Finns det wifi i helvetet? Over Your Dead Body är cabin fever på högsta nivå

Relationsdrama där alla har en slägga i själen

I Over Your Dead Body får vi snabbt klart för oss att ingen i det här handplockade sällskapet har varit på en mysig parhelg med brädspel och känslor på åratal. Istället är det gamla oförrätter, upptrampade schismer och halvsmälta hotfulla kommentarer som gäller. Varje blick påminner om kontokortsskulder och sms som aldrig borde citeras i gruppchatten. Exen glider runt som köldslagna huggormar, vänskapsbanden är lika elastiska som ett gammalt resårband – och manuskriptet har en otäck förmåga att låta nya konflikter blixtra till i exakt samma ögonblick någon försöker låtsas vara vuxen.

Dialogen? Korrekt, det är som att passiv-aggressiva sarkasmer är inneboenden i varenda replikerat samtal. Efter fjärde syrliga piken (exempel:

“Klart du ställer dig bakom grillen, du har ju alltid älskat att gömma dig från problemen.”

) inser man att manusförfattaren måste ha haft årets svåraste break-up eller helt enkelt gör fältstudier på Facebooks tråkigaste diskussionssidor. Men, och det är avgörande: ingen kan anklaga filmen för att vara småputtrig. Regissören pressar ut thriller-spänning som saft ur en citron, där mänskliga känslor ibland skänker en illusion av trygghet – tills någon plockar fram vassa köksredskap och minnen av 00-talets miserable dejtingliv.

Gamla trauman, nya köksredskap och varför alla borde boka parterapi

Det som verkligen får Over Your Dead Body att kännas som en brutal cirkelterapi utan fika är hur skoningslöst filmen borrar ner sig i trasiga relationer och vänskapsband som borde ha fått gå ur tiden med 90-talets frisyrer. Här finns den grundligt bittra ex-flickvännen som sparar på vassa ord som andra samlar på mynt, den manipulerande kompisen som är förälskad i andras olycka, och förstås huvudpersonen själv som fått “dåligt omdöme” inskrivet på själens körkort. Det är som om någon öppnat Pandoras ask – och bytt ut hoppet mot dålig kommunikation.

Varenda karaktär har sin egen känslomässiga rustning, och när dialogen plockar fram nya stickvapen (både bokstavligt och metaforiskt) blir man snabbt varse att terapi är för fegisar i den här världen. Ett ögonblick sitter gänget och tuggar småprat över halvbränd grillkorv, i nästa har någon slängt ur sig repliker sylvassa nog att få en norrländsk tystnad att kännas småpratig. Som när ett låtsat överseende leende ackompanjeras av:

“Jag förstår att du har svårt att lita på folk – det där med din pappa måste ha varit tufft. Hur många år är det nu sen han lämnade er för jazzbandet?”

Det är i dessa ögonblick filmen gränsar till thriller – här kan man verkligen tala om knivar i ryggen och saxar i hjärtat, på fler än ett plan.

Regissören har uppenbarligen suttit med en checklista för “klassiska cabin-in-the-woods”-grepp, men valt att dra dem genom slipmaskin och bitterhetsfilter för att skapa något både igenkännbart och nedslående kul. Visst flimrar klichéerna förbi – isolerad stuga, noll mobiltäckning, någon som prompt måste fråga vad det egentligen betyder att “bara vara vänner”. Och alltid med ett tvetydigt flin, som när någon går ut till grillen för att “hämta luft” och publiken vet att det snarare blir slipdamm och dåliga vänskapsbeslut som väntar.

Filmen lyckas mot alla odds, tack vare sin sylvassa dialog, blanda pulsökande spänning med mörk humor där man skrattar i självförakt och genast vill byta plats i soffan. Några av replikerna (“Din nya kille ser ut som min gamla lamineringsmaskin – fast den var faktiskt användbar”) känns så skoningslöst spetsiga att det nästan gör ont att skratta. Är humorn medveten? Här går meningarna isär – vissa scener tycks vara ren improvisation, andra bär tydlig stämpel av en manusförfattare som haft ett verkligt helvetesår.

Om genren får sig en fräschörbooster? Nja. Allt är gjort förut – men sällan med så svartsynta ögon och så skoningslöst öra för mänsklig misär. Publiken är delad: IMDb:s betyg (6,7/10) och Metacritics halvljumma 59 antyder att vissa uppskattar syrligheten medan andra anat magkatarr efter halva filmen. Kritikerna på RogerEbert.com kallar filmen för “obehagligt träffsäker”, medan en av de mer kärleksfulla Reddit-kommentarerna sammanfattar känslan: “Som midsommarfest hos svärmor, fast någon delat ut motorsågar istället för rosé.”

Sammanfattning: Ett sylvasst relationsdrama för dig med känsliga nerver (eller svart humor)

Over Your Dead Body är en sylvass, mörkhumoristisk och bitvis obekväm studie i mänskliga misslyckanden där gamla trauman, sarkasmer och sociala minor stapplas likt doftgranar i en taxibil. Regissören gör smått imponerande underhållning av vardagens ångest och utflykten till stugan är mer “Scener ur ett brustet hjärta” än valfri myshelg på Netflix.

Betyg: 3,5 av 5 möglande grillkorvar.

För dig som älskar när svart humor möter känslomässig vandalism – och har en viss förkärlek för obekväma middagar med människor du trodde att du hade lämnat bakom dig – är det här en smart, rolig och stundtals elak filmupplevelse. Men varning: tycker du att “vitlök är för starkt” och föredrar filmer där folk faktiskt pratar ut och kramas, välj något annat.

Publik och kritiker är i övrigt delade – Metacritic landar på en trevande 59 medan RogerEbert.com och IMDb beskriver filmen bäst som “träffsäker men obekväm”. Reddit tog i från tårna och kallade det “midsommar hos svärmor, men med motorsågar istället för rosé”, och om inte det säljer in filmen vet jag inte vad som gör det.

Over Your Dead Body – 2024 – Amazon Prime Video – Rollistan innehåller bl.a:

Samara Weaving, Jason Segel, Timothy Olyphant, Juliette Lewis

Bilder från TheMovieDataBase. Amazon Prime Video