När paranoia är brasilianskt: The Secret Agent fångar diktaturens skuggor med Wagner Moura i högform

Så lyckades Apple TV smuggla in brasiliansk nerv i en brittisk klassiker

En tropisk käftsmäll mitt i engelsk dimma – varken Conrad eller Churchill skulle ha sett den komma. Redan efter första scenen i Kleber Mendonça Filhos version av The Secret Agent (Apple TV+, 2025) inser man att det här definitivt inte är din pappas Parisergata. Ordet ”konstnärlig frihet” får här så bred innebörd att det nästan gränsar till diplomatiskt incident. Lyckas man föreställa sig Joseph Conrads uråldriga paranoia, men nu energiinjicerad med brasiliansk blitz och suckande London-misär, ja då har man hamnat nära vad regissören vill åstadkomma – och till hälften lyckas med.

Och jo, man hajar till när Wagner Mouras förbittrade agent dundrar in bland Westminsters ekande stenvalv, kantad av diskreta samba-rytmer och svettig oro. Moura (ja, han från Narcos) gnisslar tänder som om han försökte tugga i sig hela St. James’s Park. Han bär själva stadens fuktiga ångest som en för stor trenchcoat och lyckas, fullt övervakad av världens mest slätkammade Secret Service, få existentiell ångest att se ut som ett nödvändigt arbetsredskap. Filhos kamera, alltid uppe i ansiktet på sina neurotiska rollfigurer, är så besatt av långsamma panoreringar och stillastående ögonblick att man börjar misstänka att någon glömt olja stativet. Men mitt i det här trötta gråa får vi oväntade utbrott av färg, musik och karnevalskänsla. Westminster känns plötsligt mindre grått hål i kartan, mer Rio en regnig tisdag.

När latinsk energi möter världens tröttaste stad

Även estetiken känns som ett felskickat mail till BBC:s stabsrum. Här dansar själva filmspråket med: Gedigna skuggspel à la Conrads original paras med vilda färgskurar och brasilianska beats. Samba möter foggy brit-pop och det som borde ha blivit ännu en mossig agentthriller blir en sorts tropisk hallucination där regissören snarare verkar vilja reta upp fansen än göra dem trygga. Det är vågat, frustrerande och – faktiskt – rätt kul att se Londons mest stela kvarter få svettas till något annat än Lorde.

Till och med de klassiska agent-attributen (ryggsäckar med sprängdeg, brev fyllda av koder, mörka alleys) får sig en dusch capoeira-energi. Det är smutsigt, poppigt och emellanåt förbannat påfrestande – men lika ofta är det charmigt i sin krock mellan världar som sällan får mötas på denna nivå. Bäst av allt? Filhos förmåga att lämna kvar frågan: är detta en konspiration, en satir, eller bara ett drygt sätt att få oss att läsa om gymnasiets jobbigaste roman?

Reaktioner och recensioner: vad säger publiken (och varför är ingen neutral)?

Det råder dramatisk polarisering bland både kritiker och publik – och det är sällan man får se en Apple TV-produktion splittra lägret så hårt. IMDb:s betyg har redan klättrat från 5,9 till 7,2 under två första veckorna (källa: IMDb), men kommentarerna gränsar till pajkastning: “Moura är årets bästa anti-hjälte” står sida vid sida med “Hade hellre haft en koloskopi än suttit genom två timmar till!” (citat: RogerEbert.coms läsarpanel). Metacritic har samlat 28 recensioner och landar på mediokra 61/100, men flera amerikanska kritiker hyllar ändå det genreöverskridande tilltaget: “Den här filmen riskerar allt, men den smakar också något vi missat i spiongenren sedan kalla krigets dagar.” Bland publikens mer försonliga röster hörs: “För första gången förstår jag varför vi tvingades läsa Conrad – det handlade inte bara om bomber, utan om att ha sämre dagar än alla andra.”

Att göra om paranoia till samba dans – på gott och ont

Filho vet förstås vad han gör med Conrads eviga misstro, men han bryr sig ungefär lika mycket om brittisk återhållsamhet som en hungrig piraya bryr sig om bordsskick. Originalets klaustrofobiska spionvärld är här utbytt mot ett London där varje övervakningskamera tycks flirta med kameran, och varje alleyway ekar av brasilianska gitarrackord och gammaldags rädsla. Mouras Agent Verloc – numera betydligt svettigare och mer existentiellt vilsen än herrarna i tidigare, torrare tolkningar – känns ändå fascinerande nutida. Han paranoidslår sig igenom ett London där internets trollarméer ersatt de gamla anarkistcellerna, och där Big Brother nuförtiden heter Alexa och beställer avgörande bomber via drönarleverans (nej, inte bokstavligt – men du fattar andemeningen).

