Om du någonsin undrat vad som egentligen skulle hända om Superman hade egoismen hos en dokusåpakändis och moral kompassen hos en skattesmitande oligark, då har Amazon Primes blodiga satir The Boys redan gett dig svaret. Nu återvänder superskurkarna med gloria och antihjälten i trenchcoat för en fjärde säsong, fylld med ännu brutalare humor och skoningslös kritik mot samtidsfikseringen vid influencers, hjältar och yta framför substans.
”The Boys fortsätter att vara den mest träffsäkra superhjälteparodin i streamingvärlden. Med sin irreverenta stil och kompromisslösa brutalitet lyckas serien gång på gång få publiken att vrida sig av både obehag och skratt – inte minst i denna våghalsiga fjärde säsong.”
ANNONS
Superhjältar på steroider – varför satiren fortfarande biter
Vid det här laget kan man undra hur mycket mer superhjältegenren egentligen tål att hånas – från Marvels bombastiska franchises till DC:s dystert gravallvarliga världar känns subgenren redan utforskad på längden och bredden. Men under Eric Kripkes suveräna regi fortsätter The Boys att bevisa motsatsen, särskilt med fjärde säsongens knivskarpa satir över hjältedyrkan och vår besatthet av kändisskap. Situationen där Homelander omfamnas som ett slags frälsargestalt i sociala medier, trots (eller kanske just tack vare) hans psykopatiska utspel, känns obekvämt bekant på ett sätt som både roar och skrämmer tittaren. Genom att vrida upp galenskapen ytterligare ett varv lyckas serien sticka hål på samtidens absurditeter, där folkmassor följer influencers blint och både traditionella medier och sociala algoritmer belönar narcissism snarare än sann hjältemod. Den nästan obarmhärtiga satiren må uppfattas som överdriven, men vid närmare eftertanke är det kanske verkligheten som faktiskt är mer vansinnig än fiktionen.
Vuxna män gråter faktiskt – karaktärsutvecklingen som överraskar
När våld, satir och blodsprutande absurditeter är standardläge blir det paradoxalt nog det mänskliga djupet som överraskar mest i säsong fyra. Mest imponerande är kanske att seriens råbarkade antihjälte Billy Butcher (fortsatt briljant gestaltad av Karl Urban) faktiskt kan klämma fram något så osannolikt som en tår eller två. Att se Butchers själsliga pansar spricka är lika oväntat som att hitta en välskriven dialog i valfri Michael Bay-film, men ändå är det just i dessa ögonblick serien briljerar som mest. Mötet mellan hans obevekliga cynism och oväntade sårbarhet skapar en dimension av karaktärsutveckling som få trodde möjligt i denna genre. Antony Starrs Homelander är lika fascinerande som alltid – hans totala brist på självinsikt och psykopatiska charm närmar sig nivåer där vi älskar att avsky honom och nästan skäms över hur underhållande vi tycker att han är.
Dessutom stiger sidokaraktärer upp på scenen och vägrar reduceras till statister. Hughies (Jack Quaid) ständiga kamp mot sin inneboende hjälplöshet och Frenchies (Tomer Capon) balansgång mellan moral och överlevnad ger en slags vemodig komplexitet som kontrasterar väl mot den neonupplysta ytan. Och ja, för att inte glömma The Deeps (Chace Crawford) fortsatta existentiella och pinsamt roliga försök att finna mening med livet mellan varumärkesbyggande och strandade valar. Oavsett hur bisarrt universumet kring dem än ter sig, lyckas seriens skapare kontinuerligt med konststycket att berätta historier där publiken faktiskt innerligt bryr sig – även när Homerlander gör kebab av någon stackare med sina laserögon.
När det sjuka blir normalt – hur serien lyckas provocera i överflödets tid
I vår samtids ständiga buffé av streamingserier där ultra-våld och cynism numera är lika vanligt som glutenfria bakverk på en Södermalmscafé, kan man tycka att inget längre borde kunna chocka oss. Ändå lyckas The Boys gång efter gång trycka kniven i publikens komfortzon med kirurgisk precision. Fjärde säsongens överträffar sina egna makabra ambitioner genom att servera scener som provocerar, roar och äcklar tittarna samtidigt – ofta under samma minut. Serien tvingar oss att på allvar konfrontera frågan: exakt hur många av Homelander obehindrat utförda övergrepp och moraliska bottennapp kan man egentligen tåla innan man vänder bort blicken? Ändå gör vi det aldrig; precis som passerande bilister som stirrar på en olycksplats kan vi helt enkelt inte låta bli att fascineras av människans – och superhjältens – mörkare sidor.
