Nolan tar rodret mot Troja – kan The Odyssey bli årets mest episka sjöresa?

Filmen följer Odysseus efter det trojanska kriget, när han försöker återvända till Ithaka. På vägen möter han bland andra cyklopen Polyfemos, sirenerna och Kirke – tre hinder som påminner om att den klassiska hemresan inte riktigt kan lösas genom att följa Google Maps och hålla sig till höger. Matt Damon spelar Odysseus, Anne Hathaway hans hustru Penelope och Tom Holland sonen Telemachos. Zendaya spelar Athena, Robert Pattinson friaren Antinoos och Charlize Theron havsnymfen Kalypso.

Det är en enkel premiss i grunden: en människa vill hem. Men Odysséen har aldrig varit en berättelse om en rak transportsträcka. Hemkomsten är samtidigt ett test av identitet, lojalitet och uthållighet. Odysseus försöker inte bara nå Ithaka; han försöker återvända som den person han var när han lämnade platsen. Det är en detalj som fortfarande har viss bärkraft, särskilt för män i den ålder då ett garageprojekt kan ha pågått längre än vissa europeiska krig.

Nolan har tidigare byggt filmer kring människor som försöker ta sig genom extrema miljöer och ännu mer extrema idéer. I Interstellar var det rymdens avstånd och tidens obarmhärtighet. I Oppenheimer var det en historisk katastrof och en hjärna som vägrade lämna problemet i fred. Här är det havet, gudarna och den antika världens samlade förråd av dåliga beslut. Skillnaden är att materialet redan från början kommer med färdiga symboler, monster och förbannelser. Nolan behöver alltså inte uppfinna en storslagen metafor. Han behöver bara se till att den fyller hela bildytan.

Det mest påtagliga produktionsvalet är också det mest fysiskt påtagliga. The Odyssey är inspelad helt med IMAX-kameror, ett grepp som placerar filmen i samma monumentala tradition som de stora filmeposen – från Ben-Hur och Lawrence av Arabien till Gladiator och Sagan om ringen. Men där de klassiska föregångarna använde sina landskap för att skapa skala, använder Nolan gärna skalan för att skapa tryck. Havet blir inte bara en plats Odysseus måste passera, utan en vägg av vatten. Ett fartyg är inte bara ett fartyg, utan ett flytande koncentrat av fara, plikt och dåliga väderprognoser.

Filmen hade svensk biopremiär den 17 juli 2026 och har svensk åldersgräns 15 år. Universal Pictures distribuerar filmen, som är producerad av Christopher Nolan och Emma Thomas genom produktionsbolaget Syncopy. På pappret är det en internationell samproduktion mellan USA, Storbritannien, Kanada, Nya Zeeland och Island. På duken är det en mycket gammal berättelse berättad med mycket moderna muskler – och med en rollista som antyder att även gudarna numera måste konkurrera om uppmärksamheten med prestige-tv och superhjältefilmer.

Från Ben-Hur till Gladiator – och varför Nolan inte nöjer sig med en liten sandlåda

Det är svårt att göra en film om Odysséen utan att omedelbart hamna i sällskap med Ben-Hur, Lawrence av Arabien, Gladiator och Sagan om ringen. Det är berättelser där landskapet inte bara omger människorna, utan verkar ha fått en egen rollista och betydligt bättre arbetsmoral än de flesta birollsinnehavare. Nolan placerar sig medvetet i den traditionen, men hans version har en särskild sorts rastlöshet. Han vill att varje våg ska kännas som ett hot, varje klipp som en upptäckt och varje tystnad som om den snart ska explodera.

Att The Odyssey är den första långfilmen som spelats in helt med IMAX-kameror är inte en detalj man behöver läsa i pressmaterialet för att förstå. Formatet märks i filmens fysiska ambition. Havet breder ut sig som en avgrund, fartygen ser ut att vara byggda för att segla rakt in i mytologin och de antika miljöerna får en tyngd som hade gjort även ett vanligt sandkorn till en möjlig Oscar-kandidat. Nolan använder inte storleken som dekoration. Han använder den som argument.

Samtidigt är detta fortfarande en Nolan-film, vilket innebär att storslagenheten kommer med ett inbyggt nervsystem. Interstellar gjorde rymdens avstånd till ett känslomässigt problem. Oppenheimer förvandlade vetenskaplig ambition till historisk skräck. I The Odyssey får det antika äventyret samma behandling. Odysseus är inte bara vilse på havet; han befinner sig i en tillvaro där varje gud, varelse och människa tycks ha ett eget villkor, en egen agenda och helst också en dramatisk entré.

