Dödens djup: Last Breath tar andan ur dig i klaustrofobisk dykarrysare

Nerver på djupet – klaustrofobi som kvällsunderhållning

Vad är det egentligen som får oss – vuxna män med rimliga blodtryck och kanske ett visst självrespekt – att tvångsmässigt söka upp dokumentärer där folk plötsligt får ont om syre 100 meter under havsytan? Det är ju knappast för att vi vill hålla oss lugna i fåtöljen, eller hur? Faktum är att Last Breath på Netflix levererar exakt det där obekväma, svettiga nöjet vi (mot vår egentliga vilja) verkar älska: känslan av att vara fast mitt i någon annans klaustrofobiska mardröm, utan möjlighet att pausa och andas ut.

Det finns få saker som får mig att tappa känseln i händerna snabbare än när någon börjar prata om instängda utrymmen. Det och pensionsprognoser, men det är en annan form av panik – mer långsam och utdragen. Ändå sitter man där och trycker på “play”, medan dykarens syrereserv tickar ner på skärmen… Är det för att vi gillar att bli skrämda och påminda om vår egen sköra biologi? Eller, är det rentav så att en kväll med en sådan dokumentär är vår moderna version av att “gå på bio för att känna sig levande” (utan att betala överpris för popcorn)?

Jag har aldrig förstått lockelsen med dykning på riktigt djupt vatten (jag tycker fortfarande grus i skon är en onödig risk), men ändå dras jag in. Kanske är fascinationen vårt sätt att närma oss de där oförklarliga fobierna: grottor, mörker, tystnad – allt inneslutet av en hjälms visir och några skakiga andningar i en stålbur under vattnet. Så varför gillar vi egentligen att svettas i soffan åt någon annans gränslöst instängda misär? Det är inte så stor skillnad mot att stirra på premiepensionsvalet online – båda får en att vilja ringa sin mamma eller åtminstone hämta en whisky.

Mänskliga gränser och sporter för de särskilt verklighetsfrånvända

Låt oss vara ärliga: ingen med ett normalt omdöme sätter sig frivilligt på havets botten iförd blytung overall och börjar mecka med ventiler i kolmörker. Men Last Breath slår an en uråldrig fascination – och lite skadeglädje – när vi får följa de beundransvärt (läs: rimligt) oroliga, skäggiga britterna som ändå gör exakt detta. Det är något så absurt över hela situationen: ett gäng vuxna män som väljer att utmana både Mariana-gravens okända djup och fysiologins okomplicerade budskap (“syre in, koldioxid ut – svårare än så är det inte”). Filmen spelar skickligt på våra egna primala rädslor och någonstans: är det inte skönt att det är någon annan som får pulsen att slå i 180 och svetten att rinna?

Visst, man kan tycka att små fobier – som min ogillande av grus i skorna eller behovet av ordentliga utgångar – är småpotatis i jämförelse med att fastna med syretublivslängd på två minuter bland stålrör och kablar. Men ändå: vad är det där för uråldrig instinkt i oss som gör att vi hellre plockar kvistar ur gräsmattan än ens överväger äventyret under ytan? Kanske är fascinationen för katastrofen på film vårt sätt att utforska mänskliga gränser, men ändå säkert insvepta i filtkudden på soffan. Så varför ens betala för ett gymkort när filmen påminner om att vår reaktion på ren och skär panik är att hämta glass eller möjligtvis whisky?

Kritikerkårens dom: betygshets, dykhuvudvärk och varför vi ändå inte kan låta bli

Det var väl väntat att Last Breath skulle klättra direkt in på Netflix topp 10, och på IMDb tickar betyget just nu in på 6,7 av 10 (med över 13 000 röster, källa: IMDb), vilket för genren verklighetsbaserade rysare är ganska högt. Metacritic då? Där landar kritikersnittet runt 63 av 100 – lagom ljummet för att ändå skapa livliga debatter i kommentarsfälten (“varför låter han masken sitta på, idiot!” återkommer med små variationer). RogerEbert.com konstaterar torrt att filmen “får blodet att isa sig, även om man snabbt längtar efter solsken och fast mark under fötterna” – och ja, det sammanfattar känslan: en sorts nervig, nyskapande Ship-of-Fools-thriller där man själv är den enda som slipper vattenskador.

Och varför har just denna docufilm blivit årets snackis? Möjligen för att ingen annan dykthriller förenar den subtila ångesten över infrastructuresvikt med samma närhet till verkliga människor (“Han har barn, för tusan!” ekar det i huvudet). Det är effektiv TV för oss som gärna tar en paus i vardagsgnället för att, på säkert avstånd, påminnas om att våra privata katastrofer ändå är ganska hanterbara. Åtminstone tills pensionsbeskedet kommer igen.

Summering: Vem ska titta, och är det värt att hålla andan?

Last Breath är den där Netflix-dokumentären du rekommenderar till kompisen som tycker att “det värsta som kan hända är en försenad pendel”. Här får du katastrofångest, klaustrofobi och brittisk stiff upper lip serverat med samma kalla precision som ett dykarsyresystem – och du känner dig märkligt levande efteråt, trots att du inte rört dig från soffan.

Underhållningsvärdet sitter – mitt i ångesten – i själva reality-aspekten. Det är autentiskt, ibland milt frustrerande (IMDB-kommentatorerna har en poäng: varför gör han inte bara…?), men håller ändå både pulsen och fascinationen uppe filmen igenom.

Betyg: 4 av 5 whiskyglas på panikskalan.

Den här filmen passar bäst för dig som aldrig skulle få för dig att dyka djupare än badkaret, men ändå älskar att bli påmind om människans små förutsättningar mot naturens stora krafter. Om du uppskattar nervpirr, äkta storytelling och hellre vill oroa dig för någon annan (på tryggt avstånd) än för diskhögen hemma – då är det här kvällens bästa val.
Kritikerna nickar – med lätt migrän – och publiken återkommer, trots nervsammanbrott. Kalla det modern masochism, kallsvett eller bara riktigt bra TV.

Last Breath – 2024 – Showtime – Rollistan innehåller bl.a:

Woody Harrelson, Simu Liu, Finn Cole, Cliff Curtis

Bilder från TheMovieDataBase. Showtime