Ett rött monster, en olycklig kärlek och en myt som vägrar ligga still

Geryon är en ensam pojke med vingar och ett rött monsters kropp. När han förälskar sig i Herakles blir den antika myten en sårbar berättelse om begär, identitet och att växa upp.

En huvad person i röd dräkt med stora fjädervingar håller en kamera på en landsväg i skymningen, röda vingar, analog kamera, stadsrand
Innehåll
Röd självbiografi

Bokrecension

Midcent Bokrecension – Röd självbiografi av Anne Carson
”Geryon är en ensam pojke med vingar och ett rött monsters kropp. När han förälskar sig i Herakles blir den antika myten en sårbar berättelse om begär, identitet och att växa upp.”

ANNONS


Kärleken är ett monster. Carson ger den vingar

Det finns värre saker än att vara ett rött monster med vingar: att vara ett rött monster med vingar och förälska sig i fel man.

Anne Carsons Röd självbiografi, i svensk översättning av Mara Lee, handlar om Geryon, en ensam pojke vars avvikelse knappast går att dölja med en diskret skjorta. Han är både barn och vidunder. Hemma finns en våldsam bror och en kärleksfull men svag mor. Utanför väntar en värld där tillhörighet inte delas ut efter behov.

Sedan kommer Herakles, den äldre vännen och älskaren. Geryons tillvaro får ett centrum, vilket är underbart tills man upptäcker nackdelen med att placera sitt centrum i en annan människa. Många av oss har gjort försöket. Få skulle rekommendera konstruktionen till en ingenjör.

Carson förenar grekisk myt, uppväxtskildring och kärleksberättelse utan att slipa bort skarvarna. Resultatet är en egensinnig versroman som gör sårbarheten fysisk. Geryon känner sig inte bara annorlunda. Han har en kropp som bekräftar saken varje gång han försöker vara som andra.

Herakles behöver inte förklara sig

Det bästa med kärleksskildringen är dess obalans. Geryon ser, känner och registrerar med en intensitet som inte automatiskt innebär att Herakles möter honom på samma nivå. Begäret är ingen demokratisk förening. Det saknar både stadgar och fungerande valberedning.

Carson gör den skillnaden smärtsamt tydlig utan att förvandla berättelsen till ett protokoll över vem som gjort fel. För Geryon blir kärleken också en fråga om identitet: vem är jag när någon annan ser mig, och vem återstår när den blicken vänds bort? Det är större frågor än vem som hörde av sig senast, även om mänskligheten gärna uppehåller sig vid just den detaljen.

Fotograferandet ger honom ett eget sätt att förhålla sig till världen. Jag tycker särskilt om hur seendet blir en motkraft till utsattheten. Geryon är inte bara föremål för andras blickar. Han kan själv välja utsnitt.

Här finns bokens verkliga ömhet. Carson ber oss inte att tycka synd om ett monster. Hon låter oss upptäcka hur mycket av vårt eget känsloliv vi har förlagt till honom. Jag kände igen mer än vad som var bekvämt. Vingarna var faktiskt den främmande delen.

Bokrecension-Ett rött monster, en olycklig kärlek och en myt som vägrar ligga still

ANNONS

En roman som vägrar hålla sig på raden

Utgångspunkten finns i den grekiske diktaren Stesichoros fragment om Geryon. Men Carson behandlar inte antiken som en dyr servis som bara får användas när någon disputerar. Myten flyttar in i samtiden och får arbeta där.

Formen är avgörande. Det här är både roman och långdikt, med kollagets rörelsefrihet. Berättelsen driver framåt, medan poesin stannar vid en blick, en förnimmelse, en spricka i förståelsen. Fragmenten är inte pynt runt handlingen. De gör Geryons erfarenhet möjlig att gestalta: sammanhängande för honom, svårare att förklara för andra.

Jag läser därför långsammare än vanligt, och oftast med större uppmärksamhet. Radbrytningarna sätter små farthinder framför den som tror att läsning främst handlar om att komma vidare. Skyldig, vid åtskilliga tillfällen.

Allt fungerar inte lika väl. Ibland blir växlingen mellan känsla och intellekt så markerad att jag hinner beundra konstruktionen innan jag hinner beröras. Carsons lärdom kan stå i dörröppningen och skymma människorna en stund. Jag föredrar henne när skärpan blottar något framför när den demonstrerar sin egen egg. Men motståndet hör också till bokens kraft: den gör inte Geryon enklare för att underlätta för läsaren.

Anne Carson-Ett rött monster, en olycklig kärlek och en myt som vägrar ligga still

Hyllningarna håller – och betyget blir högt

Det svenska kritikermottagandet har varit starkt. I Göteborgs-Posten kallar Mikael van Reis boken ”i god mening klart säregen” och lyfter Geryons öppna, förundrade blick. Det fångar något väsentligt: experimentet har en människa i centrum.

Dagens Nyheter sammanfattar:

”Röd självbiografi är en vacker, hemsk och alldeles underbar bok.”

Svenska Dagbladet beskriver den som ”En berättelse som söker sig in under huden, borrar sig in i hjärta, hjärna och vävnad.” Magnus William-Olsson i Aftonbladet berömmer förnyelsen av diktkonsten på antik grund och rekommenderar boken starkt, men kallar Mara Lees svenska version ”en alltför blek version” av originalet. Hyllningarna saknar alltså inte invändningar.

Min rekommendation är tydlig: läs Röd självbiografi om du vill ha en kärleksskildring som inte förväxlar starka känslor med stora åthävor. Du behöver inget examensbevis i antiken, däremot vilja att sakta ned. Söker du en roman som går på räls finns bekvämare alternativ. Här får du i stället en blick som följer med efteråt.

Betyg: 4 av 5. Egensinnig, stundtals väl självmedveten och på sina bästa sidor förkrossande. Ett monster till bok, i huvudsak som komplimang.

ISBN – 9789100818968

ANNONS
Dela

Du kanske också gillar

Nyhetsbrev

Underhållning i din inkorg

Veckans bästa guider — samlat och utan brus, för dig som vill ligga steget före.

Varje vecka. Avsluta när du vill.