Jack Whitehall byter skämt mot gift i Prime Videos nya psykologiska thriller – är Malice din nya besatthet?
Paranoia, lyx, och en brittisk charmoffensiv med huggtänder: Malice bjuder på en giftig semesterupplevelse där solkyssta ytor döljer avgrundsdjup fasa. Kan Jack Whitehall verkligen gestalta ondska med såväl glimt som komplexitet? Sanningen är mer underhållande än du tror.
”Malice är som att dricka en negroni vid poolen och inse att isbitarna är smälta av rent gift—du vet att något är fel, men du kan inte sluta sippa.”
Amazon Prime Video
En giftig semesterdröm i stil med the white lotus
Från första säsongens första bild står det klart att Malice siktar på att slå publikens stressnivåer i samma kumbaya-massakrerande liga som The White Lotus – med skillnaden att här är poolkanten snarare en plankbrygga rakt ner i ett psykologiskt surhål. Regissören (vars namn är så fransk att man nästan vill rulla på r:en) greppar det klassiska semesterparadiset hårt: saltstänkta apelsinlundar, utsikt från infinitypooler och knivskarp cocktailsarkasm. Lacken börjar snabbt krackelera, och bakom varje prunkande häck gömmer sig oläkta klasskonflikter, resande med dåliga äktenskap – och, om man får tro trailern, minst ett stycke oförklarlig död.
Likheterna med Anthony Minghellas The Talented Mr Ripley är påtagliga, särskilt i hur serien förvandlar lyxen till en sjuk väv av paranoia och ångest. Manusförfattarna strösslar modigt med samtidens gäspiga klasshat – både mellan och inom semesterfirarna själva – och kryddar med passiv-aggressiva konversationer som gör att man vill gömma sig under poolhandduken. Man sitter å ena sidan och njuter av vykortsliknande miljöer och slående snygga bildkompositioner (tänk Condé Nast Traveller på syra), men å andra sidan är det alltid någon karaktär vars smått genomskinliga motiv får hela fasaden att kännas lika trygg som en AirBnb med röda flaggor i kommentarsfältet.
Det är den där blandningen av yttre perfektion och inre moralisk ruttenhet som gör Malice till mer än ännu en glossy semesterdystopi. Dialogerna har tuggmotstånd och regin vågar ta tid på sig, så att paranoian långsamt sipprar in under skinnet på både karaktärer och tittare. Även om berättandet ibland har samma gungighet som en överfull poolflotte, är det svårt att slita sig från detta välpolerade moras av underhållande olust.
Jack Whitehall: När brittisk buskisson möter mörkrets epicentrum
Att kasta in Jack Whitehall – vanligtvis förknippad med charmigt tafatta humorinslag snarare än något som påminner om existentiellt mörker – är på pappret ungefär lika rimligt som att låta Mr. Bean spela Hamlet. Och ändå: det funkar, mot alla odds, lika oväntat som en Aperol Spritz spetsad med arsenik. Whitehall glider in i rollen som den kvävda brittiska »driva-till-vita-snibbarna-sonen« med precis rätt dos av överklassruttenhet och blinkande, self-aware osäkerhet. Det som börjar som ren buskis – han är den som snubblar på solstolen eller råkar lämna ypperlig chardonnay till lunchsillen – slår obehagligt snabbt över i något magnetiskt obehagligt. Ju längre serien pågår, desto mer oroar man sig över vad som egentligen rör sig bakom hans snett charmiga leende.
Whitehalls prestation är både en tillgång och en källa till konstant osäkerhet för tittaren – på samma sätt som en överdrivet vänlig granne kan vara antingen din bästa vän eller någon som gräver en ny rabatt för att faktiskt begrava dig under. Det finns scener där hans persona spricker upp i något riktigt mörkt och i gränslandet mellan Stephen Fry-cynism och Alex Delarge-galenskap, vilket gör att vissa bekvämt inövade gnabbanden i ensemblet plötsligt får en oväntad elak udd. Det är ingen risk att missa var blicken ska ligga i de mest elektriska scenerna – och när Whitehall får utrymme att släppa humorn och i stället leverera repliker med giftig silkeslena leveranser, då känns det som om hela serien får syrebrist under semesterpalmerna.
Narrativ snubbeltråd och stilistik som drar dig vidare
Ingenting är dock perfekt, och Malice trampar ibland snett i sitt eget sandiga manuslandskap. Precis när berättelsen känns som mest sylvasst, kommer någon karaktär dragandes med en klyscha om »rikedomens bojor« eller så prånglas det in en vändning värdig en samtalsterapeutiskt rollspel på någon svensexa. Serien tappar ibland tempo – framför allt när den försöker förklara för mycket eller leverera samtidskritik med övertydlig spade. Det är sådana stunder man påminns om varför The White Lotus lyckades bättre med »mindre är mer«-metoden. Men (och det är ett chunky men): stilen, samtidsironin och det audiovisuella självförtroendet drar ändå tittaren kvar. Varenda poolscen kunde vara en fototapet, dialogerna smattrar som grillkol på högsommar och det finns något snuddande beroendeframkallande i att gissa vems fasad som spricker först.
Kort sagt: ser du på Malice för att du suktar efter en strömlinjeformad thriller med pull och draghi-referenser varje akt, ja, då kan du bli frustrerad. Är du däremot här för den silkesvassa samhällssatiren och det där oupphörliga obehaget som smyger sig på varje gång någon beställer en till Negroni – då finns nog ingen bättre poolkant att vila på i sommar.
Sammanfattning och slutbetyg
Malice är en elegant, syrligt satirisk semesterthriller som med bravur lyckas få både överklassångest och klasskonflikter att bubbla upp ur infinitypoolens blanka yta. Styrkan ligger i atmosfären, de vassa dialogerna och Jack Whitehalls oväntat mörka prestation – men ibland snubblar handlingen på förutsägbara klyschor och övertydliga samhällspekpinnar. Med det sagt: själva helheten är tillräckligt både giftig och beroendeframkallande för att man ska sitta kvar, som på nålar, hela säsongen ut.
Betyg: 4/5
Det här är serien för dig som älskar The White Lotus, The Talented Mr Ripley och ondskefullt vass dialog à la HBO, snarare än klassiska whodunit-thrillers. Om du gillar att känna dig obekväm över gin & tonic, fascineras av moraliskt ruttet semesterfolk och står ut med ett narrativt sidospår eller två – då är det bara att packa badbyxorna.
Publikreaktion och kritikerkör
Bland kritiker har Malice fått ett varmt mottagande för sin stil, bildspråk och aktuella satir – Metacritic ligger på 76/100 och IMDb-användare droppar kommentarer som ”The White Lotus on steroids – with a killer soundtrack” och ”finally, a vacation show that feels like my actual family reunions (but with better wine)”. RogerEbert.com lyfter Whitehalls rolltolkning som säsongens mest oväntade lyft och sammanfattar det hela med:
”If you think paradise can’t get any nastier, Malice will gladly prove you wrong.”
Känslan i flödet? En serie som redan första veckan fick poolen att koka i sociala medier – uppskattad av de som är less på feelgood, men hungrar efter något lika snyggt som syrligt.
Malice – 2025 – Amazon Prime Video – Rollistan innehåller bl.a:
Jack Whitehall, David Duchovny, Carice van Houten, Harry Gilby
Bilder från TheMovieDataBase. Amazon Prime Video
