Sneaky Pete är tillbaka – och lika slipad som alltid
Sneaky Pete är serien som tar konsten att ljuga till helt nya nivåer – och vilken mästerlig bluff det är! Har du någonsin fascinerats av skickligt bedrägeri, njutit skamset av en riktigt välplanerad blåsning eller hejat på en lurendrejare utan några moraliska betänkligheter? Då har Giovanni Ribisi och hans överraskande trovärdiga alter ego Marius Josipovic, eller var det Pete Murphy nu igen, ett och annat att erbjuda dig. Följ med i en berättelse där lögnen inte bara är berättelsens kärna, utan också dess charmigaste kvalité.
”En genial balansgång mellan sanningar och lögner där skådespeleri och narrativ skickligt samverkar för att lura både karaktärerna själva och publiken gång på gång.”
Konsten att ljuga trovärdigt – skådespeleri i toppklass
Giovanni Ribisi levererar ett skådespel av kriminell perfektion. Det verkligt underhållande med Ribisis rollprestation är att vi aldrig riktigt vet när han spelar Marius som spelar Pete, eller bara Pete som spelar sig själv – förvirrande, javisst, men rätt underbart att bevittna. Ribisi kombinerar subtila miner, kvicka, skarpslipade repliker och kroppspråkliga detaljer som är så små och diskreta att man inte inser vidden av deras betydelse förrän flera scener senare. Hans skicklighet ligger inte bara i att lura karaktärerna omkring honom, det geniala med prestationer som Ribisis är att han lyckas lura även oss tittare, gång på gång. Det dynamiska samspelet med seriens övriga rollbesättning, med namn som Margo Martindale och Bryan Cranston – sistnämnda dessutom seriens medskapare – bottnar i ett extremt välkalibrerat och lågmält skådespeleri där varenda gest och tonfall är en del av en större bluff. Det är en uppvisning i scenisk tajming och precision, där illusionen aldrig bryts utan snarare förstärks av varje ny detalj vi får serverade – en detalj vi plötsligt inser kanske var ytterligare ett lager av bedrägeri.
Narrativt lurendrejeri – seriens smarta struktur är ett nöje
Om Ribisis skådespel är psykologi på hög nivå är seriens strukturella uppbyggnad ren berättarmässig matematik i kvadratform. Sneaky Pete‘s skapare vet exakt när och hur de ska portionera ut sina detaljer, vrida på perspektiven och lägga in ytterligare ett narrativt lager – smålögnerna är elegant invävda i största möjliga lögn, och narrativets många falska spår överrumplar och charmar oss tittare gång efter annan. Det är nästan frustrerande briljant. Serien serverar en komplicerad sallad av identiteter och intriger så sofistikerad och överraskande att man stundvis önskar att någon i redaktionen hade mod nog att lägga in en varning: “Vi ansvarar ej för mentala sammanbrott efter tredje identitetsbytet“. Men det är just denna geniala berättarteknik som har gjort serien så oemotståndlig. Tvistarna är lika ambitiösa som oväntade, och det intrikata manusbygge som kännetecknar avsnitten har närmast schackmästarens strategiska fingertoppskänsla.
Själva njutningen ligger faktiskt i just frustrationen – känslan av att kontinuerligt ligga steget efter manusförfattarna, bara för att gång efter gång inse att varje ny uppenbarelse om karaktärerna var planerad sedan den första scenen rullade igång. I tidningen RogerEbert.com uttryckte kritiker Brian Tallerico det pricksäkert:
”Det är en TV-serie där publikens desorientering inte är en slump, utan själva poängen. Många serier försöker överraska tittaren, men få gör det med samma charmiga självsäkerhet som Sneaky Pete.”
Och det är precis så det är – att bli bortkollrad har sällan varit en lika givande tittarupplevelse.
