar med intensiv nerv och oberäknelig aggression, hans blick pendlar mellan manisk och apatisk på ett sätt som får nackhåret att resa sig på publiken. Å andra sidan fångar Hardy brodern Reginald med en kontrollerad, charmig och nästan förföriskt karismatisk aura. Reginald framstår som den stabila strategen, ett slagfältets mästare, fascinerande både sin omgivning och publiken med sin kontrollerade kraft och mänskligt komplexa känsloregister. Denna skickliga balansakt har inte gått obemärkt förbi – kritiker hos IMDb gav Hardy höga betyg för att ha skapat två så levande, separata porträtt och kallade insatsen “exceptionellt skådespeleri från en oerhört begåvad Hardy”. Inte undra på att många recensenter och publikmedlemmar menade att Hardy ensam räddade filmen ur mediokritetens träsk och gav den en oförglömlig glans.
Gangsterepos som romantiserar brott – Stil eller substans?
Det råder ingen tvekan om att Brian Helgeland har ett öga för det visuella dramat, och i Legend målar han Londons undre värld som en förförisk kuliss där glamorösa nattklubbar, skräddarsydda kostymer och cigarettrökens silhuetter skapar en oemotståndlig känsla av nostalgi. Scenerna från Swinging Sixties är mästerligt återgivna och ackompanjeras ständigt av ett soundtrack som är så träffsäkert att man nästan undrar om Mick Jagger personligen varit musikaliskt ansvarig.
Men här ligger samtidigt filmens inneboende problematik: i sin iver att förföra tittaren med stilfull estetik riskerar Legend att förlora kontakten med den bistra realiteten. Våldshandlingarna framställs ofta som eleganta dansnummer snarare än traumatiska händelser – exempelvis under den ökända pubslagsmålsscenen där brutaliteten nästan framstår som koreograferad konst snarare än obehaglig verklighet. Visst bidrar detta till filmens underhållningsfaktor, men det tar också ifrån allvaret och trovärdigheten i berättandet. En kritiker från RogerEbert.com påpekade träffsäkert att “filmens glänsande yta maskerar en oroande romantisering av våld och kriminalitet, vilket leder till att åskådaren snarare blir fascinerad än äcklad”. Det är svårt att inte hålla med om denna bedömning, och det lämnar en viss eftersmak av att verkligheten kanske förlorats i den eleganta fasaden.
Legend och verklighet – Är Kray-bröderna värda sin mytiska status?
Kray-brödernas liv har alltid balanserat på en tunn linje mellan verklighet och mytologi, och Legend gör knappast något för att minska denna mystik, snarare tvärtom. Filmen håller sig ganska troget till huvuddragen i Kray-brödernas verkliga historia: deras väg från småskurkar i East End till mäktiga gangsterbossar som höll Londons undre värld i ett järngrepp under 1960-talet. Men i sitt berättande lyfter Legend fram vissa element medan andra medvetet tonas ned.
Frånvaron av en djupare förklaring till brödernas sociala bakgrund eller psykologiska mekanismer känns ibland som ett missat tillfälle; filmen väljer istället att fokusera på spektakulära känsloutbrott och våldtoppar snarare än att gräva djupare i vad som skapade dessa två mytiska figurer. Den ibland förenklade porträtteringen gör att man inte får någon större förståelse för varför bröderna lyckades fascinera och skrämma en hel stad och, senare, en hel nation. Metacritic noterade just detta i en recension och konstaterade att “Legend lyckas underhålla, men misslyckas med att ge en övertygande insikt i vad som verkligen drev bröderna Kray och hur de formades av sin tid”.
Är bröderna Kray verkligen värda sin legendariska status? Legend ger oss kanske inget djupgående svar på den frågan utan väljer att förstärka bilden av dem som romantiska antihjältar, vilket för vissa tittare kan lämna frågetecken snarare än tydlighet. Men kanske är det just denna mytologisering som filmen strävar efter – och i det avseendet lyckas den åtminstone. Om detta sedan är något positivt eller negativt, lämnar vi öppet för diskussion – helst över en pint på din lokala pub, långt från East Ends mörka gränder.
“Stil, charm och en imponerande dubblad dos Tom Hardy lyckas nästan överskugga filmens brist på djup – men bara nästan.”
Slutlig dom – En stilfull men ytlig gangstersaga
Legend är en film med två tydligt lysande stjärnor – och båda heter Tom Hardy. Hans lysande dubbelframträdande som bröderna Kray är sannerligen den avgörande behållningen här, något som lyfts fram av IMDb-användare och Metacritic-kritiker som berömmer Hardys “exceptionella skådespeleri”. Men det finns också anledning att höja ett varnande finger. Filmens charmiga estetik och romantiska bild av 60-talets London innebär att våld och brott ibland framställs mer som stiliserad nostalgi än som mörka verkligheter. RogerEbert.com träffar pricksäkert med sin kritik om att filmens överdrivet förföriska yta “maskerar en oroande romantisering av våld och kriminalitet”.
Om du söker djupa svar och en mer verklighetstrogen analys av vad som verkligen drev det ökända tvillingparet Kray är detta troligen inte rätt film för dig. Men om du däremot uppskattar elegant iscensättning, fantastisk tidsskildring och framför allt Tom Hardy på absolut toppnivå, kan du tryggt plocka fram popcornskålen och njuta fullt ut. Denna film faller sannolikt bäst i smaken hos tittare som uppskattar klassiska gangsterepos i stil med Scorseses tidiga alster, samtidigt som man inte tar historiska detaljer på alltför blodigt allvar.
Overall score: 3,5 av 5 – En påkostad och visuellt stilig resa där Tom Hardy bevisar varför han är en av sin generations mest spännande skådespelare – även om djupet hade kunnat vara betydligt större.
Legend – Rollistan innehåller bl.a:
Tom Hardy, Emily Browning, Christopher Eccleston, David Thewlis
Bilder från TheMovieDataBase7.0557.0557.055
