Klanen är Pascal Engmans stora gangsterepos – och sidvändarmotorn går varm

Klanen: Pascal Engman bygger ett Sverige där tryggheten flyttar ut innan hyran är betald

Det börjar med två nyfödda barn på Danderyds sjukhus – och slutar, åtminstone för läsaren, med att man vill kontrollera att ytterdörren verkligen är låst.

Pascal Engmans Klanen är ingen vanlig deckare med ett lik, en kommissarie och en kaffetermos som långsamt förlorar värmen. Här får vi i stället ett brett thriller- och familjeepos där Sollentuna delas upp i två verkligheter: den välpolerade villaförorten och Malmvägen, där familjen Mansour med droger, våld och hedersregler bygger en maktstruktur som staten mest tycks betrakta från säkerhetsavstånd.

Josef Mehrabi och Antonia föds samma dag, den 1 september 1997, men deras liv får omedelbart olika spelplaner. Josef växer upp med sin ensamstående mamma på Malmvägen, nära den växande Mansourklanens inflytande. Antonia växer upp i en välbeställd kärnfamilj, där fasaderna är putsade och problemen till en början hålls på behörigt avstånd. Men Engmans poäng är lika enkel som obehaglig: avståndet mellan världarna är kortare än folk med fjärrvärme och nyrenoverat kök gärna tror.

Runt dem finns Ali Mansour, klanens iskalle överhuvud, sonen Muhammed som fostras för att ta över familjeföretaget – vilket tyvärr inte säljer bokföringsprogram – och dottern Zara, som går från att vara pappans ögonsten till någon som måste kontrolleras. Polisen Hjalmar ser samtidigt sitt område glida honom ur händerna. Det är en roman om kriminalitet, ja, men ännu mer om lojalitet, skam, klass och familjeband som stramar åt som en för hårt dragen slips.

En thriller med större ambitioner än att bara få upp pulsen

Engman har tidigare fått många läsare att sträckläsa Vanessa Frank-serien, och den som väntar sig samma höghastighetsmodell får delvis rätt. Spänningen finns där, och den är effektiv. Kapitlen driver på med den där väloljade rytmen som får en att tänka ”bara ett till” tills klockan blivit pinsamt mycket och morgondagen formellt har gått sönder.

Men Klanen är bredare än Vanessa Frank-böckerna. Där den serien ofta fungerar som en adrenalinstinn motorcykel genom samtidens kriminalitet, är Klanen snarare en familjekrönika med blåljus i backspegeln. Engman tar sig tid att visa hur kontroll etableras: inte bara genom skott och hot, utan genom tystnad, beroenden och vardagliga eftergifter. Det är sällan muntert, vilket vore en märklig invändning mot en roman om dödsskjutningar och hedersvåld. Men det är desto mer drabbande.

Starkast är Josef och Zara. Josef bär på den där hopplösa, igenkännbara önskan att bara få leva ett normalt liv utan att svika dem han älskar. Zara får i sin tur gestalta den patriarkala kontrollens grymma logik: du kan vara älskad, så länge du är lydig. Engman skriver med empati utan att försköna människorna eller deras handlingar. Det är en balansgång som många författare tar sig an med samma elegans som en älg på blankis. Här fungerar den.

Svagheten ligger i samma sak som gör romanen ambitiös: den stora rollistan. Många perspektiv ger bredd och tyngd, men ibland känns det som att försöka lära känna ett helt bröllop innan förrätten kommit in. Några personer hinner få konturer snarare än djup, och man får arbeta för att hålla relationerna i huvudet. Å andra sidan: en berättelse om ett samhälle som påverkas av en klans framväxt ska inte kännas som en ensampromenad.

Våldet får konsekvenser – och berättelsen har nerv

Det mest övertygande med Klanen är att Engman inte använder våldet som pynt. När det smäller är det inte för att läsaren ska få en billig kick, utan för att visa vad våld gör med familjer, vänskaper och hela bostadsområden. Förövare, offer och de som försöker hålla sig utanför hamnar i samma mörka ekvation. Resultatet är en thriller som både underhåller och gnager.

Romanen vill mycket: skildra två decennier av växande gängkriminalitet, klasskillnader, kärlek över gränser, polisens begränsningar och hederskulturens brutalitet. Ibland märks konstruktionen; Engman kan vara så angelägen om att få in nästa samhällsspricka att man nästan hör kugghjulen. Men oftast får han ihop det. Han har framför allt den sällsynta förmågan att göra stora strukturer mänskliga. Statistik blir ansikten. Rubriker blir människor med mammor, barn och mycket dåliga alternativ.

Det är också tydligt att boken har hittat sin publik. BTJ kallar den ”en grandios och stark berättelse” och lyfter fram dess nära episka omfång, samtidigt som de noterar att den omfattande persongalleriet kräver en uppmärksam läsare. Aftonbladet konstaterar att ”sidvändarmotorn är igång”, en formulering som träffar rätt: Engman vet precis hur man avslutar ett kapitel så att läsaren kapitulerar. På Storytel har Klanen betyget 4,4 av 5, baserat på cirka 3 809 betyg.

Dom: läs den om du vill ha mer än ett lik i första kapitlet

Klanen är en stor, mörk och uppfordrande thriller för dig som uppskattar när spänning får samsas med socialt allvar och familjedrama. Den passar särskilt väl för läsare som gillat Vanessa Frank-serien men är beredda på ett lugnare, bredare och mer månghövdat berättande. Här är tempot fortfarande högt, men Engman är mer intresserad av varför ett samhälle spricker än av att bara visa glassplittret.

Den stora ensemblen kostar ibland i koncentration, men vinsten är en romanvärld som känns befolkad, hotfull och sorgligt trovärdig. Klanen är inte felfri, men den är kraftfull, välskriven och svår att lägga undan. Kort sagt: en bok som ger dig både underhållning och en obekväm känsla av att verkligheten inte alltid bor så långt bort som vi vill tro.

Betyg: 4 av 5.

ISBN – 9789189928138