Hans Rosenfeldt svingar lie i Skördebarn – svensk krimdepp utan skyddsnät
Bokrecension
Midcent Bokrecension – Skördebarn av Hans Rosenfeldt
“Hans Rosenfeldt är tillbaka med Skördebarn, en tät och nattsvart kriminalroman där vem som helst kan stå på tur. Möt ond bråd död, snillrika vändningar och typisk svensk misär.”
Kulregn över kolerakyrkogården – Rosenfeldt firar svärta med Skördebarn
Välkommen till Haparanda – här händer saker du önskar att din semester aldrig bjöd på. Det är mörkt, det är kallt, och gravstenen skaver – men till och med “Beck” hade packat termobyxorna och gömt sig bakom polisradion om han snubblat över intrigen i Hans Rosenfeldts senaste roman. Skördebarn är nämligen svensk krim när den är som svartast och mest kompromisslös. Nu snackar vi allvar: det slängs spädbarn på kolerakyrkogårdar och skjuts gangsters medan den norrländska misären donar i bakgrunden.
Ett litet sammanbrott för svensk feelgood – och precis så vill vi ha det.
Premissen – All inclusive i misär
För alla som undvikit spoilers på LinkedIn: “Skördebarn” släpptes den 18 september 2025 som del två i Rosenfeldts Haparanda-serie. Här finns ingen tid för praliner och långkok – det startar med ett dött spädbarn på historiens mest olämpliga picknickplats, en gammal kolerakyrkogård utanför Salmis. In i stormen kliver polisen Hannah Wester, just återvänd ur privat sorg och direkt ner i ett manus så snårigt att självaste Rolf Lassgård hade tagit lunchrast.
Parallellt skickas en rysk yrkesmördare till Haparanda för att jaga två höggravida kvinnor på flykt från “Gården” (spoiler: här stannar “familjeidyllen” vid namnvalet). Och som om inte det vore nog: En uppstickar-politiker avslöjar live på tv att han och frun ska ha barn, följt av meddelanden från någon som hotar berätta sanningen om vems kropp som faktiskt bakar bullarna i ugnen.
Det hela mynnar ut i en helveteskarusell som kopplar ihop rysk maffia, människohandel, surrogatindustri och den typ av svensk småstad som får AC/DCs “Highway to Hell” att låta som barnvisor.
Karaktärer – kantarellplockare göre sig icke besvär
Rosenfeldt kan det där med trasiga själar som hellre löper Amok än löser sudoku. Hannah Wester är så långt ifrån Må-bra-romanens skrattande husvagnsheltid man kan komma – sorg, stress och känslospill är vardag, arbetsglädjen har lämnat in semesterlista och vägrar komma tillbaka. Yrkesmördaren Katja, å sin sida, är ungefär lika varm som frysen på Ica, medan hennes motiv och drivkrafter är precis så diffusa och farliga som vi vill ha dem.
Ingen av huvudpersonerna ber om ursäkt; de brakar rakt in i trauman, existentiell ångest och norrländsk kyla. Dialogerna är lagom cyniska, och Rosenfeldt får till “det där lilla extra” i svensk landsbygdskrim. Det här är långt ifrån feelgoodcharm och faluröda idyller – i Skördebarn får varje stadsbuss en egen dödsscen.
Tonen – ett isbad i existentialism
Det är nattsvart och skoningslöst, men Rosenfeldt har fortfarande sinne för snillrika vändningar och små absurda ögonblick som tvingar läsaren att dra på smilbanden, även när det är mest bedrövligt:
“Jag är fullproppad av ångest, men det är ändå fjärde mest positiva känslan jag har haft den här veckan.”
Stundtals känns boken som en förbjuden mix av John Ajvide Lindqvists “Människohamn” och Leif GW:s suraste rapportarkvällar i SVT. Och ja, tempot haltar ibland – likt tågen till Haparanda.
Vad skiljer Skördebarn från dussinkrimmen?
Låt oss vara ärliga: den svenska deckarmarknaden är lika överbefolkad som en Ullareds-lördag. Men Rosenfeldt lyckas ändå leverera något nytt.
– För det första: Haparanda. Tack Gud för platser där ingen vill bo – de gör sig extremt bra på pappersark.
– För det andra: Rosenfeldt sätter berättandet i centrum, klipper mellan spår utan att tappa läsaren. Det är osentimentalt – inga livsvisdomar via vackra solnedgångar här inte.
– För det tredje: Misären är så tät att den nästan blir vacker. Handlingen undviker deckarklichéerna (nästan alla), och lyckas binda samman storpolitik och lokal tragedi utan att det blir krystat.
Kritiker och publik – hur har Skördebarn tagits emot?
Recensionsmaskineriet har gått på högvarv:
- Goodreads: Boken klättrar mot 4-stjärnigt betyg (just nu 4,2/5, 836 röster, notera att det här är mycket för en svensk deckaruppföljare).
- Aftonbladet (Cecilia Gustavsson): “Nattsvart och skoningslös – Rosenfeldt när han är som bäst.”
- DN: Lite mer svalt, men berömmer trovärdighet och karaktärer (“Vad är det egentligen med Haparanda som lockar all världens brottslighet?”)
- Ljudbokslyssnare på Storytel jublar, särskilt över Lo Kauppis inläsning (“Lika suggestiv som handlingen själv”).
Några gnäller över tempoförlust i mittenpartiet (ärligt talat, även polisspanare måste vila ibland).
Summering – Vem bör läsa?
Gillar du starka karaktärer, nattsvarta mysterier och det där känslan av att Sverige är mer True Detective än Vi i femman? Då ska du läsa Skördebarn. Tål du inte misär – köp en korsordstidning i stället.
Betyg: 4 av 5 upplovade surrogatbarn — och ett extra tack för att ingen säger “kroppen bar på en hemlighet”. Det här är svensk krim när den är som mest skoningslös, och det är precis så vi vill ha det – sug på det, Netflix.
Hans Rosenfeldt. Luften i lägenheten var mycket bättre nu, men marijuanaröken låg söt och tung, så hon stannade ändå upp utanför porten och tog ett djupt andetag innan hon började gå. Affären låg inte ens hundra meter bort, men hon …
Ämnen i denna artikel: Bokrecension, Hans Rosenfeldt, Skördebarn
ISBN_13 – 9789113123899
