Veronika – Svensk kriminaldrama med mörka undertoner
Nordisk noir möter sagoväsen i “Veronika”, men lyckas Alexandra Rapaport hålla igång pulsen när dimman tätnar och demonerna vaknar? Se upp, för här väntar lika delar kuslig spänning som mänsklig tragedi – på gott och ont.
“‘Veronika’ balanserar elegant mellan brottsplatsrealism och spöklik mystik, men tvekar stundtals i steget när den försöker överbrygga övernaturliga element med trovärdighetens tunga krav.”
Showtime
Brottsplats med dimma och demoner
Redan från seriens första minuter står det klart att ”Veronika” inte är din genomsnittliga dussinpolisserie, även om vissa kritiker kanske påstår annorlunda. Serien verkar snarare ha tagit sikte på att förföra tittaren med en svårdefinierad cocktail av obarmhärtigt regn, vresiga granar och mystiska dimslöjor som skulle få självaste Twin Peaks att framstå som ett charterresmål. Genom skickligt fotoarbete och omsorgsfull scenografi skapas ett Sverige där varje liten avstickare från byvägen verkar kunna sluta i ond bråd död eller, ännu värre, långvarigt behov av psykoterapi. Här får vi en välkomponerad hybrid mellan klassisk nordisk noir och de övernaturliga sagodragen från mormors berättelser kring vedspisen – en sorts “Bröderna Grimm möter Beck”. Samtidigt balanserar de övernaturliga inslagen på en fint dragen lina mellan subtil skräck och ren kitsch. När dimmorna kryper in över småstadsgatorna, det börjar skymma och Veronikas personliga demoner knackar obehagligt nära på dörren, lyckas åtminstone regissören hålla trovärdigheten någorlunda intakt. För visst kan man ibland höra ett och annat skeptiskt gnäll om trovärdighet runt soffbord därute i landet, men låt oss vara ärliga – en rejäl dos dimma och mystiska demoner har aldrig försämrat min fredagskväll, tvärtom.
Synd och skuld – svårt att förlåta och glömma
Om det finns något vi svenskar älskar mer än semlor och klagomål på vädret, är det kanske utforskandet av skuld, synd och personliga bekymmer hos traumatiserade poliser på tv. Frågan är hur väl ”Veronika” lyckas med detta, men det lämnar jag till nästa del av recensionen.
Synd och skuld – svårt att förlåta och glömma
Det är knappast något banbrytande att en svensk kriminalserie rotar runt i frågor som skuld, ånger och barndomstrauman – snarare en ritual lika traditionell som sillen på midsommar, om än betydligt mörkare. “Veronika” tar kanske inte tematiken till högre höjder än många av sina föregångare, men lyckas ändå placera huvudkaraktärens inre konflikter i en tillräckligt ny kontext för att jag inte omedelbart ska börja leta efter fjärrkontrollen för att byta kanal. Veronika Gren är i Alexandra Rapaports gestaltning en paradoxal blandning av skörhet och ilska, en samhällsbärare vars egna sprickor är oroväckande nära att klyva henne på mitten. Serien bemödar sig med att knyta hennes förflutnas skuggor till de mordfall hon utreder, något som bidrar med en välbehövlig djupare dimension när handlingen stundtals hasar sig fram som en trött älg i motvind.
Men låt oss vara ärliga: den här typen av upplägg kräver fingertoppskänsla och djupsinnighet för att inte bli en klichépräglad sörja. Och ibland glider “Veronika” snubblande nära detta träsk. Istället för att djärvt kasta sig ner på djupet av mänsklig skuld och psykologisk komplexitet tycks skaparna stundtals nöja sig med att bara doppa tårna i ytan, lockade av den enkla dramatiken i en snyftande polis lutad mot bilfönstret i duggregn. Å andra sidan är det just denna ovilja att fullt ut gräva ner sig i becksvart nihilism som gör serien rimligt uthärdlig på fredagskvällen; vi är trots allt där för att bli underhållna, inte fullständigt existentiellt förstörda. Och när Veronika vacklar mellan plikten och sina egna traumatiska minnesbilder lyckas några av de scenografiska och manusmässiga greppen erbjuda gripande ögonblick. I Rapaports ögon kan man glimtvis läsa ett mörker rikt nog att vara filmiskt intressant, men huruvida serien orkar bära denna emotionella börda samtliga åtta avsnitt återstår att se.
Kort sagt, även om det tematiska djupet inte alltid når botten, så är ambitionen att utforska förlåtelse och synd någorlunda respektabel. Jag är kanske inte slutgiltigt övertygad, men åtminstone lagom intresserad. Och som gammal avtrubbad recensent är det faktiskt ett bättre betyg än jag brukar dela ut den här tiden på året.
“En hyfsad deckarsuccé för dig som gillar dimmig mystik och är tolerant mot en dos polisiär ångest”
Efter att plöjt mig igenom ”Veronika”, är det tydligt att serien rör sig i gränslandet mellan genuint spännande och en smula förutsägbar. Alexandra Rapaport bär effektivt upp rollen som den plågade polisen Veronika Gren, även om karaktären tidvis klafsar runt i genrens välbekanta träsk. Serien vinner poäng på en stämningsfull estetik och ett hantverk som håller mig kvar i soffan med chipsskålen – trots en och annan gäspning.
Seriens blandade respons speglas tydligt i dess mottagande hos både tittare och recensenter. IMDb-noteringen på blygsamma 6,8 (baserat på 81 röster från den internationella publiken) känns rättvis; man får vad man förväntar sig, men knappast mycket mer. Vissa recensenter, som Ljud & Bild, har anklagat serien för att vara en “tretton-på-dussinet-thriller” och pekat på dialogens brist på skärpa. Och visst, ibland trampar replikerna runt som en stelbent älgkalv på hal is, men Rapaports och Santelmanns skådespel ger en viss tyngd som räddar helheten.
Om du är typen som trivs framför en klassisk svensk deckare, med lagom mycket övernaturligt skimmer, och är överseende med långsamma partier och halvsaggiga klyschor, lär du finna en och annan mysryslig stund med Veronika och hennes inre spöken.
Slutgiltiga betyget från min soffhörna: 3,5 av 5. Fullt sevärd om än inte direkt nyskapande – perfekt för kvällar när mörkret och regnet ändå redan knackar på rutan. Själv satsar jag på att ge även andra säsongen en chans; det är ändå trevligare än att tömma diskmaskinen.
Veronika – 2025 – Showtime – Rollistan innehåller bl.a:
Alexandra Rapaport, Tobias Santelmann, Arvin Kananian, Anders Mossling
Bilder från TheMovieDataBase. Showtime