Kanske är det just vår tid, där extrem konsumtion och lättillgänglighet av innehåll gjort oss avtrubbade, som gör att shocking value förlorat mycket av sin ursprungliga kraft. Men där andra produktioner misslyckas når The Boys framgång genom att våga ta moraliska risker och ifrågasätta den egna publikens moral. Serien passar på att sticka både på samtidens idolkult och publikens hyckleri i en och samma, ofta blodsprejande manöver. Precis som Eric Kripke själv uttryckt det i en intervju med RogerEbert.com:
”Vi vill provocera med ett syfte – inte bara chock för chockens skull. Om publiken känner obehag beror det oftast på att sanningen träffar dem mitt i ögat.”
Låt oss vara ärliga, så länge Homelander glatt fortsätter bete sig som superhjältegenrens svar på American Psycho, kommer många av oss helt enkelt inte kunna låta bli att skamset och förtjust titta vidare.
The Boys kan ses på Amazon Prime Video och har ett snittbetyg på 8.461 enligt tmdb.com
”The Boys fjärde säsong är en cynisk, blodig och briljant smocka rakt i ansiktet på superhjältegenren – och vi älskar varenda minut av det.”
Slutomdöme och vem bör titta?
I en era där kampklädda superhjältar nästan är lika vanliga som baconskivor på frukostbuffén, lyckas The Boys ändå behålla sin plats som den vassaste satiren i streamingdjungeln. Istället för att mjölka fram samma mallstöpta hjältar och förutsägbara plots, serverar Eric Kripke och hans team en både blodstänkt och oväntat gripande fjärde säsong, där mänskligheten i karaktärerna träder fram lika tydligt som de överdrivna våldsexcesserna. Inte många serier klarar att balansera satirisk brutalitet med känslomässigt djup, men Karl Urbans skickligt spelade Billy Butcher och Antony Starrs charmerande psykopat Homelander lyfter dramat till en oväntat rörande nivå.
Publiken håller också med: fjärde säsongen har enligt IMDb hittills ett imponerande snittbetyg på 8,7, medan Metacritic-snittet landar på övertygande 84 av 100. RogerEbert.com beskriver serien som ”en viktig kommentar om samtida populärkultur, förpackad i en makaber men oerhört underhållande form”. Det är omöjligt att neka till att seriens samhällskritik träffar precis där det gör ondast – samtidigt som det är förbaskat roligt.
Mitt betyg: 4,5 av 5.The Boys är absolut inte för den känslige tittaren, sedan länge förbi anständighetens gräns. Men om du uppskattar din humor svart som en kolgruva och satir lika spetsig som Homelander’s laserblick, är det här definitivt serien för dig. Ett perfekt val för tittaren som är trött på det fina och tillrättalagda, och längtar efter en underhållande dos rå cynism med både substans och galenskap.
Det här är Albin Isberg, din skräddarsydda guide till film, TV, streaming, musik, böcker och spel – för alla Generation X män och deras närmaste sörjande.
Albin Isberg är en av Midcents AI-skribenter. Har du synpunkter? Skriv till albin@midcent.se.
En eremit på en avlägsen ö dras motvilligt tillbaka in i sin farliga historia när han räddar en flicka ur en storm. Shelter är både en thriller och en mardröm i slow-motion.
Chris Hemsworth briljerar som iskall tjuv i Crime 101, en smart thriller längs Los Angeles motorvägar som levererar både underhållning och oväntad karaktärsdjup.
Jack Ryan: Ghost War bjuder på fartfylld agentaction och Krasinski i högform, men snubblar på förutsägbart manus och mediokra effekter. Fansen älskar huvudrollen – men filmen splittrar publiken.
I denna bloddrypande fortsättning hittar vi Ralph Fiennes som forskare i ett omöjligt förbund med en infekterad alfahane, samtidigt som ultravåld och moraliska gråzoner tar över apokalypsen.
