Neapels maffiangangsters har fått sitt Gudfadern-ögonblick: Gomorrah The Origins smakar krut och nostalgi

Bakom fikonträden: Neapels 70-tal och den italienska brottslighetens förföriska look

Låt oss börja där allt känns som mest förbjudet: i de trilskande gränderna, där varje sidoblick signalerar “Degas möter disco” och ett par sladdriga utsvängda byxor plötsligt är skillnaden mellan kung och kadaver. Gomorrah: The Origins skickar oss hänsynslöst tillbaka till Neapel på 1970-talet—en epok där fiat 127:or parkeras fritt, mustascher växer vilt och ingen någonsin knäpper sina skjortor mer än nödvändigt. Här är autofria gator fyllda av självrannsakelse och andnöd – och stilen? Den är lika självklar som Camorrans cynism.

Seriens miljöer är lika mycket en fetisch som ett trovärdigt tidsdokument. Vi får ögonblicksbilder av ett Neapel där pastellfärgade fasader döljer makabra transaktioner, och brottets män bär sina klubbkavajer med mer själ på axlarna än samvetskval. Det är, på gott och ont, en sorts La dolce vita goes Scorsese: Italien kan förpacka cynismen i så mycket mode att till och med sveket doftar Eau de Cologne med not av blod.

Jämförelsen med Gudfadern och Sopranos är oundviklig. Men där New Jersey fumlar med grillverktyg och Manhattan bokstavligen marinerar i cigarrök, har Neapel ett gott öga till detaljerna—en slags retro-nihilism där varje outfit är en ställningstagande. Här är det lätt att känna sig både stilsäker och livrädd på samma gång. Om Netflix-algoritmen någonsin skulle utveckla ett filter för “breda kragar & moralisk tveksamhet”, så är det här modellen.

Och nej: du blir aldrig riktigt förlåten för att du låter dig hänföras. Neapel 70-tal i Gomorrah: The Origins påminner om varför vi alltid smygfantiserar om livet på fel sida lagen—men hade aldrig ett par skor känts så tunga i slowmotion tidigare.

“Endast italienare kan servera ett skott i pannan med lika mycket elegans som en espresso.”

Familjeband, klanlojalitet och moraliska mörkerzoner

Om man vill förstå Gomorrah: The Origins är det lika bra att lägga undan sitt rättspatos direkt och ersätta det med oljiga fingrar och cynism. Serien skalar skickligt av lagren i klanernas hierarki och bjuder på blodsband som är lika snåriga som Neapels tvättlinor. Här är lojalitet ett ekonomiskt instrument snarare än ett hjärtevarmt ideal—ett slags “Swish för svek” där du aldrig riktigt vet om nästa omfamning slutar i kyss eller kula. Om original-Gomorrah var en handbok i cynism, så är The Origins själva protokollet: varje känsla måste vägas mot klanens balansräkning.

I denna värld, där självreflektion ständigt hotas av att någon skjuts under lunchen, förvandlas barndomens enkla föreställning om ont och gott till något som bäst liknas vid en italiensk politisk debatt—obegripligt intrikat, retoriskt briljant och alltid på väg mot en skandal. De unga knattarna, “lejonen”, tränas in i kriminalitetens dagliga rutiner med samma kärlekslösa konsekvens som Fiatens handbroms: när du väl släppt den, rullar allt okontrollerat utför.

Och här någonstans blir ordet “goodfella” direkt patetiskt. När gängets framtidshopp langar knark till skolbarn på bekostnad av sin barndoms sista oskuld, är den amerikanska glamorösa gangsterromantiken rejält passé. Klanlojalitet handlar här inte om kodex, utan om överlevnad; om att förhandla om lojalitet som bäst över en risig espresso, och byta samvete mot rabattkuponger på nästa pistole. Med andra ord: “You come here on the day of my daughter’s first heroinförsäljning”—det är inte längre Shakespeare, det är bara Neapel.

Summering: Bättre blir det knappt för genrens fans

Gomorrah: The Origins är den blodiga elegansens återkomst och den sätter ribban nästan löjligt högt för maffiaepos anno 2020-tal. Här blandas frosseri i nitisk 70-talsestetik med ett stenhårt, rått manus där ingen är särskilt värd att heja på – men man kan heller inte slita blicken. Om du har svalt Gudfadern-boxen hel, kan dina repliker från The Sopranos utantill och tycker att tillvaron är lite för rättvis – ja, då kommer du att stortrivas. För alla som önskar nailart i form av blodstänk och pälsjackor, är det här femtio år av neapolitanskt mörker på sitt mest känsloladdade och stinkande bäst.

Samlad kritik och publikens dom

Serien har, enligt IMDb, stadigt legat på 8,6/10 efter premiärveckorna, där flera kritiker på Metacritic understrukit att det är en “förvånansvärt fräsch spin-off” och “en origin story som faktiskt behövs” (The Guardian). RogerEbert.com kallar det “lika stilsäkert som det är samvetslöst”. Flera italienska recensenter har gapat av förtjusning (eller möjligen chock), där La Repubblica summerade: “La Camorra behöver inget Hollywood-filter längre – Neapel levererar själv.”

“Det här är inte för den som vill ha enkla lyckliga slut eller flaskhalsar av moralisk upprättelse. Det är skoningslöst, men även vackert uträknat.”

Betyg: 4,5 av 5.
Du som älskar cynism, maktspel, mode och vill ha ditt kriminaldrama utan sentimentalitet – det här är din nya favorit. Om du letar tröst eller hopp: titta på ett bakprogram istället.

Gomorrah: The Origins – 2026 – Showtime – Rollistan innehåller bl.a:

Luca Lubrano, Francesco Pellegrino, Tullia Venezia, Fabiola Balestriere

Bilder från TheMovieDataBase. Showtime