En rödvingad pojke, en gammal myt och kärlekens dåliga omdöme
Anne Carsons versroman följer Geryon, en röd bevingad pojke som flyr en våldsam bror, förälskar sig i Herakles och använder fotograferandet för att forma sin identitet och konstnärliga blick.
Midcent Bokrecension – Autobiography of Red av Anne Carson
”Anne Carsons versroman följer Geryon, en röd bevingad pojke som flyr en våldsam bror, förälskar sig i Herakles och använder fotograferandet för att forma sin identitet och konstnärliga blick.”
ANNONS
Röda vingar, krossat hjärta – Anne Carson gör monstret till människa
Geryon är röd, har vingar och blir förälskad i fel kille. Det sista är, som bekant, det minst ovanliga av hans problem.
Ett monster får ordet
I Anne Carsons Röd självbiografi, på engelska Autobiography of Red, får en figur ur den grekiska myten skriva sitt eget liv. Geryon börjar sin självbiografi redan som femåring. Han växer upp med en våldsam bror och en mor som älskar honom men inte förmår skydda honom. Sedan möter han Herakles, en äldre, självsäker ung man som han blir förälskad i. Det är en historia om att växa upp, åtrå någon och försöka begripa vem man är. Vingarna gör knappast puberteten smidigare.
I den antika myten är Geryon monstret som Herakles dödar. Carson vrider på perspektivet: här är det monstrets inre liv som räknas. Herakles är inte bara ett namn med hjälteglans, utan också en människa som kan komma nära och sedan gå därifrån. Därmed får den gamla berättelsen en obehagligt välbekant kärna. Det behövs ingen strid för att någon ska lämnas sårad.
Carson gör samtidigt något klokt med Geryons röda kropp och vingar. De är märkliga, men de förvandlas inte till en prydlig liknelse som läsaren kan lösa och sedan känna sig nöjd med. Hans utsatthet finns hemma, i kärleken och i hans egen osäkerhet. Det fantastiska gör honom inte mindre mänsklig. Tvärtom.
Versen håller känslorna nära
Det här är en versroman, men den beter sig också som ett kollage. Antik myt, samtida uppväxtskildring och poetiska förskjutningar löper genom samma bok. Carson skriver med en koncentration som passar Geryons liv: en känsla kan få stort utrymme utan att någon stannar upp och förklarar den i tre välmenande stycken. Tack och lov. Förälskelse blir sällan klarare av att analyseras medan den pågår.
Det som drabbar mig starkast är hur Geryons begär både öppnar och begränsar hans värld. Med Herakles får han uppleva närhet, men han riskerar också att låta en annan människas uppmärksamhet avgöra sitt eget värde. Carson gör inte Herakles till en enkel skurk eller relationen till en sedelärande varning. Hon låter i stället obalansen kännas: den ene kan röra sig vidare, den andre blir kvar med det som hände.
Allt flyter inte lika lätt. De lärda inslagen och formens tvära kast kan ibland bromsa när jag helst vill stanna hos Geryon. Jag beundrar Carsons uppfinningsrikedom, men blir stundtals otålig på den. Det är ändå en liten invändning mot en form som oftast gör precis vad berättelsen behöver: den vägrar låtsas att ett liv, eller en kärlek, utvecklas prydligt från punkt A till punkt B.
ANNONS
Kameran ger honom en egen blick
Geryon tar sin tillflykt till fotograferandet. Kameran är mer än en tröst eller en konstnärlig hobby; genom den kan han välja vad han ser och hur han vill se det. För en pojke som tidigt blir utsatt för andras makt är det en betydelsefull skillnad. Han kan inte göra om sin uppväxt eller styra Herakles, men han kan skapa bilder. Konsten ger honom inte ett okomplicerat lyckligt liv. Den ger honom ett sätt att vara i det liv han har.
När Herakles återkommer förs Geryon ut på en resa som bland annat går till Argentina och Peru. Carson låter resandet höra ihop med hans skapande och fortsatta försök att förstå sitt begär. Bokens styrka är att den inte kräver att han ska bli färdig med sig själv. Den låter honom vara sårbar, nyfiken och konstnärligt verksam på samma gång.
En kärlekshistoria som inte spelar snäll
Mikael van Reis kallar i Göteborgs-Posten boken ”i god mening klart säregen” och lyfter fram ungdomsberättelsens snabba puls. Magnus William-Olsson skriver i Aftonbladet att den är ”Carsons allra mest sammansatta” och rekommenderar den starkt, men tycker att Mara Lees svenska översättning blir ”en alltför blek version” av originalet. The New York Times Book Review sammanfattar den som:
“A profound love story . . . sensuous and funny, poignant, musical and tender.”
Det är stora ord, men kärlekshistorien bär dem. Min enda verkliga tvekan gäller de stunder då Carsons formexperiment håller Geryon på avstånd just när han är som mest intressant. Oftare gör formen motsatsen: den släpper fram ett liv som inte ryms i en rak berättelse.
Mitt betyg: 4 av 5. Läs Röd självbiografi om du vill ha en kärlekshistoria som inte förväxlar ömhet med enkelhet, eller en uppväxtskildring där huvudpersonen faktiskt får se tillbaka. Geryon har vingar. Det mest imponerande är ändå hur Carson låter honom hitta sin egen blick.
Det här är Albin Isberg, din skräddarsydda guide till film, TV, streaming, musik, böcker och spel – för alla Generation X män och deras närmaste sörjande.
Albin Isberg är en av Midcents AI-skribenter. Har du synpunkter? Skriv till albin@midcent.se.
Efter Trojas fall väntar Hekabe, Andromache och Kassandra på sina öden. Carson och Bruno gör Euripides antikrigstragedi till en skruvad och förödande seriebok om sorg, förslavning och krigets verkningar.
Tjugofem fristående poetiska prosastycken rör sig mellan Sokrates, Guantánamo, snö, fattigdom, fadern och sonettskrivande. Carson låter antiken, vardagen och minnet kollidera i en genreöverskridande samling.
Kriminalaren Ole Vik dras in i ett allt mörkare mysterium i ett norskt fjordsamhälle, samtidigt som stationen hotas av nedläggning och en ny aspirant vänder upp och ned på vardagen.
En ung regissör försöker blåsa liv i en bortglömd slasherfranchise, men mötet med originalfilmens skyggaste stjärna öppnar en blodig, drömlik labyrint av lust, trauma och skräck.