Bakom skrattet – sanningen om Eddie Murphy lyfts fram i Being Eddie
Eddie Murphy har aldrig känts mer mytisk – eller mer regisserad – än i dokumentären Being Eddie. Här bjuds vi på en nostalgiresa som glänser, skrattar och svajar mellan storhet och självförhärligande. Är det hyllning, historia eller bara PR?
“Being Eddie är precis som sin huvudperson: vansinnigt underhållande, mästerligt iscensatt – men ibland så välputsad att verkligheten riskerar att försvinna in i kulissen.”
Netflix
Från småstadsklubbar till SNL – Eddie Murphys kometresa
Man kan tro att stjärnor föds stjärnor, men “Being Eddie” visar med både charm och envishet hur Murphy faktiskt slipades i svettluktande källarklubbar och genom nätter fyllda av “du-är-för-ung-för-att-vara-här”-blickar från klubbägare. Dokumentären rullar igång med en rasande fart, där regissören Angus Wall – känd för sina Oscarsvinnande klippfingrar – skickligt låter Murphys barndom ta plats via kreativa klipp och nostalgiska bildkavalkader. Wall vägrar dock att fastna i sentimentala sirapsträsk: i stället serveras vi inslag ur en barndom i det ruffiga Bushwick, där Eddie lärde sig härda ut, imitera lärarna och få sin bror Charlie att kikna av skratt i vardagsrummet.
När de första stapplande ståuppjobben i New York avhandlas sker det med ironisk värme och ett stänk självmedvetenhet – ingen annan än Murphy själv (och möjligen Dave Chappelle) kan beskriva nervositeten inför första klubbgigget med så mycket pondus och så många svordomar. “Jag ljög om min ålder. Varför? Det är New York – det gör alla,” säger Murphy torrt, och så var legenden född. Det är här dokumentären är som bäst: när det råder full showbiz-eufori kryddad med ofiltrerad stand-up-nostalgi och nördiga anekdoter om stökiga backstage-rum.
Uppväxten flyter sömlöst över i SNL-genombrottets eufori: Wall använder såväl gamla Super-8-klipp som klassiska sketcher för att låta oss följa den sitträvige 19-åringens slingriga väg till SNL, medan samtidens humorikoner chockade och förälskade sig i hans råa talang. Dave Chappelle utbrister: “Vi visste att vi såg en Gud – men det tog tid innan världen fattade det,” medan Jerry Seinfelds torrhumoristiska kommentar “han var rolig även när han hämtade kaffe” bekräftar att Murphy onekligen var lika mycket myt som man redan då.
Bakom kulisserna: Stjärnornas hyllningskör och regins finesser
Det är svårt att inte charmas av det artisteri som Angus Wall serverar på silverbricka – att både försköna och förkorta Murphys meteoriska resa till kändisskap kräver viss fingertoppskänsla. “Being Eddie” växlar ledigt mellan svettig klubbnostalgi och färgglada klipp från Murphys SNL-år; Super-8-bilder och VHS-skak späds ut med en ljudmatta som för tankarna mer till Grammy-galan än ruffig New York-comedy. Wall har gjort läxan: varje sekvens strösslas med exclusiv intervju och frestande hyllningskör från branschens egna tungviktare.
Att se Dave Chappelle, Chris Rock och Kevin Hart – män som normalt sett skulle kunna dra skämt om påvens sexliv utan att blinka – sitta och mysa som standup-munkar framför Murphys gamla skämt, är faktiskt löjligt underhållande. Chappelle minns: “Jag såg honom när jag var fjorton, och han gjorde mig livrädd över hur bra man kunde vara så ung.” Seinfeld är lika bitsk som alltid, och bjuder på en personlig take: “Eddie var rolig – till och med när han var trött och sur.” För att vara en idolporträtt-dokumentär lyckas “Being Eddie” verkligen klämma in stor mängd genuin komikerbeundran på 102 minuter. Problemet? Allt mynnar ut i en så snitsigt paketerad hyllningssaga att även den mest inbitne Murphy-fantasten riskerar sockeröverdos innan eftertexterna rullar.