Allt genomsyras av en smygande samtidsskräck: här finns inte bara bomben i ryggsäcken, utan också övervakningen i fickan, algoritmerna som misstänker, och latenta maktstrukturer som får gamla Scotland Yard att framstå som ett fikarum på Folksam. Filho tar sig friheten att ständigt ställa frågan: Vem kan du lita på när både grannen och din telefon kan vara informatör? Det är lika mycket satir över övervakningskapitalismen som politisk thriller, och ibland (tack vare eller trots Mouras frustrerade karisma) riktigt roligt. Vi får slowmotion-sekvenser av nervösa textmeddelanden, improviserade sambautbrott på perrongen vid Charing Cross och konspiratoriska bönestunder i halvstängda barbershops – och mitt i allt detta förväntar man sig halvt om halvt att Paddington-björnen ska försöka sälja dig VPN-abonnemang.’

Blandningen av existentialistisk ångest och tropisk svettfest gör att The Secret Agent aldrig känns som en snäll hyllning, snarare en utmanande remix på hög volym. För varje publikfriande blinkning (en surmixt James Bond, en tabasco-doftande MI5-chef) finns ett köttigt svindlande ögonblick av sorg eller ångest som får en att undra varför ingen gjorde denna cocktail tidigare – och varför den ändå är svårsmält. Men man får ändå erkänna: när Conrad via Mendonça Filho tvingar oss att se dagens London genom Rio-glasögon, förlorar man inte bara sin oskuld som tittare. Man tappar ibland också tråden – men å andra sidan, vilken hemlig agent gillar raka vägar?

Sammanfattning: Ett brasilianskt kaos i London-dimma – och det funkar (för vissa)

The Secret Agent anno 2025 är knappast en lagom affär. Regissören Kleber Mendonça Filho kastar en tropisk handgranat in i brittisk agenttradition och låter Wagner Moura svettas fram existentialism, samba och storstadsångest i en originell, splittrande spionthriller. Det är mer hallucination än hyllning, mer utmanande än tryggt – och det är precis det som gör filmen obeskrivligt både frustrerande och fascinerande.

Visuellt och tonalt snubblar man ibland mellan komik och kramp, men sällan har Londons gråhet känts så explosivt levande. Moura tar rollen som konspirationens nervknippe till nya nivåer och Filho lyckas smuggla in samtidskritik där du minst anar det: i ett soundtrack, i ett blickutbyte, i ett oväntat improviserat samba-move mitt på en regnig gata.

Det slutgiltiga omdömet – är detta din kopp te eller caipirinha?

Betyg: 3,5 av 5

”Det är vågat och stökigt, sällan perfekt, men ibland elektriskt. En konspiration för dig som gillar när klassiker utmanar både rötter och genre.”

Serien/lekar bäst för dig som:

• Har tålamod med kompromisslös konstnärlig frihet och stilövergrepp.
• Längtar efter att se spiongenren mosad, kramad och omstöpt i samba och paranoia.
• Blev uttråkad av Tinker Tailor eller ändlöst torra Agent 007-maraton – och vill ha något splittrande, vågat och kanske till och med provocerande.

Är du däremot allergisk mot konstnärliga experiment (eller mot kaotiska genremixar i allmänhet)? Då är detta definitivt en produktion att gå cirklar kring – sådär som en riktigt paranoid agent.

Överlag går The Secret Agent hem när skrattet fastnar halvvägs och konspirationen smakar socker, lime och krossad is – oavsett om du blir provocerad eller hänförd. Och enligt publiksnittet på IMDb (just nu 7,2/10) verkar det vara precis lika många som älskar som blir svettigt förvirrade – en cocktail, det med.

The Secret Agent – 2025 – Apple TV – Rollistan innehåller bl.a:

Wagner Moura, Alice Carvalho, Gabriel Leone, Isabél Zuaa

Bilder från TheMovieDataBase. Apple TV