Är Sofie Sarenbrants Tiggaren verkligen årets mest gastkramande deckare?
Bokrecension
Bokrecension-Tiggaren-Sofie Sarenbrant
Sofie Sarenbrant. Han blänger på henne med förakt. Det är en blick hon har mött förut. Föregående natt. Blodet fryser till is. Med stapplande steg och rusande hjärta tar hon sig ut ur butiken. Det enda hon har i huvudet är att göra samma …
Om du trodde Stockholms uteliggare bara oroade turistföreningen, tänk om – Sofie Sarenbrant låter dem ta över dina mardrömmar
När en hemlös man hittas död på Södermalms gator i Sofie Sarenbrants senaste kriminalroman Tiggaren, inser vi snabbt att detta inte är en mysig mellanmjölksdeckare där mördaren bjuder på småkakor och kaffe efteråt. Nej, Sarenbrant är ute efter att nagla fast oss vid en verklighet som känns obekvämt nära: hemlöshet, fattigdom och samhällets likgiltighet skildras med en intensitet som får SVT:s lokala nyheter att kännas muntra.
Brottsplats: Stockholms mörkare sida – välkomna till det socialrealistiska Sverige
Handlingen är lika brutal som den är effektiv. En hemlös man, socialt osynlig för stadens invånare, hittas mördad och blir plötsligt centrum för medial uppmärksamhet och allmänhetens oro. Det är här vi återser kriminalinspektör Emma Sköld, en kvinna som jonglerar privatliv, polisarbetets byråkrati och en hyfsat konstant känsla av att vara trött på precis allt – en känsla som en trött medelålders recensent med huslån och gräsmatta till viss del kan känna igen sig i.
Sarenbrant lyckas skickligt binda samman flera parallellhistorier som rör hemlösheten, både som fenomen och tragedi. Men tro inte att detta är en renodlad moralpredikan eller en deckarroman med politiska pamfletter nedstoppade i bakfickan; här levereras även spänning och nagelbitarögonblick i uppskruvad takt.
Karaktärerna: Komplexa och irriterande verklighetstrogna
Emma Sköld är, som vanligt hos Sarenbrant, trovärdig och övertygande stressad – ja, rent av irriterande mänsklig. Det är uppfriskande att huvudpersonen inte alltid lyckas lösa livspusslet. Ibland slarvas det lite med karaktärernas djup bortom det uppenbara, och någon gång är dialogerna lite för nära SVT:s kriminalserie standard 1A:
”Vi måste hitta motivet snabbare än så här, Emma.”
”Jag vet. Jag går och tar en kaffe först.”
Man kan undra om kaffeautomatens eviga närvaro är lagstadgat inom svensk deckartradition.
Författarens stil: En blandning av tidningsrubrik och kvällsnyheternas dramatisering
Sofie Sarenbrant briljerar här med sin förmåga att skapa snabblästa och engagerande kapitel, där den kortfattade stilen gör att du hela tiden tänker ”bara ett kapitel till” – ungefär som när du intalade dig att en öl till klockan elva på kvällen var en bra idé i fredags. Samtidigt blir det ibland lite väl övertydligt: att vi förstår budskapet efter de första hundra sidorna stoppar inte författaren från att fortsätta förklara det ytterligare tre gånger, ifall någon råkat slumra till under läsningen.
Vad tycker läsare och kritiker?
Tiggaren har tagits emot väl både bland kritiker och marknadens ihärdiga deckarälskare. På Goodreads belönar läsarna boken med en stabil snittsiffra på 3,7 av 5 möjliga, och många kommenterar hur ”angelägen och gripande” berättelsen är. Aftonbladets recensent konstaterade träffsäkert att ”Sarenbrants styrka är just det lättlästa blandat med samhällsklimatets aktuella frågor”, medan Litteraturmagazinets recension beskriver bokens svaghet med orden ”ibland överdrivet konstruerad intrig.”
Styrkor & svagheter: Högt tempo med en eftertaste av mellanmjölk
Sarenbrant är utan tvekan skicklig på att skapa spänning och att fånga samhällsaktuella ämnen. Hon lyckas rada upp frågor som de flesta män i vår generation gärna funderar över vid middagsbordet eller i bastun med polarna. Problemet är när intrigen ibland haltar lite, och karaktärerna hamnar på gränsen till klichéstadiet. En liten tweak hos karaktärernas djup och dialogens realism skulle inte skada för framtida installationer.
Ska du tillbringa kvällen med Tiggaren?
Sammanfattningsvis är Tiggaren en välgjord spänningsroman som fyller sin funktion som både underhållning och samhällskommentar. Är du en luttrad deckarräv som suktar efter en gripande intrig där mördaren avslöjas först efter att tre koppar kaffe kallnat? Då är detta en bok som kommer underhålla dig utan problem. Är du däremot trött på de typiska deckar-klichéerna, kan en och annan detalj eventuellt chafsa lite mot din kritiker-nerv.
Mitt slutbetyg? Här landar vi på en stabil tre och en halv mugg kaffe av fem. Tillräckligt för att rekommendera läsningen men inte tillräckligt för att kräva en extra pava Chianti för att lugna nerverna.
Betyg: 3,5 av 5
Ämnen i denna artikel:Bokrecension, Sofie Sarenbrant, Tiggaren,