Regin är alltså skickligt komponerad, men får även kritik för sin bländvita puts: det trixas med bilder, nostalgiske stämningshöjare och ett soundtrack som stundtals försöker dölja att inget alltför obekvämt ska få slinka in genom Netflix-filtret. Alla är här för att hedra Murphy – inte för att borra i kontroverserna. Det är ett idolporträtt, men åtminstone ett underhållande sådant.
När verkligheten filtreras: Kritik, publik och den putsade fasaden
Om Eddie Murphy var “too hot for TV” så är den här dokumentären snarare “precis lagom för streaming-torsdag”. Kritikerna har varit lagom roade och smått frustrerade: på Rotten Tomatoes ligger dokumentären på 54 % efter tretton recensioner – ingen totalflopp, men knappast rödmatta. (rottentomatoes.com) Metacritic är mer generös med snälla 62 i betyg (metacritic.com), och RogerEbert.coms Craig D. Lindsey kallar filmen “en livlig, avslappnad mysstund där Murphy är bekväm som en komedigud och familjeman i ett.” (rogerebert.com)
The New York Times: “Being Eddie är en riktigt rolig stund. Murphy är ett grymt sällskap och fortfarande lika rolig.”
Fast jo, någonstans smyger sig en lat PR-miss i kulisserna. The Guardian kallar filmen för “en vördnadsfull men begränsad resa” och gnäller (fullt rimligt) om att Murphys mörka år verkar putsade bort med Netflix-vänlig såpa (theguardian.com). Screen Rant tar i så pass att de beskriver filmen som “ett överdrivet långt idolporträtt som totalignorerar det som kunde nagga ikonen i kanten.” (yahoo.com)
Publikreaktionerna är för tillfället lika svårtydda som Murphys 80-talsfrisyr: Rotten Tomatoes har för få röster för ett betyg och på Metacritic kallas den av en ensam användare för “en självservande men ändå avslöjande skildring av en underhållningsikon.” Är du Murphy-fan är det svårt att inte nicka igenkännande – men du lär inte få veta varför “Party All the Time” fortfarande spelas ironiskt på klubbarnas dansgolv.
Sammanfattning: Nostalgiskt, underhållande – men snällt och lite för polerat
“Being Eddie” är en fartfylld idolporträtt-dokumentär som hyllar Eddie Murphy med lyckad showbiz-glans och lysande intervjuer, men vågar inte gräva djupare i kontroverserna. Regissör Angus Wall bjuder på slick storytelling och en kavalkad av kända komiker som ständigt kvittrar Murphys lov (Seinfeld, Chappelle och Rock levererar skrattvärda hyllningar), vilket gör det till en verklig njutning för alla som någon gång nynnat på “Boogie in Your Butt” på skämt. Men istället för ögonöppnande nyanser blir slutresultatet mer “roliga återträffar och snälla anekdoter” än en dokumentär som skrapar bort mytbildningen.
Vill du ha en “mysig lättviktshyllning” och minnas varför Eddie Murphy ens blev ett namn, kommer du få vad du vill ha. Söker du djupare insikter om hans mörkare sidor får du nöja dig med Netflix-filtret – som The Guardian och Screen Rant påpekar är självbiografiskt snällt och gör att det aldrig blir farligt eller särskilt oväntat. Kritiker som RogerEbert.com och New York Times tycker ändå att det är underhållande och lätt att sträckkolla, även om du lär glömma detaljerna snabbare än en punchline från “Raw”.
Betyg: 3 av 5 – Framför allt för dig som älskar klassisk 80-talskomedi, SNL-nostalgi och vill se Murphy och hela humorelitens broderskap slänga skämt omkring sig med hög komfortnivå. Hoppas du på granskande dokumentärdrama? Då får du gå hem och hyra “Tiger King” igen.
Metacritic: 62/100 | Rotten Tomatoes: 54 % | RogerEbert.com: “En livlig, avslappnad mysstund där Murphy är bekväm som en komedigud och familjeman i ett.”
Being Eddie – 2025 – Netflix – Rollistan innehåller bl.a:
Eddie Murphy, Kevin Hart, Jamie Foxx, Pete Davidson
Bilder från TheMovieDataBase. Netflix
