Bookersegrare med blåmärken: Kött gör statusjakten smärtsamt fysisk

En man, en kropp, ett liv – och inte en enda bekväm utväg

David Szalays Kött börjar som en obehaglig tonårsberättelse och slutar som ett helt vuxenliv som gått snett på sätt man inte kan laga med vare sig pengar, terapi eller en ny bil. Det är en roman som lämnar märken. Inte för att den vrålar, utan för att den står kvar i rummet och tittar på en tills man själv blir tvungen att börja tänka.

Femtonårige István flyttar med sin mamma till ett trist bostadsområde i Ungern. Han är blyg, socialt vilsen och utrustad med ungefär lika god verbal beredskap som en avstängd kundtjänstchatt. När en äldre, gift granne inleder en sexuell relation med honom sätter det i gång händelser som leder mot våld, inlåsning och senare militärtjänst och krig. Därefter London: dörrvakt, chaufför, säkerhetsman och en märkligt lydig satellit kring extremt rika människor.

István tar sig uppåt. Han får pengar, status, familj och tillträde till rum där mattorna är så tjocka att de rimligen har egen kommunalskatt. Men Szalay är inte ute efter den där tröttsamma sagan om grabben från betongen som blir vinnare. Han skriver om vad som händer när en människa byter klass utan att någonsin riktigt få ett språk för sig själv.

Isbergsprosa med blod under ytan

Szalay skriver med den sortens minimalism som får många författare att framstå som personer som inte klarar av att avsluta en mening. Men här fungerar varje utelämning. Dialogen är kort, svaren torftiga, de stora känslorna ofta frånvarande på själva sidan. István säger inte vad han känner, ibland verkar han inte ens veta det. Läsaren får göra arbetet – och det är betydligt tyngre än att fylla i en deklarationsbilaga.

GP:s Jenny Högström kallar stilen ”suveräna isbergsprosa” och romanen ”otroligt fängslande”. Det är träffande. Under den sakliga ytan finns begär, skam, aggressivitet och sorg i sådan koncentration att texten ibland känns farligt kompakt.

Det mest imponerande är att Szalay aldrig psykologiserar sönder István. Vi får inte en välordnad förklaringsmodell med pilar, barndomstrauman och en begriplig slutsats i slutet. Vi får en kropp i rörelse: hungrig, kåt, trött, rädd, skadad och märkligt frånkopplad från sin egen vilja. Bookerjuryn beskrev honom som en man ”remarkably detached from his body and desires”. Just där ligger romanens paradox: István lever genom kroppen men tycks sällan bo i den.

Det kan vara frustrerande. Ibland önskade jag att han protesterade, reflekterade eller åtminstone slog näven i bordet med någon form av avsikt. Men hans passivitet är inte ett berättartekniskt hål. Den är själva tragedin. István låter livet ske med honom, och när han väl försöker handla har världen redan bestämt priset.

Sex, pengar och den manliga tystnadens konkursbo

Kött handlar om sex, men har väldigt lite med romantik att göra. Sex är ett maktmedel, en handel, en flykt och ibland bara ytterligare en sak som händer István innan han hunnit förstå vad han själv vill. Ulrika Stahre i Aftonbladet beskriver sexet som ”mest ett maktmedel och ett tidsfördriv”. Det är brutalt formulerat, men brutalt är också romanens moral: intimitet blir lätt en valuta när människor saknar andra sätt att nå varandra.

Klassresan är lika osentimental. London erbjuder István möjligheten att röra sig från arbete nära kroppen – vakta, köra, skydda – till ett liv bland människor som äger flera hem men verkar bo i en permanent känslomässig flygplatslounge. Han lär sig koderna, kläderna och tjänstvilligheten. Men han blir aldrig riktigt fri. Han byter bara beroendets form.

Det här är också en skoningslös roman om maskulinitet, utan att bli en pamflett om ”män i kris”. István är varken monster eller offer i någon bekväm, ensidig mening. Han är en människa som formats av våld, klass och tystnad – och som sedan fortsätter reproducera det han inte kan tala om. SVT:s Ingrid Elam menar att Szalay skildrar ”manlig drift, manlig erotik och manliga fantasier” med utsökt precision, och kallar romanen ”enastående”. Det är svårt att invända.

Ändå finns en invändning: Szalays kyliga disciplin kan ibland göra omgivande gestalter väl skissartade. De blir funktioner i Istváns bana snarare än fullt ut levande människor. Samtidigt är det kanske priset för romanens koncentration. Szalay vägrar breda ut sig. Han litar på att tystnaden gör jobbet. Oftast har han rätt, irriterande nog.

En bok som vägrar trösta – och därför träffar rätt

DN:s Rebecka Kärde skrev att hon slog igen boken ”bedövad, liksom bländad av det outhärdliga ljuset från världens samlade lidande”. Det låter som en formulering man helst vill håna lite för att skydda sig, men den är dessvärre sann. Kött dröjer kvar långt efter läsningen, just eftersom Szalay vägrar ge oss en prydlig sensmoral eller en stämningsfull återhämtning.

Sveriges Radios Anna Tullberg är mer tveksam och kallar den ”en effektiv historia men tappar lite livslust”. Även det stämmer. Detta är ingen roman man läser för att pigga upp en grå tisdag. Men vem har sagt att litteraturen alltid ska fungera som en varm vetekudde? Ibland ska den vara en kall hand på axeln.

Mottagandet har varit överväldigande. Högström beskriver boken som ”gripande, sorglig, störande – och renande på det vis som riktigt god konst kan vara”, medan Jens Liljestrand i Expressen sammanfattar domen med ett kärvt ”Imponerande”. Originalet belönades med Bookerpriset, och i veckan efter vinsten steg den brittiska försäljningen med 1 441 procent. Förlaget beställde dessutom en nytryckning på 150 000 exemplar. På Storytel har den svenska ljudboken 3,7 av 5 baserat på 783 betyg. Inte illa för en roman där småpratet har blivit brutalt nedskuret.

Betyg: 5 av 5.

Läs Kött om du vill ha en roman om arbete, pengar, sex, våld och död utan fernissa; om du uppskattar Hemingway när han är som mest obekväm, eller om du helt enkelt vill läsa något som tar mäns tystnad på större allvar än en reklamslogan om att ”våga prata”. Szalay erbjuder ingen räddning. Han erbjuder något bättre: en bok som ser människan som hon är, när kostymen, kontot och replikerna har tagit slut.

ISBN – 9789100812515