Skräcken flyttar in på allvar – Marcus Kliewers Vi brukade bo här får nackhåren att resa sig

Psykologisk skräck för dig som inte längre tror på spöken — men ändå kollar en extra gång att ytterdörren är låst

Det är knappast någon hemlighet att den verkliga skräcken för en man med tre decennier av boendebekymmer bakom sig sällan handlar om gastar i garderoben. Nej, den verkliga terrorn döljer sig i räntebesked, skenande värmepumpskostnader och helt vanliga renoveringsprojekt som förvandlas till ekonomiska slukhål. Marcus Kliewers debutroman Vi brukade bo här tar dock förortsparanoian ett par rejäla kliv längre — och levererar, till min egen förvåning, de mest isande rysningar jag känt på länge. Och det utan att någon behöver dra igång en motorsåg.

En kalkylerad risk på tok för billig — vad kan gå fel?

Charlie och Eve har den typen av fastighetsflirt som bara folk i sin (låt oss säga) etablerade ålder kan relatera till: Köp vrak, renovera, vänd snabbt — skratta hela vägen till banken. Men när vår dualistiska duo hugger in på sitt senaste fynd, ett avlägset hus ute i de kanadensiska bergen (ja, naturligtvis är det lite för billigt, och ja, det är en röd flagga för alla utom just protagonistparet), knaprar verkligheten snabbt i fogmassan.

En kväll bankar det på dörren. En främling står på trappan och hävdar att han bott där med sin familj. Han vill bara ta en sista blick — vad kan gå fel? Dagen därpå är klädhängaren ett mysterium, dörrar har ställts på glänt utan minnesbild av vem som gjort vad. Och när Charlie plötsligt försvinner, börjar Eves tillvaro knaka ordentligt i fogarna. Miststankar om det övernaturliga smyger sig på, men Kliewer är smart nog att låta oss tvivla på om vi ens kan lita på protagonistens syn på verkligheten. Man får känslan av att husköparens verkliga fiende kanske är deras eget förflutna — eller ännu värre, någon annans.

Psykologisk skräck — den moderna människans panikattack

Kliewer skriver på ett skickligt sätt som placerar oro, förlust och obehag mitt i vardagens köksbeskrivning. Det tar aldrig lång tid innan det mysiga i att packa upp vinglas och damma av en begagnad bokhylla byts ut mot scener av lågmäld terror. Jag slår vad om att minst hälften av läsarna kommer dubbelkolla låset till källardörren efteråt. Eller överväga att flytta in i en liten hyresetta utan vare sig fastigheter, källare eller grannar.

”Intrigens många ordentligt kusliga vinklingar och bisarra vändningar förmår skickligt manipulera och förvilla den mest klarsynta läsare till fullständig förvirring.”
— Kristofer Flensmarck, BTJ

Och ja, det är spot-on. Kliewers största triumf är den kusliga känsla av ouppklarat som vilar över berättelsen. Vi känner igen oss i det till synes rationella beslutet att öppna dörren för det förflutna — och lika gärna i känslan när huset, långsamt men obönhörligt, börjar vända sig emot en.

Styrkor, svagheter och skräckens åldersnoja

För er som någon gång känt att tapeter börjat lossna utan rimlig anledning, eller som upptäckt kvarlämnade föremål från föregående hyresgäster och funderat: ”Vem har haft den här märkliga porslinskatten, egentligen?” — ja, ni kommer hitta skäl att ligga sömnlösa efter Kliewers bok.

Styrkan ligger i det subtila. Allt presenteras på ett sätt som gör oss osäkra: Är det bara paranoia, eller rasar verkligen hela verkligheten samman bakom Eves trötta ögon? Bokens största svaghet ligger kanske i mittenpartiets tempo: Här och där önskar man att Kliewer tagit ut svängarna mer, eller gett oss nya lager av obehag — ibland sladdar romanen lite i tomgång innan den tar fart mot slutet. Men detta drabbar nästan alla böcker i genren och är förlåtet när slutet biter som en kall vintergryta på försenad middagstid.

Samtidsreferenser och trauma-festival deluxe

Det vore nästan ett tjänstefel att inte nämna alla samtidsreferenser — från den vansinniga fastighetsmarknaden till det moderna tvåsamhetsprojektet där varje parrelation riskerar att sjunka lika snabbt som en illa byggd altan. Att Netflix redan köpt filmrättigheterna, och att Blake Lively ska spela huvudrollen, placerar Kliewers debut med en fot tryggt i genrens moderna hjärta (och förmodligen på din streaminglista inom ett år eller så).

Publikens reaktioner: obehag i världsklass

Det är inte bara BTJ:s Kristofer Flensmarck som hyllar romanens kusligheter. På Goodreads svävar boken strax kring 4 av 5 i genomsnittsbetyg (källa), och Booklist summerar det hela som ”en stämningsfull mardröm i absolut bästa bemärkelse”. Freida McFaddens korta, men ack så effektiva dom (”En av de läskigaste böcker jag någonsin läst”) riskerar dessutom att ge natträdslan en ny marknadsnisch.

Kritiken är sparsamt negativ, men några läsare pekar på att Eves inre monolog kan bli en aning malande — en klassisk genreåkomma. Men ärligt talat, om du någon gång själv målat om köket och börjat ifrågasätta verkligheten: det är precis så det känns.

Slutsats: Vem ska läsa — och varför?

Denna roman är för dig som någon gång stått på tröskeln till ett renoveringsobjekt och känt att det finns mer att frukta än byggdammet. Psykologisk skräck av detta snitt ligger närmare verkligheten än vi skulle våga erkänna — särskilt när spegelbilden i badrummet plötsligt verkar hysa gamla minnen, eller när du hittar ett mystiskt avtryck på tapeten som inte fanns där igår.

Läs Vi brukade bo här om du vill utmana ditt hjärtas vilopuls och samtidigt skratta åt det faktum att vi alla någon gång blivit gisslan av våra (eller någon annans) dåliga beslut — och ja, det är mycket mer underhållande än kvällstidningarnas bostadsbilaga.

Betyg: 4 av 5 — För dig som vill känna kalla kårar i carpetrullarens skugga.

Marcus Kliewer. Marcus Kliewer DU SLÄPPTE IN DEMI DITT HEM VI DET BORDE DU INTE HA GJORT . BRUKADE BO HAR Modernista M Marcus Kliewer Vi brukade bo här M Modernista STOCKHOLM. Front Cover.

Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Marcus Kliewer, Vi brukade bo här

ISBN_13 – 9789181087451