Ett vykort med dödsdatum – Mattias Edvardsson låter Söderslätt gå en kamp mot klockan

En mördare med vykort och en polis med för mycket att förlora

Det finns trevligare saker att hitta i brevlådan än sitt eget dödsdatum. Hösten 1994 får en person på Söderslätt ett vykort med en kyrka på framsidan och ett datum på baksidan. Bara timmar återstår. När polisen försöker stoppa nästa dödsfall kallas Gunni Hilding tillbaka till brottsroteln, trots att hon har lämnat den för ordningspolisen. Samtidigt söker hon sin försvunna lillasyster Gerd. Mattias Edvardsson ger oss med andra ord både en mordgåta med tickande klocka och en huvudperson som redan har fullt upp med att hålla ihop sitt eget liv.

Ett vykort som vägrar vara gulligt

Vykort från en mördare är andra delen i Brottsplats Söderslätt, efter Gravglänta. Det är ett bra namn på en serie: landskapet låter öppet och fridfullt, vilket i en kriminalroman vanligtvis betyder att någon snart kommer att bevisa motsatsen.

Vykortet är ett starkt grepp. Det gör hotet konkret utan att förklara för mycket. En avsändare väljer en mottagare, skriver ett datum och lämnar polisen med en obehaglig fråga: går det att hinna före någon som redan har bestämt sig? Mordgåtan fungerar bäst när den frågan driver berättelsen framåt. Här finns en tydlig insats i varje nytt steg av utredningen, inte bara den vanliga deckaruppgiften att i efterhand reda ut vem som gjorde vad.

Samtidigt är det inte själva vykortstricket som stannar kvar längst. Edvardsson är skickligare på människor under tryck än på att förvandla ett mordfall till ett mekaniskt pussel. Det är en fördel för den som vill känna något mer än tillfredsställelsen i att ha gissat rätt på sidan 280.

Nittiotalet får göra ett hederligt dagsverke

Miljön är hösten 1994, och tidsplaceringen gör mer än att erbjuda en nostalgisk skylt i bakgrunden. Ett vykort hör hemma i den här världen: ett fysiskt föremål som måste nå fram, läsas och förstås. Hotet får tyngd just för att det inte kan avfärdas som ännu ett meddelande bland trettiosju andra på en skärm. Tack och lov slipper nittiotalet också reduceras till en frågesport om bortglömd teknik.

Tempot är högre än i Gravglänta, men Edvardsson rusar inte oavbrutet. Utredningens brådska varvas med Gunnis personliga bekymmer. Ibland hade jag velat att jakten på mördaren höll ett hårdare grepp; när klockan sägs ticka vill man gärna höra den. Men pauserna fyller en funktion. De påminner om att ett dödsdatum inte bara är en ledtråd för polisen, utan slutpunkten för en människa.

Gunni har två fall, men bara ett samvete

Gunni är romanens bästa skäl att fortsätta läsa. Hon har återgått till ordningspolisen när Valter Roos ber henne hjälpa brottsroteln. Det ger henne en enkel väg ut: hon skulle kunna tacka nej och ägna sig åt Gerd. Att hon ändå dras in i utredningen gör konflikten intressantare än en hjälte som utan att blinka offrar sitt privatliv för jobbet. Sådana hjältar är imponerande i ungefär tre kapitel och sedan mest utmattande sällskap.

Gerd är försvunnen, och Gunni är övertygad om att någon vet var hon finns. Den övertygelsen ger systerrelationen nerv. Det handlar inte bara om oro, utan om skuld och om rädslan att svika någon ännu en gång. Edvardsson låter den privata sökningen påverka hur vi läser Gunni i mordutredningen: hennes beslutsamhet är en styrka, men den kostar henne också något.

Här ligger bokens tyngdpunkt. Själva gåtan ger fart, medan Gunni och Gerd ger farten riktning. Jag hade gärna sett att mordspårets brådska ibland fick styra ännu mer, men skulle inte byta bort systrarnas konflikt mot ytterligare ett väloljat deckargrepp.

En bladvändare med plats för invändningar

Mottagandet speglar ganska väl bokens styrkor. Lotten på Lottens Bokblogg gav 5− och kallade den ”en riktig bladvändare”. Bokföring enligt Monika gav 4,5 och lyfte fram ”människorna och deras inbördes relationer”. Ljudboksbloggen gav 4 och beskrev spänningen som något som byggs upp gradvis. GP valde ut romanen till en genomgång av fyra deckare. Alla är dock inte lika hänförda: Anders Kapp på Vängåvans Bok & Papper sammanfattade den som:

”Välskrivet och spännande” – men den når inte riktigt hans förväntningar.

Det är en rimlig invändning. Vykort från en mördare har en utmärkt utgångspunkt, men lever inte i varje stund upp till den skoningslösa fart som ett förutbestämt dödsdatum utlovar. Ändå är detta en starkare läsupplevelse när man tar den för vad den är: en kriminalroman där människorna betyder minst lika mycket som lösningen.

Mitt betyg: 4 av 5. Läs den om du vill ha en tydlig mordgåta, ett levande 1994 och en polis vars svåraste fråga inte kan besvaras av brottsroteln. Den fungerar särskilt bra för dig som gillade Gravglänta men önskade lite mer driv. Och ja, nästa gång ett vykort dimper ned på hallmattan lär jag vända på det med viss försiktighet.

ISBN – 9789137506623