Matt Damon spelar Odysseus med en blandning av fysisk trötthet och intellektuell vaksamhet. Det är en roll som kräver att han både ska vara krigshjälte, make, far och man med den mycket mänskliga egenskapen att ibland tro att han är den smartaste personen i rummet. På havet är det dock sällan ett rum, och när det väl är det brukar någon vara en cyklop. Anne Hathaway ger Penelope en värdighet som inte behöver höja rösten för att göra sig hörd, medan Tom Holland som Telemachos får gestalta den långsamma övergången från son till person.

Zendaya spelar Athena, Robert Pattinson friaren Antinoos och Charlize Theron havsnymfen Kalypso. Det är en ensemble som på pappret nästan ser ut som ett försök att lösa hela samtidens castingproblem på en gång. Ändå fungerar den, framför allt eftersom rollerna inte bara används som affischnamn. De blir olika uttryck för filmens centrala fråga: vad är en människa beredd att offra för att få återvända till den hon säger sig vara?

Nolans regi balanserar mellan det konkreta och det mytiska. Polyfemos är ett faktiskt hot, sirenerna är mer än en vacker distraktion och Kirke är inte bara ännu ett stopp på vägen. Men filmen verkar inte alltid vara intresserad av att stanna länge nog för att låta varje episod andas. Den rör sig framåt med samma beslutsamhet som sin huvudperson, även när berättelsen hade kunnat vinna på att dröja kvar vid ett landskap, en relation eller den enkla insikten att man kanske borde ha valt en mindre förbannad resrutt.

Kritikernas jubel, publikens köplust och det lilla problemet med att vara tre timmar lång

Mottagandet efter premiären har varit starkt, och siffrorna lämnar inte mycket utrymme för den som vill hävda att publiken helst ser antika epos hemma på en laptop medan någon annan spelar högt från köket. The Odyssey har 94 procent på Rotten Tomatoes baserat på 511 kritikerrecensioner och 96 procent på publikens Popcornmeter, baserat på fler än 25 000 verifierade publikbetyg. På Metacritic har filmen ett kritikerbetyg på 88 av 100 från 63 recensioner.

Rotten Tomatoes sammanfattar kritikernas reaktion som en storskalig och känslomässigt förankrad nytolkning av det antika äventyret. Det är en träffande beskrivning. Filmen är uppenbart byggd för att kännas stor, men den försöker också göra hemkomsten personlig. Havet må vara enormt, men filmens egentliga skala mäts i avståndet mellan Odysseus och Penelope, mellan Telemachos och den far han knappt känner, och mellan hjältebilden och den trötta mannen som till slut måste leva med sina beslut.

”Det är ett epos som vill att varje våg ska kännas som en historisk händelse.”

Det finns också invändningar, och de är mer intressanta än den vanliga klagovisan om att filmen är lång. Kritiker har pekat på ett ojämnt tempo och en berättarstruktur som inte alltid känns helt jämn. De fantastiska inslagen kan dessutom förlora utrymme när filmen lutar sig mot realism och fysisk trovärdighet. En cyklop är trots allt en cyklop. Om kameran behandlar honom som ett noggrant dokumenterat naturfenomen finns risken att det märkliga får mindre plats än det borde.

Det är filmens centrala spänning: The Odyssey vill både vara en rå, materiell överlevnadsberättelse och ett mytologiskt äventyr. I ena stunden känner man saltet, träet och tröttheten i kroppen. I nästa stund möter man gudar, monster och krafter som inte bryr sig särskilt mycket om mänsklig logik. När kombinationen fungerar blir resultatet mäktigt. När den inte gör det kan filmen kännas som om den försöker förhandla med sin egen fantasi.

Metacritic visar samtidigt en tydlig skillnad mellan kritiker och användare. Kritikerbetyget är 88 av 100, medan användarbetyget anges till 5,6 av 10 baserat på 3 021 användarbetyg. På IMDb är bilden betydligt varmare: 8,4 av 10 från omkring 485 000 användarbetyg. Siffrorna säger inte att någon har fel. De säger snarare att The Odyssey är en film som väcker starka reaktioner – och att människor på internet fortfarande kan enas om åtminstone en sak: att de gärna sätter ett nummer på sina känslor.

En biosuccé av den gamla sorten

Publiken har inte bara röstat med tummen upp, utan även med plånboken. The Odyssey drog in 264,1 miljoner dollar globalt under öppningshelgen, varav 124,5 miljoner dollar i USA och Kanada. Den 12 september 2026 uppgav Universal att filmen hade passerat 1,677 miljarder dollar globalt och blivit bolagets mest inkomstbringande film någonsin.

