En stark och upprörande thriller om advokaten som vågar ta strid mot kemijätten DuPont och blottlägger den verkliga Teflonskandalen. Obligatoriskt tittande för varje skeptiker och vattenkonsument.
Vad händer när hulken kliver ur trikåerna och dyker ner i kemikaliemörkret? I Dark Waters får vi Mark Ruffalo som advokat på svettigt korståg – och plötsligt smakar morgonkaffet misstänkt mycket cancerframkallande Teflon.
”Det här är filmen där Ruffalos största motståndare inte är ett grönt CGI-monster, utan ett mötesrum fullt av DuPont-gubbar och människans eviga förtroende för ett rent vattenglas.”
Ah, Mark Ruffalo. Mannen som med en diskret fläck svett under skjortkragen och ständig rynka i pannan lyckas förvandla juridisk monotoni till något som ändå känns som… spänning? I Dark Waters ser vi honom kånka dokument, hyttandes med buntband (ytterst hotfullt, ändå!), medan han excellerar i konsten att se både illa till mods och envist beslutsam ut – ibland samtidigt. Tänk: en Bruce Banner på långsam koffeinavgiftning, som gått vilse på ett kontorshotell i Midwestern folkhem. Det är svårt att inte beundra Ruffalos förmåga att humanisera vad som i andras händer lätt bara skulle bli grådassigt kontorsdrama: han går från mötessal till mötessal, blandad kloroksyddad corporate-soppa, och bygger motvilligt den där heroiska nerven som krävs när hela kemikalieindustrin står på skurklistan.
Och så är det förstås den giftiga verkligheten. Teflon är inte längre det som fastnar på stekpannan – efter Dark Waters ser du på ditt morgonkaffe med viss misstänksamhet. Filmen släpper ner oss mitt i det kemiska träsk som är DuPonts West Virginia: här är ett glas vatten aldrig bara ett glas vatten, utan en pittoresk potentiell mordvapen. Allt detta hanteras med samma stelbenta obekvämhet som när man råkar sända ett team-möte i pyjamas: tyst, stickigt, långsamt upptrappande obehag. Ruffalo är navet kring vilket all denna ofantliga byråkratiska maktlöshet långsamt snurrar – och någonstans gör han det hela väldigt, väldigt mänskligt.
Det är lätt att tro att “Dark Waters” bara är ännu en sån där tung juridikthriller där menlösa paragrafer vevas och Washingtons monument glittrar i bakgrunden. Men nej, här är det West Virginias leriga gårdsplaner, anonyma bunkar med dokument och konferensrum som luktar syntetmatta och existentiell ångest. Ruffalo, oftast så bekväm i tighta Marvel-kläder, får kämpa mot demoniskt små slipsknutar och svettfläckar modell “tisdag efter lunch”. Han är advokaten Rob Bilott, som motvilligt – men skoningslöst nog – dras in i det verkliga giftträsket när bonden Wilbur Tennant (Bill Camp, lika jordig som ständig regnprognos) släpar in ett filmiskt bevis på företagets slarv: döda kor, grått vatten, omöjliga kemikalier. Teflon är inte längre hjälten i stekpannan, utan förrädiskt tyst mördare i varje kopp kaffe.
Med ohygglig noggrannhet avtäcker filmen hur DuPonts “evighetskemikalier” smyger sig in i allt – från patientjournaler till tvättade babykläder. Och mitt i detta står Ruffalos Bilott: obekväm, kämpar envist mot systemets tröghet och levererar smått briljanta sammanbrott inramade av ringpärmar och blankpanande konferensrumslampor. Tänk “Erin Brockovich” – fast utan solglasögon, sex appeal eller några som helst one liners.
”Det är det sällsynta undantaget: en corporate thriller där faran varken exploderar eller rinner ut i sanden, utan långsamt, långsamt sipprar in i våra liv”, konstaterar RogerEbert.com och landar i fyra av fyra stjärnor.
Det är just detta långsamma, psykologiska snörhål som gjort “Dark Waters” till en kritikerfavorit: IMDb landar på betryggande 7,6, Metacritic på respektingivande 73, och publiken… ja, åsikterna spretar från “mästerklass i återhållen vrede” till “var är Hulken?”. För här får Marvel-fansen ingen Bruce som slår utan Ruffalo som läser, svettas och, faktiskt, får oss att ifrågasätta vårt eget kranvatten snarare än ett CGI-anfört gatuslagsmål.
“Dark Waters” är en sån där film som sipprar under huden och stannar kvar i bakhuvudet länge efter eftertexterna rullar. Regissören Todd Haynes har tillsammans med Ruffalo & Co skapat en thriller där hotet kommer långsamt smygande – och där dramatiken finns i vad som döljs under ytan, inte vad som brakar och exploderar. Det är en tät, nästan klaustrofobisk resa där publiken får känna på den hopplösa kamp som utspelas mellan vanliga människor och företagsgiganter med villkorslösa resurser.
De som uppskattar noggrant berättade, verklighetsbaserade thrillers à la “Spotlight” eller “Michael Clayton” (utan Clooneys colgate-leende) kommer känna sig som hemma här. Ruffalo gör kanske sitt bästa jobb sedan han bytte byxstorlek på vita duken, och stödet från Bill Camp, Anne Hathaway och Tim Robbins gör att filmen undviker slentrianens träskmark.
Betyg: 4 av 5 filterkaffe med teflonsmak.
”Imponerande och kompromisslös – grävande journalistik på film när den är som bäst” – Variety.
Kort sagt: Gillar du rättspatos, långsam men naglande obehagskänsla och filmer där den riktiga skurken inte bär mask utan slips? Hoppa över nästa Marvel-rulle och ge dig på “Dark Waters” istället. Får dig förmodligen att kolla på din vattenkokare lite extra – men det kan det vara värt.
Dark Waters – 2019 – Amazon Prime Video – Rollistan innehåller bl.a:
Mark Ruffalo, Anne Hathaway, Tim Robbins, Bill Pullman
Images from TMDB API
Bilder från TheMovieDataBase. Amazon Prime Video
En frustande, svart komedi om mobiltelefonins största flopp och männen bakom den. BlackBerry är lika vass och bitterljuv som sms:et som dödade en hel bransch.
Chris Hemsworth briljerar som iskall tjuv i Crime 101, en smart thriller längs Los Angeles motorvägar som levererar både underhållning och oväntad karaktärsdjup.
En pandemisk thriller där en mystisk sjukdom utrotar världens rika. Rich Flu tar svarta komedi till nya höjder och ställer frågan: Hur mycket är ditt liv egentligen värt?
Topper följer en fallen komiker som tvingas konfrontera sitt förflutna och sin ångest på LA:s hårda standup-scen, där drömmen snabbt riskerar bli mardröm.
Mer från Midcent
Nyhetsbrev
Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.
