När Sverige blev stormakt igen – och tiden började läcka

När Sverige är en stormakt och bokföringen dödar

Det finns romaner som börjar med ett lik. Lars Wilderäng börjar med en redovisningsavdelning – och lyckas göra den betydligt farligare. Redovisningsavdelning Marviken är en fristående thriller där svensk underrättelsetjänst, alternativa historieförlopp och tidsresor blandas i en cocktail som borde smaka tjänstemannakaffe men i stället smakar krutrök, kall metall och dåliga samveten.

Huvudpersonen Tor Keksvik arbetar på den sortens hemliga avdelning som officiellt inte finns och därför, av rent administrativ självbevarelsedrift, måste vara synnerligen effektiv. Här utförs ”våta arbeten”, det vill säga statligt sanktionerade olagligheter som ingen minister vill få frågor om i Aktuellt. Tor och hans kollegor stoppar terrordåd med hjälp av en anonym informationskälla som alltid tycks veta exakt vad som ska hända.

Det är naturligtvis en situation som även en underrättelseagent med begränsad tilltro till mänskligheten reagerar på. Varifrån kommer informationen? Och varför är den så kusligt träffsäker? När Tor börjar gräva hamnar han hos Redovisningsavdelning Marviken, en skuggorganisation vars verkliga verksamhet får den vanliga säkerhetspolitiska byråkratin att framstå som en studiecirkel i pärmregister.

Wilderängs stora grepp är ett kontrafaktiskt Sverige: ett land som fortfarande är stormakt på båda sidor av Östersjön, tyngt av historiska oförrätter och nutida fiender. Det är ett Sverige där kartan ser annorlunda ut, men där maktens gamla reflexer är obehagligt igenkännliga.

Agentroman med tidsmaskin och välputsade kängor

Romanen rör sig mellan nutid, stormaktstid, andra världskrig och kalla kriget, men det gör den utan att förvandlas till en historielektion med vapenlicens. Marvikenorganisationens metod är korta tidsresor bakåt för att få förvarning om hot. Den enkla idén är effektiv: om du kan få veta vad som händer i morgon kan du stoppa det i dag. Sedan kommer, som alltid när människor får för mycket makt och en teknisk lösning, frågan om vem som egentligen ska bestämma vad som är värt att ändra.

Det bästa med Redovisningsavdelning Marviken är tempot. Wilderäng växelklipper skickligt mellan operationer, historiska händelser och Tors försök att förstå det system han tjänar. Agentthrillerns motor går varm: övervakning, lojalitetskonflikter, terrorhot och människor som säger väldigt lite eftersom de vet väldigt mycket. Science fiction-inslaget känns inte påklistrat, utan används för att vrida upp spänningen och ställa rätt obekväma frågor om historia, nationell mytbildning och våld.

Tor Keksvik fungerar väl som vägvisare eftersom han inte är någon flinande supersoldat med repliker som låter skrivna av en energidrycksburk. Han är hård, kompetent och van vid att det han gör inte tål dagsljus. Samtidigt har han en begriplig envishet: när något luktar fel fortsätter han att följa stanken, också när den leder in i Sveriges mest låsta källarkorridorer.

Det skaver ibland – men aldrig av fel skäl

Wilderäng har en välkänd styrka i att göra militära och säkerhetspolitiska detaljer konkreta utan att helt begrava läsaren under modellbeteckningar. Här håller han oftast balansen. Vapnen, organisationerna och operationerna känns trovärdiga, men berättelsen handlar ytterst om idéer och konsekvenser, inte om att imponera på någon som äger fler än tre taktiska jackor.

Det finns dock partier där konstruktionen märks väl tydligt. När romanen behöver förklara sitt alternativa Sverige och sin tidsresemodell blir dialogen ibland mer informationsöverföring än naturligt samtal. Personer kan säga sådant till varandra som båda rimligen redan vet, vilket är en gammal thrilleråkomma. Den har överlevt fler genrer än en dåligt skött statshemlighet.

Även persongalleriet utanför Tor kunde ha fått lite mer syre. Intrigen är så fokuserad på sin stora mekanik att vissa relationer mest blir funktioner i handlingen. Men det är också Wilderängs avsiktliga prioritering: han skriver framåtdriv, inte salongsdrama. För läsaren innebär det att man sällan hinner stanna och sakna djupare psykologi innan nästa hot, avslöjande eller historiska förskjutning drar undan mattan.

Och just där ligger romanens charm. Redovisningsavdelning Marviken vågar vara rejält underhållande. Den vill både spekulera om Sveriges förflutna och skicka ut sin hjälte på farliga uppdrag. Den vill vara idéroman och actionthriller. Ofta är sådana ambitioner ett säkert sätt att göra två halvbra böcker samtidigt. Här blir det en ovanligt pigg helhet.

En svindlande svensk konspiration

Mottagandet fångar väl varför boken biter sig fast. BTJ:s Kristofer Flensmarck kallade den en

”rappt växelklippt agentintrig”

och gav betyget 4 av 5, där fyran betyder ”mycket bra”. Deckarlogg beskrev de kontrafaktiska inslagen som innovativa, kallade historien

”smått genialisk”

och menade att Wilderäng gör ett

”riktigt bra försök”

att uppdatera den svenska superhjälten Hamilton. JPS Media sammanfattade den som en

”svindlande och inte sällan spännande historia”

.

Det är träffande omdömen. Wilderäng skriver med en tydlig kärlek till spionfiktionens hemliga rum och alternativhistoriens lockande fråga: tänk om? Men han nöjer sig inte med att bygga om kartan. Han använder sitt stormakts-Sverige för att undersöka vad ett land är berett att göra för trygghet, prestige och kontroll. Svaret är, föga chockerande, ungefär allt – bara det går att sekretessbelägga.

Ljudboken, inläst av Niklas Engdahl, är 12 timmar och 42 minuter lång. Engdahls stabila, mörka anslag passar den hårdkokta tonen och hjälper berättelsen att hålla kursen även när tidslinjerna börjar röra sig som om de hade fått egen budget och dåligt omdöme.

Betyg: 4 av 5. Läs Redovisningsavdelning Marviken om du vill ha en svensk thriller som kombinerar underrättelsearbete med historiska sprängladdningar och science fiction utan att be om ursäkt för sin egen underhållningslust. Den passar särskilt den som saknar agentromaner med nerv, gillar alternativ historia och tycker att Sverige ibland vore roligare som stormakt – åtminstone så länge man slipper bo i den versionen.

ISBN – 9789113105505