Det placerar filmen i en ovanlig position. Den är både ett dyrt, tekniskt experiment och en bekräftad masspublikssuccé. Här finns ingen anledning att tala om ”en möjlig biosuccé” eller hoppas att den ska hitta sin publik med tiden. Publiken hittade den direkt. Möjligen hjälpte det att marknadsföringen erbjöd en ovanligt enkel affärsidé: Christopher Nolan, Homeros, Matt Damon, ett hav och en mycket stor biografduk. Det är ungefär den kulturella motsvarigheten till att sälja en grill till en svensk man i juni.

Det stora genomslaget gör också filmens längd mer begriplig. Två timmar och 52 minuter är länge, men inte nödvändigtvis för länge för ett epos som vill rymma ett krig, en hemfärd, flera övernaturliga hinder och en familj som väntar på andra sidan havet. Problemet är inte att filmen är lång. Problemet uppstår när vissa partier känns som om de ändå hade behövt mer tid, medan andra verkar rusa förbi på jakt efter nästa stora bild.

Ändå är det svårt att avfärda ambitionen. Nolan har gjort en film som kräver att man ser den där den kan få plats: på bio, helst i IMAX, med ljud som inte skäms för att vara ljud. På en mindre skärm kan många detaljer överleva, men filmens idé om skala riskerar att krympa till något betydligt mer vardagligt. Och The Odyssey är inte vardaglig. Den handlar om en man som försöker komma hem i tio år. Att sedan se den i mobilen medan man väntar på att tvättmaskinen ska bli klar vore nästan respektlöst.

Frågan är om filmen kommer att växa vid omtittningar eller om den så småningom bara kommer att framstå som en mycket dyr påminnelse om att Christopher Nolan aldrig har träffat en berättelse han inte velat göra större, högre och aningen mer komplicerad. Svaret är sannolikt både och. The Odyssey är ett epos med verklig känslomässig tyngd, starka skådespelarinsatser och bilder som gör anspråk på att bli ihågkomna. Men den är också så förtjust i sin egen skala att den ibland riskerar att förväxla storlek med djup.

Det bästa i filmen finns i de ögonblick där det monumentala plötsligt blir mänskligt: en far som försöker återvända, en son som väntar, en hustru som håller fast vid en framtid som allt fler omkring henne betraktar som avslutad. Där behöver Nolan ingen storm, ingen gud och ingen IMAX-kamera. Där räcker det med en människa som vill hem. Resten är, som bekant, mest väder, monster och dålig planering.

Källor: IMDb, Filmstaden, Rotten Tomatoes, Metacritic, NBCUniversal, Associated Press.

Sammanfattning och betyg: ett epos som faktiskt förtjänar bioduken

The Odyssey är Christopher Nolan i sitt mest storslagna och mest kompromisslösa läge. IMAX-formatet, den internationella rollistan och den klassiska berättelsen ger filmen en tyngd som är svår att värja sig mot, särskilt när det monumentala får landa i relationen mellan Odysseus, Penelope och Telemachos. Matt Damon bär filmen med en blandning av hjältemod och utmattning, medan Nolans regi gör havet till både landskap och motståndare.

Filmens svagheter är samtidigt tydliga. Tempot är ojämnt, strukturen kan kännas ryckig och den realistiska tonen konkurrerar ibland med berättelsens mer fantastiska sidor. Det är invändningar som också återkommer i det dokumenterade mottagandet, även om helhetsbilden är stark: 94 procent på Rotten Tomatoes, 88 av 100 på Metacritic och 8,4 av 10 på IMDb. Publiken har dessutom svarat med imponerande köplust, vilket antyder att tre timmar antik hemfärd inte längre räknas som ett smalt intresse.

Betyg: 4 av 5

The Odyssey är för stor, för lång och ibland för förtjust i sin egen tyngd. Men den är också känslomässigt övertygande, visuellt överväldigande och tillräckligt ambitiös för att göra den gamla frågan om att komma hem relevant igen. Filmen passar bäst för tittare som vill se ett riktigt bioepos – gärna i IMAX – och som accepterar att Nolan ibland förklarar en känsla med samma kraft som andra regissörer använder för att förklara en naturkatastrof.

Den som söker ett snabbt äventyr kan med fördel välja en kortare resrutt. Alla andra bör gå ombord. Ithaka ligger långt borta, men utsikten är svår att klaga på.

The Odyssey – 2026 – Bio – Rollistan innehåller bl.a:

Matt Damon, Tom Holland, Anne Hathaway, Robert Pattinson

Bilder från TheMovieDataBase. Streamingdata från JustWatch. Bio