Hjälte, skurk eller mittemellan? – varför serien fortfarande håller måttet
Så varför fortsätter tittarna envist att återvända till Sneaky Pete, trots den ständigt expanderande tsunami av konkurrerande streaming-alternativ? Svaret är lika cyniskt enkelt som ärligt realistiskt: serien reflekterar vår paradoxala fascination för det moraliskt osäkra och den gråzon vi själva ofta vistas i, med eller utan avsikt. Giovanni Ribisis Marius/Pete är lika mycket hjälte som skurk, och lika delar sympatisk och fördömningsvärd. Precis som verkliga människor – faktiskt precis som du och jag, om vi ska vara brutalt ärliga – navigerar han konstant mellan egoismens hänsynslösa självbevarelsedrift och empatins oväntade nådegåvor. Och är det inte vad vi egentligen vill ha, en karaktär som speglar de komplexa, obekväma sidor vi sällan vill erkänna för oss själva?
Seriens förmåga att balansera sina moraliska dubbla standarder är ingen liten bedrift. Likväl som vi hejar på Marius när han lyckas lura någon odräglig figur, känner vi ett sting av samvetsförebråelse när insatsen eller offret råkar vara någon vi kommit att gilla eller sympatisera med. Det är en uppfriskande realistisk motvikt till de svartvita karaktärsporträtt populärkulturen annars älskar att servera. På Metacritic har serien stabilt hållit ett användaromdöme på 8,1 av 10, vilket vittnar om dess förmåga att hålla både intrig och moralisk osäkerhet levande säsong efter säsong.
Så trots den snabba omsättningen av serier och streaming-plattformarnas hänsynslösa krav på popularitet, håller Sneaky Pete sina tittare gisslantagna i ett sympatiskt grepp. Varför? För att i bästa fall identifierar vi oss med Marius’ mänskliga svagheter, och i värsta fall drömmer vi i smyg om att, precis som han, lyckas lura världen precis så där lagom mycket att vi slipper stå för konsekvenserna. Lite som livet självt, eller hur?
Sneaky Pete kan ses på Amazon Prime Video och har ett snittbetyg på 7.464 enligt tmdb.com
”En smart, frustrerande underhållande studie i konsten att ljuga – Sneaky Pete är en av streaming-erans listigare upplevelser.”
Sammanfattning och slutgiltig dom
Sneaky Pete är en förtjusande men stundtals hjärnvärkande katt-och-råtta-lek, där publikens illusion av kontroll ständigt demoleras. Serien har ett skickligt berättande och har med rätta hyllats för sin intelligenta struktur och sitt subtila, högklassiga skådespeleri. Med Giovanni Ribisi i centrum som mästersvindlaren Marius/Pete, blir vårt eget förhållande till moral och sanning oväntat ifrågasatt på ett sätt som är både roligt och provocerande. Bryan Cranston, som medskapare och ibland antagonist, adderar kraft och ytterligare mognad till produktionen.
RogerEbert.com formulerade det utmärkt med orden ”publikens desorientering är själva poängen”. Detta sammanfattar exakt varför serien är så beroendeframkallande: vi uppskattar att bli lurade eftersom det görs med sådan självsäker elegans. Med ett stabilt tittarbetyg på 8,1 av 10 på Metacritic visar sig serien fortfarande leverera konsekvent kvalitet, trots konkurrensen från ständigt nya alternativ. Dock är det värt att understryka att seriens ständiga twister och mångbottnade identitetsbyten gör att det krävs full koncentration för att hänga med – den otåliga tittaren som söker lättsmält weekendunderhållning gör bäst i att leta annanstans.
Mitt betyg: 4,5 av 5. Sneaky Pete rekommenderas starkt till tittaren som uppskattar smart, cynisk och välspelad underhållning, gärna i kombination med en liten dos självironisk självinsikt kring sina egna mänskliga svagheter. För vem av oss gillar inte att låta sig luras ibland?
Sneaky Pete – Rollistan innehåller bl.a:
Giovanni Ribisi, Marin Ireland, Margo Martindale, Peter Gerety
Bilder från TheMovieDataBase
